d. y., riksdrots. Född på Rydboholm i Roslagen d. 18 febr. 1602; den föregåendes son.
Per Brahe den yngre, gemenligen kallad »gref Per», omfattade i ungdomen krigaryrket, utmärkte sig vid flera tillfällen för mod och skicklighet och var en af Gustaf Adolfs käraste ungdomsvänner. Vid mognare ålder fann han de administrativa bestyren dock mera öfverensstämmande med sitt lynne, hvarför han lämnade krigarståndet och utnämndes 1630 till riksråd och lagman öfver Västmanland, Bergslagen och Dalarna. Axel Oxenstierna synes emellertid icke gärna ha sett honom såsom medlem af regeringen, hvarför han 1635 förordnades till generalguvernör i Preussen och två år senare till samma befattning i Finland. Detta viktiga ämbete förestod han två särskilda gånger och inlade därunder de odödliga förtjänster, som från menighetens sida, och i dess enkla, men uttrycksfulla språk, tolkades i det bekanta ordspråket: »Det var i grefvens tid;» d. v. s. i en lycklig stund, under omständigheter, hvilka medförde framgång och välsignelse, liksom i grefve B:s dagar. Han genomreste det vidsträckta, till en del öde, landet i alla riktningar, ordnade dess angelägenheter, försåg flera städer med skolor, Viborg med gymnasium och Åbo med ett universitet, hvars förste kanslär han själf blef 1646. Några år därefter erhöll han Kajaneborg och Kajana socken samt Kuopio och Idensalmi i förläning, anlade där städerna Kajana, Kristinestad och Brahestad, samt förbättrade på egen bekostnad Kajaneborgs fästning. Återkommen till fäderneslandet, anlade han i sitt grefskap staden Grenna, uppbyggde Brahehus, förbättrade Visingsborg, inrättade ett boktryckeri och gymnasium på Visingsö, där han till underhåll för lärare och lärjungar anslog flera hemmansräntor. Efter Gabriel Oxenstiernas död utsedd till riksdrots 1641, inträdde han också i förmyndarestyrelsen. Han blef 1660 en af Carl XI:s förmyndare. I rådet under Axel Oxenstiernas tid var B. ofta af olika mening med rikskanslären, kanske emedan han var mera utpräglad aristokrat än denne; men B. var det af öfvertygelse och i detta ords vackraste mening med blicken alltid i första rummet fäst på fäderneslandets ära och fördelar. Efter Carl Gustafs död satte sig B. med beslutsamhet i spetsen för de män, som ur förmyndarestyrelsen uteslöt den oregerlige hertig Adolf Johan, trots denne varit gift med B:s dotter. Lika oförfäradt motsatte han sig ock de orimliga anspråk drottning Kristina vid samma tid framställde. När de la Gardieska partiet under förmyndarestyrelsen hade störtat rikshushållningen i brist och oreda, var det B. som föreslog och genomdref först den efterräkning, som blef bekant under namn af Blå boken och sedermera, den år 1669 uppgjorda, sparsammare statsregleringen. Då Sverige och till och med dess hufvudstad 1676 sväfvade i fara, var det den sjuttiofyraårige gubben, som på det beröm- ligaste sätt trädde i spetsen för dem, hvilka med beslutsamhet och själfuppoffring ville våga allt för fäderneslandet. Ehuru vid tämligen oförminskade själsförmögenheter började han dock vid den tiden blifva sjuklig och trött. Han behöfde flera dagar för att hämta sig efter de mödosamma resorna från Visingsborg till Stockholm och förmådde ej mer uthärda flera timmars oafbrutet arbete i rådet. Från 1678 blef han där allt mer sällsynt och tystlåten. Sommaren 1680 ville styrelsen att den numera till ett barn vordne gubben skulle taga afsked från det viktiga drotsämbetet. Man känner ej om förslaget blef framburet, eller huru det besvarades. Med eller mot sin önskan fick han dock tjänstledighet, först af konungen och strax därefter af en högre makt, då han d. 12 sept. 1680 afled, efter att ha varit Svea rikes råd i femtio och riksdrots nära fyrtio år och därunder tvenne gånger som riksförmyndare deltagit i hela landets styrelse. Hans af W. Runeberg modellerade staty aftäcktes i Åbo 1887.
Gift 1: 1628 med friherrinnan Kristina Katarina Stenbock, dotter af riksrådet Gustaf Eriksson Stenbock, och 2: 1653 med fri- herrinnan Beata de la Gardie, brorsdotter till Jakob de la Gardie och dotter till hans broder Johan samt änka efter Lennart Torstensson.
