Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Karl Kullberg, af Herman Bjurstén
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Vänd ej bort ögat, knyt ej hårets fläta!
Ty menskan, till sin stillhet är dock dömd
Att nagon lycklig gång sig sjelf förgäta,
Och pligtens tjensthjonsstadga, sammandrömd
Af vise män, blir af de kloke glömd.»
Så målar skalden det i rikedomens och njutningens
yppiga sköte drömmande menniskoslägtet. Men stormen bryter
löst, hämnaren nalkas och — döden blir slutet på visan.
I jättegrafvar myllas jordens barn ned af en spöklik trupp,
som lefver qvar ännu, för att skördas i sin ordning:
Och han, som fordom furstars afund väckt,
Som krig och fred med sina skatter stiftat,
Kring verlden krämardynastier skiftat,
Vid tiggarns nakna fötter ligger sträckt.
Och glädjeflickan, än i nöjets drägt,
På syskonbädd med menlös oskuld livilar,
Och, ett gemensamt rof för dödens pilar,
Bredvid den hvite, negern återtar
Den rang, som lifvet honom nekat har.»
Till slut — en menska blott finns qvar — en enda af
de tusentals millioner, som äflats, syndat, lidit och njutit
härnere. Tänk dig i hafvet en droppe qvar, på
himlahvalf-vet en stjerna — ocli droppen försvinner och stjernan skall
störta sig i afgrunden att följa sina bröder. Men inenskan?
Nej! Ensam bland spillrorna håller hon sig ännu fast med
krampaktig ansträngning, kämpande mot förstörelsen,
gripande ännu bland högar af lik, på den öde oceanen efter
det förstörda menniskoslägtet, efter jordens fröjder. Och
hoppet närmar sig och hviskar i den sista menniskans öra
om leende parker, bebodda af yppiga tärnor, der rankan
slingrar sig bland stammarne och källorna sorla melodiskt.
Och han vandrar framåt öfver den öde jorden, sökande
öf-verallt och finnande intet — intet annat än — döden. De
rika städer ligga der som Palmyra i sin öcken, i de
praktfulla landtsloiten kalasas — af korpar och i kojorna sofver
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
