Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TVÅ FÖRFATTARE FRÅN 1840-TALET.’ 245
"Tendensromanen", säger han, "är en låg afart af poesien, liksom
lärodikten och af samma skäl. Men låt ett tidehvarf af storartade
politiska bemödanden hafva fört dessa till ett storartadt resultat,
låt dessa politiska idéer hafva sammanslutit sig till en historisk
verklighet af lefvande åskådlig sanning: då är konstens tid inne:
då skall hon omsmälta dem i sin degel till gestalter af oförgänglig
skönhet.–Hon riktar sina blickar mot det förflutna, ty det
är hennes verld, under det att hon bidar sin tid. Att hon dröjer
är ej hennes fel. Hon har med det tillkommande intet, alls intet
att skaffa".
Vi hafva anfört detta Onkel Adams yttrande jämte en
vederläggning deraf, icke af den orsak att vi skulle tro förf. sjelf
härmed hafva haft anspråk att lemna klaven till en ny konstlära.
Uppriktigt taladt, tro vi verkligen, att den nämda paradoxen får
anses mera såsom ett hugskott, än såsom en verklig teoretiskt
grundad öfvertygelse. Men vi hafva fäst uppmärksamheten dervid,
derför att det alltid är intressant att höra, hvad en utöfvande
konstnär tänker om sin konst. Och i detta fall tillkommer ytterligare
den omständigheten, att den nämda spekulationen öfver konsten
står i innerligaste samband med förf:s sätt att praktiskt utöfva
henne. Vill man tillerkänna en för konstverket såsom sådant
främmande tendens ett berättigande inom detsamma, så innebär
verkligen åsigten om konsten såsom medel att uttrycka den frihets- och
försoningslängtan, som går genom tiden, en ganska riktig lösning
deraf. Men — såsom ofvan är visadt — premissen är oriktig, och
derför blifver slutsatsen det också.
Detta om Onkel Adams teoretiska uppfattning af konsten. Vi
återvända nu till den utöfvande konstnären.
En af Wetterberghs biografer räknar den period, med hvilken
vi nu ärna sysselsätta oss, från 1845 till 1852, för hans
"glansperiod, såväl hvad arbetenas rikhaltighet och omtyckthet, som inre
värde, beträffar". Af de förut gifna antydningarna följer, att vi
icke kunna instämma i detta omdöme. Väl är det sant, att denna
period är hans produktivaste, och att hans rykte under densamma
stod i sitt zenith; sant också, att de arbeten, som tillhörde
densamma såsom Ett namn, Penningar och Arbete,
Altartaf-lan, Hat och Kärlek m. fl. framträda med större anspråk på
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
