Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
literära notiser.
253
något af finskt tungsinne på botten äfven af de yraste ämnen. I den tonen
finnes åtskilligt i denna bok af tilltalande impressionistisk prosalyrik, ehuru den
kärlekshistoria, omkring hvilken handlingen rör sig, är af föga eterisk natur.
En annan finsk novellförf., som ock förtjänar att uppmärksammas på denna
sidan Östersjön, är Helena West er mark, som fcfr ej länge sedan utsändt
en volym »Ur Studieboken. Berättelser och utkast» (Borgå, Werner Söderström
1890, kr. 2: 25). Den innehåller fyra väl berättade och tilltalande kortare
skizzer samt en utförligare karakterstuderande novell, »I ungdomen».
Uppgiften har varit svårast i den sistnämnda, som skildrar huru en ung flicka föres
från societetslifvet till frälsningsarmen, men är äfven där löst på aktningsbjudande
sätt, ehuru särskildt den manliga hufvudfiguren förblir mycket dunkel för
läsarens fantasi. Boken kan i det hela rekommenderas såsom familjelektyr.
Till förströelse-literaturen torde man ock kunna räkna August
Strindberg^ nya häfte, det tredje i ordningen, af »Tryckt och otryckt» (Stockholm,
Alb. Bonnier 1891, kr. 3: 25), en brokig samling af korta uppsatser om »litet
af hvarje och åtskilligt annat». Här uttalar sig den spirituelle och käcke förf.
i sin kända drastiska stil om bönens psykologi och »nemesis divina», ger
några konturer till svensk kulturhistoria under franskt inflytande, apoteoserar Carl
Larsson och kritiserar Venedig o. s. v. Stor djärf het i vyerna och ej ringa
originalitet, stora ord, men ej mycket af allvarligt och kritiskt tänkande — det
är hvad läsaren har att vänta i Strindbergs nyaste bok.
Allvarligare är Axel Lundegårdh »La niouche. En roman från ett
dödsläger» (Stockholm, Z. Hæggström 1891, kr. 3: 50), ett försök att i
romanform psykologiskt förklara förhållandet mellan Heinrich Heine och den unga
kvinna, som denne kallade sin »mouche» och hvars kärlek spred den sista
sommarglansen kring den store skaldens plågoläger. Huru förf. lyckats i denna
svåra uppgift, därom våga vi ej med bestämdhet yttra oss, förr än vi fått
tillfälle att jämföra hans arbete med de båda biografiska verk, som han anför
såsom sina källor. Vårt lifliga intresse för frågan har han dock i hvad fall
som hälst redan lyckats väcka.
Den norska och danska vitterhetens senaste nyheter äro K i
eilands roman »Jacob» (Köpenhamn, Gyldendalske Bogh. 1891), Holger
Drachmann’s samling berättelser från Kèrntner-alperna »Tarvis» (Köpenhamn,
Gyldendalske Bogh. 1891) och Herman Bang’s memoarskizzer »Ti Aar»
(Köpenhamn, Schubothes Bogh. 1891, kr. 4). Denna sist nämnda bok gör ett
svagt intryck. Förf:s personlighet är ej nog betydande för att förläna intresse
åt skildringar, som så mycket som dessa röra sig direkt omkring hans eget
jag. Men lätt och spirituelt kåserar förf. och boken är därför rätt
underhållande. Långt mera både poesi och allvar är det dock i Drachmanns
reseminnen. Af ingendera delen i egentlig bemärkelse öfverflödar »Jacob», men
att den bland dessa tre böcker är den mest betydande, därom kan ej vara tu
tal. Det har påvisats, att Kielland i denna sin nya sociala skildring ganska
märkbart påverkats dels af G, af Geijerstam och dels af Zola, både i
uppslagsmotiv och en del af behandlingssättet. Men detta är i vårt tycke ej arbetets
största fel, ty tillräckligt af originalitet återstår dock för förfis rätt att använda
det lånade såsom sitt. Men lokaliseringen af parisiska förhållanden till den
norska småstaden gör ett allt utom illusoriskt intryck. Och framför allt
saknar skildringen, såsom merendels hos denne förf., den underström af
människokärlek, hvarförutan hvarje människoskildring enligt vår åsikt saknar sitt
egentliga »raison d’ëtre». Satir och bitter satir kan väl vara berättigad, men man
skall känna på sig, att äfven dess syfte medelbart och ytterst är positivt. Men
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
