Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
STRIDEN* OM KRISTI GUDOM.
375
sonligheterna såsom bestämningar bos ett opersonligt något,
hvilket för dem ligger till grund, och hos dem utgör det lika
och gemensamma. Till ett lika betänkligt resultat med
afseende på Hr Biskopens åsigter ledes man äfven, om man
närmare reflekterar på den läran, "att fadrens väsende har sitt
uttryck i sonen eller ordet, och att hvad fadren är, det är i
sonen uttaladtDessa satser synas ej kunna innebära
någonting annat, än att sonen utgör det gudomliga
ßjelfmedve-tandet, den gudomliga intelligensen, under det att fadren är
en dunkel (natur-)princip, hvilken rätteligen kan jemföras med
den outvecklade tanken, det ännu outtalade ordet.
Betraktar man vidare Hr Biskopens läxa om Gud sonens
förhållande till menniskan Kristus, eller om det sätt, hvarpå
detta menskliga individuum och Gud sonen skola vara förenade
till en enda person, så visar sig hela denna lära såsom en
kedja af motsägelser. Sålunda heter det å ena sidan, att
Guds sons menniskoblifvande ej får uppfattas så som skulle
Gud dervid hafva blifvit förvandlad till menniska eller
menniskan till Gud. Fastmera upphör Gud dervid lika litet att vara
Gud, som det menskliga upphör att vara menskligt. Å andra
sidan förklarar Biskop Beckman uttryckligen, att "sonens
menniskoblifvande gjort honom ti 11 någonting ann at än han
ursprungligen är",1) att mandomen blifvit Guds sons andra
natur, och detta så fullständigt, att det omfattar andelifvets
innersta funktioner, tänkandet, viljandet, kännandet. — Nu
kan, enligt allt vanligt språkbruk, ingen sägas blifva
någonting annat än hvad han ursprungligen är, utan att dermed
äfven undergå förändring, och ingen kan antaga ett annat
väsendes natur, utan att dervid utbyta sin egen, eller utan att
mer eller mindre förvandlas. Också säger Hr Biskopen sjelf,
vid frågan om Kristi förnedring, att den hos Gud sonen
innebär "en omskiftelse", ifrån hvilken fadren måste tänkas såsom
fri. 2) Hvad kan nu denna "omskiftelse" betyda, om ej en
förvandling? Och måste ej denna förvandling vara af ganska
genomgripande art, då nemligen det absoluta väsendet
derigenom skall blifva underkastadt menskliga inskränkningar i
l) Beckman, p. anf. st. s. 39.
*) Beckman, p. anf. st. s. 14.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
