Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Literära notiser.
Vårliteraturen har börjat blifva en särskild specialitet i den svenska
bokmarknaden, i rikhaltighet täflande med julpublikationerna och till arten
äfven närsläktad med dem. Det är förnämligast lätt förströelselektyr, som våra
bokförläggare vid denna tid på året bjuda ut i boklådsfönstren.
Naturligen spela novellerna och novellskizzerna därvid en hiifvudroll.
Kunna de kallas »humoristiska», så är det så mycket mera i årstidens smak.
Äro de ytterligare illustrerade af den eleganta penna, som tecknar i »Kasper»,
så locka de icke blott damerna, utan äfven den mera »köpstarka» herrpubliken.
Båda dessa företräden äro samlade i John Johnsons.nya bok: »Riddar
Pettersson m. fl. humoristiska berättelser» (Stockholm, Hugo Geber 1891, kr. 2: 25).
Ett par af dessa skizzer hafva vi visst läst förut i någon julpublikation, men de
äro verkligen så muntrande, att man med nöje läser dem omigen. Och häftet
i det hela kan rekommenderas åt den cigarrnjutande och hängmattälskande
mänskligheten.
Mera allvar, men ej* mindre intresse, är det i Henrik Wranérs s. k.
folklifsbilder »Hägringar» (Stockholm, Hugo Geber 1891, kr. 2: 25). Om Jolin
Iohnson tillhör de leende humoristerna, så är däremot Wranér mera böjd för
den humor, hos hvilken tåren anas i Ögonvrån — utan att hän därför kan
kallas sentimental. Litet för mycket i svart målar han dock emellanåt. Så
t. ex. är skizzen ur studentlifvet på 1870-talet »Efter första festen» ej, såsom
den ger sig ut för, en »verklighetsbild», utan en — låt vara ej alldeles
oförtjänt — satir. Och i förf:s egentliga folklifsbilder smyger sig emellanåt för
mycket reflexion in. Så tro vi ej på det kvasi-logiska resonnemang rörande
föräldrakärlekens grundlöshet, som i »Hans första hjärtesorg» lägges i en liten
parfvels mun. Och något skattar förf. kanske åt den välbekanta
bonderomantiken. Men i det hela är hans arbete ett af dem, som ingifva förtroende. Det
finnes hos denne förf. en sund och varm känsla, utan koketteri, och en viss
grad af aktningsvärd konstnärlighet, utan stora anspråk.
Långt större äro de fordringar, som man kan känna sig frestad att ställa
på Mikael Lybecks från Finland oss sända konstnärsnovell »Unge Hemming»
(Stockholm, Alb. Bonnier 1891, kr. 2: 50). Det uppseende, som hans i fjol
utgifna diktsamling väckte, gifver naturligtvis i viss mån därtill anledning,
förutom novellens större omfång och undertiteln »karaktersstudier». Något
fullmoget konstverk eller ens något förstlingsverk med verkligt betydande ansatser
tyckes oss dock denna novell ej vara. Den tillhör den sorts skildringar ur
det artistiska ungdomslifvet, som i vår literatur förnämligast representeras af
»Figges» författare. Och i konstnärsprofilernas raska silhuetterande kan den
unge finske förf. täfla med den svenske, ’ehuru konturen för honom emellanåt
blir mera »verschwommen». Och det stockholmska glada humör, som Georg
Nordensvan vet anslå i sina konstnärsskizzer, är hos Mikael Lybeck ersatt genom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
