teolog, läkare och alkemist.
Ehuru hvarken genom
sin börd eller genom tjänst
fäst vid Sverige, må denne besynnerlige
man, hos hvilken en
svärmisk öfvertro och en rationalistisk
otro stodo med hvarandra
i den sällsammaste förbindelse,
här likväl få ett rum,
emedan det buller han under sin tillfälliga vistelse
i landet uppväckte, ådrog honom mer än
vanlig uppmärksamhet och till sina verkningar
fortlefde, äfven efter det upphofvet till detsamma
var långt utom landets gränser. D. föddes d.
10 aug. 1673 på slottet Frankenstein i
grannskapet af Darmstadt. Vid universitetet i Giessen
studerade han på en gång teologi, medicin och
juridik och blef snart berömd för sina olikartade
kunskaper. Vid denna tid fördes en häftig
strid mellan de ortodoxa och pietisterna, och D.
dröjde ej att blanda sig i striden. Genom sina
heterodoxa satser och påståenden stötte han likväl
bägge partierna och snart fann han bäst att
begifva sig åt ett annat håll. Men till följd af
sina kätterska meningar blef han öfverallt, dit
han kom, ett mål för hat och förföljelse och
irrade därför ostadigt omkring i flere länder,
sysselsatt än med läkarpraktik, än med guldmakeri,
än med polemiskt skriftställeri. Slutligen
kom han äfven till Sverige, och blef 1727
kallad till Stockholm af konung Fredrik, som
ville begagna hans läkarvård. Här blef han med
öppna armar mottagen af flere riksdagsmän, särdeles
inom adeln, hvilka, i förening med pietisterna,
hoppades kunna genom honom lossa på
de band, statskyrkan lagt på den enskilda såväl
öfvertygelsen som andakten. Missnöjet uteblef
emellertid icke länge. Snart spriddes kring landet
en skrift, »Papismus protestantium vapulans»,
som han under det antagna namnet Christianus
Democritus 1698 utgifvit, hvilken innehöll en
granskning af några trosbekännelsens hufvudpunkter
och som, enligt hans egna ord: »öfverändakastade
hela den luterska kyrkan». Härigenom
kom han i öppen fejd med prästeståndet.
Till hans vederläggning framträdde flere af statskyrkans
mest ansedde lärare, såsom
H. Schröder,
H. Benzelius, men främst den lärde
Andreas Rydelius,
som då var professor i Lund och sedan
blef biskop därstädes. När nu D. nedskref och
kringspridde en ny mot samma bekännelse riktad
uppsats, kallad Ponenda et removenda, blef
oviljan så allmän och häftig, att han, i följd af
prästerskapets bemödanden och de tre ofrälse
ståndens beslut, måste 1728 lämna riket, hvarefter
regeringen utfärdade ett bref, som förklarade
hans satser för grofva, »från afgrunden
uppkommande läror», hvilka hvarje kristen borde
»afsky, utstänga och motarbeta». Han dref sedan
omkring i sex år i Hessen och rhentrakterna, i
afsikt att stifta en ny sekt, och slutade sin oroliga
lefnad i Berleburg d. 28 april 1734.
