Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
372
STRIDEN OM KRI8TI GUDOM.
sjelf, emedan Skriften icke medgifver tanken på en oskapad
varelse, som icke vore Gud.x) Derefter framdrages en mängd
bibelställen, som skola bevisa sonens jemlikhet med fadren i
makt, i vetande och öfriga gudomliga egenskaper. Dock
tillägges det, att man icke af denna jemlikhet får låta förleda
sig, att förbise den åtskilnad, som eger rum emellan fadren
och sonen; och Hr Biskopen söker tillika visa, huru denna
åtskilnad och dermed huru bela förhållandet emellan fadren
och sonen rätteligen bör uppfattas. Att i detalj redogöra för
dessa resonnementer vore alltför vidlyftigt och skulle dessutom
kanske nog mycket försvåra den öfversigt öfver
liufvudpunk-terna i Hr Biskopens tankegång, för hvilken vi här äro
intresserade.
Lika visst, säger Hr Biskopen, som ordet son uttrycker
att den, som dermed betecknas, är af samma art med den,
hvilken i förhållande till honom kallas fader, lika visst
betecknar fadersnamnet ursprunglighet i förhållande till den, som
med hänseende till fadern benämnes son. I enlighet härmed
liar ock Guds församling städse betraktat Gud fadren såsom
ursprunget, såsom källan i Gudomen, Gud sonen åter såsom
det härledda, såsom källsprånget, hvilket födes ur källan, utan
att söndras ifrån henne. Fadren är evigt födande, den
ursprungliga, alstrande personligheten, som hafver lif i sig sjelf,
sonen är evigt den, som födes, som utaf fadren emottager lif,
makt, härlighet och allt annat. Fadren är det gudomliga
urljuset, sonen är det eviga ljusets eviga utstrålning, eller det
ordet, som är när Gud, utgår af Gud, och hvari fadrens
väsende har sitt sanna, fullständiga uttryck eller hvari det, som
fadren är, är uttaladt. Det förhållande af härleddhet, hvari
sonen sålunda står till fadren och i följd hvaraf man
rätteligen kan säga, honom vara Gud af Gud, har nu framförallt
sin tillämpning på den menniskovoidne sonen. Men sjelfva
benämningen son, såsom gällande icke blott om den
mennisko-vordne, framställer honom såsom af fadren hafvande ickc blott
sin tillvaro, utan äfven sin gudomsart. Ett sonens
subordina-tionsförhållande i denna mening har kyrkan aldrig förnekat,
Beckman, p. anf. st. s. 25.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
