Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SKÖNLITERATUR.
565
Ty man får ej förbise, att Ibsen här lemnar oss en diktserie,
som tillåter oss att år från år följa honom genom alla de växlande
stämningar, alla de olika vilkor, under hvilka han blifvit den
egendomlige skald han är. De tidigaste af dessa skaldestycken datera
sig från böljan af 1850-talet.
Detta var den tid, då Ibsen ännu sökte sig sjelf, då han som
dramatiker ännn icke rätt hade funnit sitt egendomliga uttryckssätt.
Men i det lyriska utbrottet kommer han naturligtvis fram, ty här
kan och vill han i ett par korta strofer teckna sig sjelf och sitt
eget besynnerligt trotsiga inre, som dock pulserar med en värme
och ett så menskligt hjertslag, att vi öfverallt förstå honom och
kunna spegla vårt eget själslif i hans. Hvad han endast bizarrt och
djerft, men icke i högro moning skönt hade försökt uttala i
"Catilina", men som han ej fann plats för i den dramatiske hjelte, som
han mera skapade ut ur sin fantasi än ur den gifna historiska
personligheten, det finna vi tydligare förklaradt, eller om man vill
förrådt i sådana utbrott som "Kong Håkons Gildehal" — och
"Bergmanden" men i synnerhet i det betecknande: "Lysrädd".
Samma trots, men gladare, friskare yppar sig i "Markblomster og
Potteplanter" "Byggeplaner" o. fi. a. som troligen förskrifva sig från
de år, då Ibsen vistades i Bergen som direktör för "det norske
theater".
Det nästa steget i Ibsens utveckling föregår, när han år 1858
återvänder till Christiania och öfvertar dess "norske theater", en
period, som afslutas med 1864. Hvad Ibsen under dessa år
lemnat oss af lyriska dikter är mera färgadt af tillfälliga stämningar,
till och med af tillfälligheter: vi finna derför också i denna period
de flesta "tillfällighetsdikter" i detta ords vanliga betydelse: "Paa
Sangertog", "Priset være Kvinden", tvänne minnen från sångfesterna
i Arendal 1859 och Bergen 1863, "Skolehuset" vid en
skolinvig-ningsfest, "4 Juli 1859" och "Folkesorg", behandlande kung Oscars
sjukdom och död. "Till Thingmændene" under ståthållarefrågan,
"Hilsen til Svenskerne" vid kröningen i Throndhjem 1860, "Till
Professor Schweigaard" vid hans Jubileum, "Till en bortdragende
Kunstner" ett ganska egendomligt motstycke till det skarpt
polemiska "Aabne Brev" til Hans Örn Blom, framkalladt genom den då
pågående striden mellan den danska och norska skådespelarkorpsen
i Norge. Men i ingen af dessa arbeten är Ibsen rätt sig sjelf: han
skildrar stämningarna skarpt och korrekt, men sin egendomliga kraft
uttömmer han aldrig i dessa dikter. Men det är sant, samlingens
förträffligaste dikt "Torje Viken" härrör också från denna tid,
jämte "Paa Vidderne", en dikt, full af kraft och vildhet, full af gråt
och full af skratt, full af trots och full af kärlek.
Med det dansk-tyska kriget 1864 ingår en ny period i hans
skal-delif. Man spårar det starkt i Brand, starkare i dessa dikter. Att
den inre strid, skalden i detta år genomgick, och ur hvilken han
räddade "Brand" som stridens resultat, har haft ett styrkande
inflytande på Ibsens skaldskap, det är säkert; men att den tillika i hög
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
