Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TEATER-REVY.
TI9
Ty i öfrigt lände denna föreställning ej teatern till heder.
Iscensättningen var ej lyckligt gjord, särskildt scenen med Rizzios mord var
mycket illa arrangerad. Bland andra misstag stöter det att se denne
klänga sig fast vid drottningen med båda armarne om hennes lif. Sista
aktens dekoration var ej lyckligt väld, den bör vara mörk, dyster och
trång; i Dunbars slott ’finnes ej en sådan pelarsal som den nu framställcfa,
och funnes den, skulle Bothwell ej föra drottningen dit. Pjesen
föreskrifver »ett gammalmodigt rum». Herr Ranft var en god Knox, och herr
Schotte visade i Ruthwens roll, att han kan spela detta slags roller, de
flesta öfriga medspelande ådagalade i sina, att de ej kunna det. Herr
Olssons brist på vårdadt tal i »högt språk» och på studerad plastik gjorde,
att Darnleys vackra roll i hans händer blef en sentimental, gnällande
stackare, och herr Engelbrechts Bothwell var en sällsynt underhaltig
prestation. Det kunde ej annat än väcka förvåning, då herr Engelbrecht, som
ju har en mångårig vana vid det stora skådespelets stora roller, i tredje
akten säger till drottningen, att hon skall resa ut på hafvet, »där
sorgerna blåsa bort i det oändliga och modet spännes som ett segel», eller
då han ber henne att »sätta lifvets krans i sina vårfriska lockar» i
ungefär samma ton, hvarmed den gemytlige läkaren-räsonnören i en fransk
komedi kunde ordinera någon liten markisiijna en badresa eller några
antipyrinpulver, — men man fick förklaring pä gåtan. Ty så kom sista
akten, den akt, som skulle kunna kallas Bothwells akt, och det visste herr
Engelbrecht af, här skrek, väsnades och rusade han, så att åskådarne
måste vara tacksamma, att han ej gifvit rollen konsekvent i denna anda
från början. Hans framställning saknade hvarje skymt af sammanhang
och måtta; något dylikt borde ej förekomma på en hufvudstadsscen.
Då lyckades herr Engelbrecht vida bättre i Hedda Gabler, där en mycket
bra mask och en viss oåtkomlig skämtsamhet i tonen på ett lyckligt sätt
bidrogo att karakterisera assessor Bräck.
Svenska teaterns repertoar har för öfrigt omfattat åtskilliga franska
och tyska lustspel, hvari teaterns populäre direktör, herr Holmquist,
alltid fått skrattarne på sin sida. Ett nyårsskämt höll sig vid lif .i" öfver
två månader, ej på grund af någon egentlig kvickhet (den grunden hade
i detta fall varit dålig), utan därföre att det »anföll» varieteteatern —
genom .att flytta den in i teatersalongen och reproducera en af dess divor
i fru Anna Lundbergs intagande skepnad. Den fiende, man ej kan
besegra, gör man till sin bundsförvandt — så lyder den politiska regel,
hvarefter teatern handlat. I »Bildhuggaren Clémenceau» gjorde fröken*
Seelig en Iza, som utom fru Elvsted ej behöfver många jämngoda
efter-följarinnor, för att hon från en beg|iVad skådespelerska skall blifva en
fullt färdig, framstående artist. I »Färnande» har fru Engelbrecht af
gammalt en af sina bästa roller, och hon är inom sitt visserligen begränsade,
men ändå betydande fack en så intelligent och säker skådespelerska, att
det förvisso är både rätt och klokt att i någon mån rätta repertoaren
efter hennes talent. Ty om Svenska teatern skall fasthålla en bestämd
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
