krigare. Född d. 14 okt. 1604; den föregåendes broder.
När den äldre brodern Per sändes till utländska lärosäten, erhöll Nils B. sin uppfostran i Uppsala, för hvilket universitet fadern, som bekant, var kanslär. Efter några års hoftjänst ställde sig B: under Gustaf Adolfs fanor och utnämndes till öfverstelöjtnant vid Lifregementet 1627. Han deltog därefter i polska fälttågets flesta bataljer och när trettioåriga kriget drog Sverige in bland de bränningar, som svallade öfver Europa, följde han Gustaf Adolf till Tyskland. Då Teuffel stupat vid Leipzig, anförtrodde konungen honom chefskapet öfver den s. k. gula brigaden, det förnämsta regementet i svenska hären och dubbelt större än de andra. Under den sista stora kampen mellan Gustaf Adolf och Wallenstein utnämnd till general af infanteriet, undfick han det ärofulla uppdraget att vid Lützen kommendera svenska arméns center, under det konungen och hertig Bernhard af Weimar förde befälet på flyglarna. När konungen stupat och svenskarna, eldade af hämndlust, ånyo störtade mot Wallensteins kanoner, sågs B. med sin gula brigad spränga öfver skansgrafvarna och kasta de Friedländska kärntrupperna på flykten. Svenskarnas seger var så godt som gifven, när Pappenheim anlände med friska skaror. Sedan han skingrat svenskarnas högra flygel, riktade han hufvudangreppet mot infanteribrigaderna i midten. Den blå brigaden föll såsom gräs för lian, den svenska och gröna måste draga sig tillbaka bakom grafvarna; endast den gula med Brahe stod kvar. Anfallna från trenne sidor, nedhöggos kämparna nästan till sista man. Bland de fallna låg B. dödligt sårad. Gustaf Adolfs lifregemente hade följt sin konung i döden. B. fördes till Naumburg för att vårdas, men dog där d. 21 nov. 1632, endast tjuguåtta år gammal. Han var en af de utmärktaste krigare Sverige ägt. Själf ansåg Gustaf Adolf honom, näst Lennart Torstensson, för det bästa fältherreämnet i svenska hären.
Gift 1628 med friherrinnan Anna Margareta Bielke, dotter af rikskanslären Svante Bielke (se sid. 91).
