- Project Runeberg -  Svensk Tidskrift / Första årgången. 1891 /
216

(1870-1940)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

2 24 NY LYRIK.

Och något tillfredsställande svar ha vi ej sedan fått, trots att många tro sig,
om att ge det. »Boken», som skulle kunna säga oss något, naturens bokr
kunna vi ännu ej läsa.

"En helig skrift mig tyckes firmamentet
med fornebraiskt språk och urtidstämpel.
Emellan skyar skymtar silfverprentet
som ur en förlåt i ett Zions tempel.

Där står om väg ur öknen, där vi irra.
Där står om landet, som af honung flyter.
Men språket är oss okändt. Blindt vi stirra
på dunkla tal, vi portens proselyter.

Vi öfva oss, vi möda oss, vi stamma,
vår tunga mäktar ej, o Elohim!

— och stafva meningslöst och tungsamt: Lamma

— rageschu — gojim!"

Och samma förhållande är det i »Stämningarne». Författaren vandrar först
med lidande drag på de gamla gångstigarne »I Skogen», där tystnaden slumrar
och vinden suckar och bär bud om människornas illdåd. Och ingen af oss
vet det susande språkets mening, men så mycket vet författaren

"......att vemodsslöjan

• sig sänker kring furans skrud
och källan och bäcken mörkna,
när vinden går fram med bud."

Men — detta närmar sig ju bra mycket till hvad vi bruka kalla för »allegori»,
och ifrån allt sådant bevare oss alla helgon!
»I Solnedgången» säger förf. vidare:

"Satte jag mig på bergets kam", (grensle?)
"spejade ut öfver fjärden,
såg huru solen i väster sam,
långt långt i väster gick färden"

och så en hel mängd saker om alltings förgänglighet, om dårar och luftslott
och frosten och så vidare. Man får en vild lust att med Heine ropa till förf.

"... Sein Sie munter,
Das ist em altes Stück.
Hier vorne geht sie unter
Und kehrt von hinten zurück."

Nej, huru helt annorlunda låter det inte då i »Sorgebudet» inom denna samma

afdelning: ’

"Bäcken i bergen tog ljudet,
tålde för forsen sitt sorgtunga tal.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Feb 20 23:16:58 2024 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/svtidskr/1891/0224.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free