Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Wranér, Henrik - Wrangel - 1. Wrangel, Herman - 2. Wrangel, Helm (Helmut)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
och käringaskrällen</i> 1899, Raringar och
ragator 1900, Dä va sjutton 1901, Flinebyttor och
suringar 1902, Sippor och smörblommor 1903,
Gullvifvor och grankottar 1904, Arbetsmyror
och drönare 1905, Solglitter på strömoln 1906.
Därjämte har W. efter utländska original bearbetat
för barnbiblioteket Saga: Robinson Kruse 1899,
Jorden rundt på 80 dagar 1900, Styrman Hurtig
1902 och Hittebarnet 1905. Af Sv. akad. har
W. 1889 och 1896 erhållit hedersomnämnande
för dikter och i flera år åtnjutit del af dess anslag
till vittra författare. Sedan 1892 sänder W.
regelbundet folklifsbilder och sedan 1899
kåserier till en mängd svenska landsortstidningar
och är sedan 1897 medarbetare i Svensk
Läraretidning.
Gift 1891 med Anna Wilhelmina Fredrika Löfgren.
Wrangel.
Af denna ätt, som möjligen kan
anses härstamma från Westfalen eller Danmark och
senare öfverflyttat till Östersjöprovinserna, finnas
medlemmar omnämnda i bevarade samtida
urkunder från slutet af 1200-talet. Den förste med full
visshet kände stamfadern för alla Wrangelska
ättegrenar är riddaren Johannes de Wranghele,
som nämnes i den i Roskilde daterade urkunden
af 1282, hvarigenom danska kungen Erik gifver
staden Reval dess privilegier. Redan i slutet af
1500-talet komma medlemmar af de olika
hufvudstammarna till Sverige utan att bli bofasta. Det
var först med fältmarskalken Herman Wrangel
d. y. – se W. 1. – som en gren af den yngre
linjen helt och hållet öfverflyttade hit. Hermans
äldste son Carl Gustaf – se W. 3 – blef 1651
grefve af Salmis, men slöt själf sin grefliga ätt.
Hans halfsyskon upphöjdes 1654 i friherrligt stånd
med Lindeberg till friherreskap. Vid samma tid
flyttade äfven andra grenar af ätten W. till
Sverige, där å riddarhuset introducerats ätterna
Wrangel af Adinal, som, numera utdöd, 1680
erhöll friherrlig och 1693 greflig värdighet,
Wrangel af Fall, Wrangel af Ludenhoff och
Wrangel af Sag, de tre senare också utdöda.
En gren af den sistnämnda, som ännu fortlefver,
erhöll 1765 friherrlig värdighet under namn af
Wrangel von Brehmer.
I slutet af
1600-talet öfverflyttade hit bröderna Anton Johan
- se W. 12 – och Otto Reinhold W., hvilka
introducerades som adelsmän 1723 och hvilkas
närmaste förfäder skrifvit sig till godset Sauss.
Anton Johan blef 1747 friherre och 1751 grefve
samt skref sig liksom brodern till Sauss. Från
den förre härstamma de nu lefvande grefvarna
Wrangel till Sauss och från Otto Reinhold
friherrarna Wrangel till Sauss och en greflig ätt.
Adliga ätten Wrangel härstammar från Bengt
Adolf, född 1697, död som major 1771.
1. Wrangel Herman,
krigare. Född i Estland
d. 29 juni 1567. Föräldrar:
öfversten och landtrådet Hans
Wrangel och Barbara Anrep.
Mot slutet af Carl IX:s regering
anlände W. från Polen och ingick i
svensk tjänst som ryttmästare vid
Östgöta ryttare. 1612–21 var
han slottslofven på Kalmar.
Under Gustaf II Adolfs polska krig utmärkte han sig
så, att han inom kort tid befordrades till
generallöjtnant och 1621 vid Rigas eröfning var
fältmarskalk. Under krigets fortgång utförde han en
mängd lysande bedrifter och afslutade dem med
segern vid Gurzno 1629. Året därefter
upphöjdes han till riksråd. Men då efter Gustaf
Adolfs död de svenska härarna kommo att föras
af män, hvilka W. sett aflägga sin första
lärospån sam krigare, drog han sig tillbaka och
förordnades till guvernör i Preussen 1632, var
sedermera svenskt ombud vid fördraget med Polen i
Stuhmsdorf 1635 samt förde 1636–37 befäl öfver
östra sidohären i Tyskland. Förhållandet mellan
honom och Banér blef likväl icke godt, hvartill
bidrog regeringens okloka åtgärd att sända W.
till Pommern, ty därigenom kommo i själfva
verket två öfverbefälhafvare att finnas i Tyskland;
som äldste fältmarskalk stod W. nämligen icke
under Banérs befäl. Den senare begärde snart
afsked, och W. fick då öfverbefälet. I juli 1637
utfärdades W:s afsked, men han stannade kvar.
Våren 1638 återkallade regeringen W. till Sverige,
sedan Banér begärt, att en af riksförmyndarna
skulle komma och taga krigsangelägenheterna om
hand, samt åter begärt afsked. 1643 blef W.
generalguvernör i Livland men dog redan s. å., d. 10
dec. 1643.
Såsom krigare var han tapper och
oförvägen, rik på utvägar och förde sina trupper
skickligt i striden. Men något fältherrerykte,
jämförligt med de stora fältherrarnas ur Gustaf
Adolfs skola, vann han aldrig. Till lynnet var han
häftig och obändig och råkade därför lätt i
allvarsamma tvister. På grund af sin krigiska duglighet
blef han likväl flitigt använd och rikligen
belönad. Bland andra förläningar erhöll han af
Gustaf II Adolf Skokloster, som af honom bevarar
flera hågkomster. I den invid Sko slott belägna
Ryds kyrka gömmes hans stoft i det af honom
uppbyggda Wrangelska grafkoret.
Gift 1: med friherrinnan Margareta Grip, 2: med
</i>Katarina Gyllenstierna</i> och 3: 1636 med Amalia
Magdalena, grefvinna af Nassau.
W:s Bref till Rikskansleren Axel Oxenstierna 1614–43
utgåfvos 1898 af Vitterhetsakad. genom P. Sondén.
2. Wrangel, Helm (såsom han själf skref sig) eller
Helmuth (som han benämnes i
samtida urkunder), krigare. Född
1600 i Mecklenburg; antagligen
den föreg. kusin.
På 1620-talet
kom W. i svensk krigstjänst,
kämpade som löjtnant vid
Breitenfeld 1631, utnämndes efter slaget
vid Lützen till öfverstlöjtnant och
chef för en skvadron ryttare samt efter slaget vid
Wittstock 1636 till öfverste för ett
kavalleriregemente. Han gick som sådan 1638 i brandenburgsk
tjänst men återvände efter uppgifvandet af staden
Gardelegen 1639 i svensk med alla sina trupper,
hvarför han dömdes till döden af en
brandenburgsk krigsrätt. 1643 upphäfdes domen genom
Torstenssons bemedling. Vid anfallet på
Danmark 1643 tyckes W. ha kommenderat
avantgardet. W. utmärkte sig sedermera mycket i
Holstein och Jutland. Kort efter freden i
Brömsebro utnämndes han till generalmajor af
kavalleriet. 1646 års fälttåg gjorde W. under Carl
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
