Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
304
NYARE 8VEN8K DRAMATIK.
scenen är af så vanlig art, så ofta npprepad och på det hela
taget så matt. Författaren tillgriper för öfrigt i dialogen den
gamla utvägen att använda rimmet, när något af mera
högtidlig art skall yttras, utan att för öfrigt någon mycket hög
lyftning gör sig gällande med afseende på det som säges.
Imellertid är scenen på ett sätt synnerligen väl tänkt:
stridskampen och stridsbullret utifrån blanda sig förträffligt med
kampen mellan tvänne hjertan. Derute afgöres Sveriges sak
med svärden, derinne kämpar en svensk ungmö för ära och
renhet. — Erik Kettilson är äfven en ganska vackert hållen
figur; ärelysten, häftig och manhaftig, är han dock icke
mannen att regera ett land. På ett äkta menskligt sätt blanda
sig i hans slutliga planer till Margaretas inkallande det
faderliga hämdbegäret och vissa af hustrun frammanade
förhoppningar, att han vid drottningens sida skall blifva den
egentligen rådande. Om Algot Månson och Karl Ulfson får
man egentligen ingen annan föreställning än den man, innan
man sett skådespelet, egde, nämligen att den förre ifrigt
gynnade Margareta, den andre var konung Albrekt skäligen
tillgifven. Einar Bårdson är en ädel och trohjertad bild af
äkta riddarelynne; Bernhard en vanlig förförare, hos hvilken
ändtligen lidelsen öfverflyglar andra interessen ända derhän,
att förräderiet ej längre blifver honom främmande.
Angående teckningen af Boo Jonson Grip är mycket att
anmärka. Först och fränast är tydligt, att författaren varit
öfver höfvan djerf, då hau i sitt arbete låter denne mägtige
man sjelf vara med och samspråka — ty detta är hvad han
egentligen gör — om händelser och förhållanden, hvilka, om
man ser på hvad häfden förtäljer, hade just hans egen redan
timade död till en af sina vigtigare faktiska förutsättningar.
Detta är dock att röra sig med synnerlig frihet inom
förhållanden, som publiken vänt sig att betrakta på annat sätt.
Men lika godt. Man skall naturligtvis, om vi fullfölja vårt
klander, framkomma med det vanliga omnämnandet af Don
Carlos och det sätt, hvarpå Schiller behandlat detta historiska
stoff, hvarvid man naturligen icke skall besinna, att det för
Schillers landsmän kunde vara temligen likgiltigt, huru ett för
dem mindre kändt ämne af deras skald omgestaltades, medan
de deremot i Wallenstein knappt skulle tillåtet honom allt
för djerfva brott mot den historiska sanningen, och detta af
det skäl aliena, ätt en sådan omgestaltning minskar den
illusion, som åskådaren måste ega. Vi medgifva dock villigt,
att, med afseende på det längre tidsmått som skiljer vår
publik från Margaretas och Albrekts dagar, författaren kunnat
tycka sig ega rätt till äfven något äfventyrliga förändringar
af det gripna materialet. Men, detta medgifvet, blifver Boo
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
