Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
13° APOLOGI FÖR VÅR TID.
hänseende äro att föredraga framför det »allas krig mot alla», som i stort
sedt utmärker kulturens förtid. Äfven torde alla, som icke hafva särskildt
reaktionära anlag, villigt erkänna fördelarna af nutidens politiska
samhällsskick jämfördt med medeltidens. I protestantiska stater åtminstone torde
ej många ord behöfva spillas som bevis för detta påstående. Ser man
frågan från ekonomisk sida, har statistiken oemotsägligt ådagalagt, att ej
blott rikedomen i allmänhet stigit, utan ock att den stora massans
ekonomiska ställning blifvit mycket förbättrad. Nutidstaflan, industrialismen
inberäknad, har mörka, mycket mörka skuggor, men ej så svarta som de,
hvilka falla öfver förgångna århundraden. Fruktan för framtida
öfver-befolkning är den mara, som mest oroar vår tids människor — det är ej
den nuvarande utan den anticiperade hungern, som plågar dem värst.
I moraliskt och religiöst hänseende däremot torde jämförelsen mindre
afgjordt utfalla till förmån för vår tid. Historien lär, att en gammal
civilisation med hopade rikedomar på enskilda händer, alltid medfört
faror för folkens etiska sundhet och att välstånd ©fta alstrat veklighet,
njutningslystnad och sedligt förfall. Så mycket större blir då oron, när
symptom af samma sjukdomar, som dödat äldre kulturfolk, visa sig bland oss.
Samtidens sfinx och literaturens storman H. Ibsen har i »Hedda
Gabler» målat en bild af vår tids samhälle, mörkare än alla andra och så
mycket mer gripande, som boken ej är resonemang, utan lif. Skildringen
framställer kretsar,-anstuckna af en förgiftad andlig atmosfer. Hvarje
observator skall i dramat igenkänna typer från dödssjuka samhällslager, där
man förlorat ledtråden i lifvets labyrint, där hvarje sedligt ideal så
utplånats i materialismens mörker, att individerna blifva moraliskt färgblinda,
som t. ex. Hedda, och ej mer inse lågheten och själfviskheten af sitt
handlingssätt. Och assessor Bräck! Ibsen har ej sparat på svärta vid
teckningen af denne månggiftets ovigde representant, inkarnationen af egoism,
samvetslöshet och njutningslystnad1).
Till och med de naturgoda personerna i detta stycke vittna om det
sedliga förfallet i deras omgifning. Fast de ej själfva begå gemenheter,
erfara de dock intet af en Johannes döparens rättfärdiga förtrytelse eller
evangelisten Johannes’ sorg öfver sina umgängesvänners låga sinnelag och
beteende. Tesman deltager utan invändning i Bräcks orgie, och %faster
Julle tycks knappt märka Heddas elakheter.
Den enda kult, som finnes kvar hos denna fördärfvade
samhällsgrupp, är skönhetsdyrkan, naturalismens religion, som. Ibsen med makalös
satir gisslar och gisslat ej blott hos Hedda Gabler utan ock i föregående
verk t. ex. hos Helmer i »Dockhemmet». En sjukligt uppdrifven
skönhets-och själfdyrkan förmår dessa olyckliga att med lumpet koketteri söka
inlägga »skidnhed» till och med i själfmordet och att posera i dödsminuten
— och här diktar icke Ibsen, han fotograferar verkligheten; — man
erinre sig själfmörderskan i bruddräkt m. fi. snarlika tilldragelser.
En mindre låg och därjämte allmännare typ för släktet har Sigurd tecknat i
wUng-karlslif", se "Fru V estbergs inackorderingar11:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
