Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
172 STRANDENS SAGOR.
vattnet. Då, ehuru hon med bedjande blickar och på ett språk
som han ej förstod tiggde för lifvet, öfverväldigades han af den on-
des makt, blef ett vilddjur och drap henne på stället. Men —
bekände syndaren slutligen på sin dödsbädd — han hade aldrig
efter den stunden, midt i sitt hoproffade öfverföd, haft någon ro i
sig, ty den döendes blick kunde han omöjligen värja sig för, den
förföljde honom, han såg den hvar han gick och stod, han suckade:
hu, dessa ögon, dessa ögon! —- Under det att det nyss anförda är
mer eller mindre saga, har deremot berättelsen om Fårö-presten
Kristen Kristensson”) en kärna af sanning. Denne, en dansk
man, blef redan vid 22 års ålder kyrkoherde på Fårö år 1616,
samt skall ha varit en lärd och ojämförligt exemplarisk man.
Men i ungdomen eller blott fyra år efter sitt tillträde af gället,
råkade han i strid med sina sockenboar, hvilka, med en egen-
domlig folkprägel uti fornseder, språk och lynne, då voro ett vildt
och härdsint folk, som ännu hade föga åkerbruk, utan mest lefde
af kut-jagt och fiske samt väl stundom ock af det vrakgods, som
stormarna kastat upp på den aflägsna öns kuster; men hvilka samma
öboar, som för länge sen alltmer öfvergått till åkerbruket, nu är ett
raskt, men merendels stillsamt och godt folk. Emellertid var
den tiden unge fader Kristen en gång kallad till en döerde mans
läger. Denne bekände då, att han med flera karlar plundrat ett
strandadt skepp och mördat besättningen; men det, som dock
mest tyngde på syndarens samvete, var att, sedan skepparens
hustru under mordkampen kastat en däckslucka i sjön för att derpå
rädda sig, hon också blifvit dödad och nedgräfd i sanden. Men
derefter sägs det — om denna händelse eller någon annan — att
presten anklagat de brottslige samt att en undersökningsrätt af
<stora herrar" derpå kommit till Fårö, då man snart hittade de
mördade, vittnen hördes, så att till sist röfvarena måste bekänna
sitt nidingsdåd. Men, då herrarne ej samma dag för oväder kunde
komma tillbaka öfver Sundet, utan för natten måste taga in vid
Broa, och under det att de suto vid brasan, omringades i mörk-
ningen huset af de hämdfulle karlarna, hvilka blängde in genom
fönstren samt läto böra både stora löften och rysligt hot, eller
att ingen af stads-horrarne skulle med lifvet komma från ön.
Under det att nu de belägrade kände bjertat för hvar stund stiga
allt högre upp i halsgropen, rycktes dörren till stugan hastigt upp
— hårtestarne på deras hufvuden stodo resta som tänderna i en
häckla! — och någonting tungt kastades in på golfvet: det var en
stor påse med silfver! Om en stund kom ännu en dylik till fly-
gandes in, och snart derefter en tredje. Nog af: herrarne i ytter-
sta lifsnöd inklämda mellan de hämdsjudande strandboarna och
deras vängåfvor, glömde allt annat och — togo sitt förnuft till
fånga. Sålunda blef hela saken nedtystad och Fåröboarne släppte
+) M. Gustafson, Om Gotland, m. m. (handskr.); O. W. Lemke,
Wisby. St. Herdaminne, sid. 141 och 416.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
