Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Karl Kullberg, af Herman Bjurstén
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
den trötte dagsverkaren den eviga sömnen. Men ändock —
vandrar den ensamt öfverblifne framåt, prisande himlen, som
unnat honom lifvet, och ständigt dårad af nya villor. Men
förgäfves. — Ingen dödlig täflar med honom om arfvet:
Och jorden all, så långt dess fjällar brinna
I aftonrodnans stilla purpurglans,
Så vidt som dalar sjuuka, floder rinna,
Ar genom arfsrätt för everldligt hans.
Det mål, som icke Alexander hunnit,
För bvilket Caesar sjönk, fast gudastark,
Ar nu af honom utan svärdslag vunnet,
Han står der som — universalmonark.»
Och likväl — så ensam, så öfvergifven — är dock hans
enda tanke: Jag vill lefva — lefva bland öknens vilddjur,
bland skogarnes skygga åbor:
»Af lefnadslust hans dödskamps suckar glöda,
Om nåd lian ropar jord och himmel an,
Till sist ett lik bland hoparne af döda
Till stoft blir åter sista menniskan.»
Det är en verklig verldsironi, som genomgår detta
dystra, fantastiska stycke. Sällan hafva vi sett med så bjerta
färger målad, så i sina yttersta konseqvenser framhållen,
menniskans törtvifiade äflan efter jordelifvets fröjder, efter
ett qvardröjande i det längsta på den planet, der hon dock
blifvit kastad, endast för att genomgå — en skola. Vi
kunna lätt föreställa oss den sinnesstämning, . hvilken en
ung, njutningslysten, äregirig, men med dödens frö i sitt
hjerta kämpande skald kunuat skrifva ett qväde, som detta
Måhända kände redan han, ehuru på afstånd, flägten
af-dödsengelns vinge, kände huru lifvets fröjder, detta oaktadt,
lockade hans själ, fastband hans varelse. Passionen är det
sista, som öfvergifver oss -— passionen och hoppet.
Emellertid nödgades Karl Kullberg efter några års
förlopp öfvergifva den så lyckligt beträdda embetsmannabanan.
Han ströfvade snart omkring på kontinenten, sökande i ett
Svea. 1858. 8
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
