Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
STRANDENS SAGOR. 171
minsann ej lägga något på kistbotten, utan lefde mellanåt friskt
om, sedan de antingen lyckligen utfört en vågsam äntring eller
stormat ett fäste samt derefter uti någon af de omliggaude sjö-
städerna på torget sålt sina priser, de tagne fångarna och hvarje-
handa dyrbart gods, visserligen till röfvarköp. Derpå brukade de
under vild musik af pipor och trummor samt kartauernas dån
marna rå och med den fräcka fribytar-flaggan i topp segla in i
sina fribamnar, för att efter stridernas lifsspel muntra sina sinnen
oeh döfva sina blodröda samveten, antingen på Visborgs-, Allehags-,
Slite- eller Fardume-slott eller andra röfvar-nästen kring hela Ön,
medelst yppersta viner, ovanliga bordets läckerheter och fala
qvinnors smek i de granna kajutorna samt för-ut på "backen",
hvarest de simple sjöröfvar-gastarne under hiinmelsstormande visor
och hurrarop natten till ända tömde med sina skönheter från grän-
derna åmtals det prisade Gotlands-ölet. Men uppe i staden eller
i bygdens stugor, hvarest ingen menuiska för det ogudaktiga skrå-
let fick en blund i ögoner, vakade borgaren och hans unga döttrar
i ängslan, under det att bonden ställde knölpåken vid dörren och
korsade sig andäktigt.
Efter ett sådant stråtröfvarlif under århundraden på det arma
landet måste visserligen ganska många mer eller mindre sannolika
berättelser om öboarnas vildhet i de "mordiska tiderna” uppkom-
mit; och folksägnen, som ofta starkt färglägger verkliga händelser,
har från aflägsna tider många hemska sagor att förtälja, hvilka
stundom ock finnas förlagda till andra vidt aflägsna land. Så skall
någon mörksinnad kustbo under de kolsvarta höstnätterna med ljus
och lykta i hand långs åt stranden ledt en hvit häst, på hvilken
han uppbundit ena foten, på det att, när kampen på tre ben så
guppade upp och ned samt ljuset derunder föll på hans hvita sida,
de villadie seglarne skulle förledas tro att der vid stranden vore
någon hamn eller redd, hvarest fartyg lågo tryggt och redo upp
för stormen; eller brukade man der visa ett hvitt lakan för att
dermed locka de sjöfarande att hålla efter det falska seglet samt
sålunda narra de olycklige på något farligt ref, hvarefter de sam-
vetslöse vrakpluudrarne allt skulle sörja för folk och gods. En
annan dylik niding säges på stranden, dit myckot förlist gods dref
in, funnit en i land slagen karl ligga orörlig, då han sparkade honom
i hufvudot sägande: däu liggurt duudr, däu! för att sålunda, i
fall den skeppsbrutne möjligen ännu lefde, utsläcka sista lifsgnistan
och med det samma bli af med ett besvärligt vitne; men en karl,
som både hade bättre hjerta och styfvare arm, spraug i det sam-
ma fram då, han såg att den landsslagne ännu lefde, skuffade för
bröstet undan bofven, satte i honom ett par ögon och räddade så
det utsedda offret. En gång säges det, såg en strandröfvare i natt-
dunklet ett skepp under stormen på stranden slås i stycken samt
att en stor kista af vågorna drefs i land, då han straxt fattade i
handtaget och drog fyndet på backen; men dervid varsnade han att
en qvinna, som hållit sig fast i den andra hanken, följt med ur
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
