Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 2. Wrangel, Helm (Helmut) - 3. Wrangel, Carl Gustaf - 4. Wrangel, Erik
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Gustaf Wrangels befäl och skall den 20 juli
1647 ha varit nära att taga kejsaren till fånga.
Då de kejserliga bayerska trupperna d. 12 aug.
öfverföllo svenska högkvarteret vid Plau, blef
W. svårt sårad och afled d. 15 aug. 1647. Han
ligger begrafven i Mariakyrkan i Wismar.
3. Wrangel, Carl Gustaf,
härförare. Född
på Skokloster d. 13 dec. 1613;
son af W. 1 i hans första
gifte.
Endast tio år gammal
insattes W. i Skytteanska kollegiet
i Stockholm och åtnjöt där
undervisning till 1626, då han
fick åtfölja sin fader till Preussen.
Sedan han därefter fullbordat
den sedvanliga utländska resan, anställdes
han som kammarjunkare hos Gustaf II Adolf,
utnämndes kort därpå till kornett vid lifregementet
och befordrades 1632 till ryttmästare. I
denna egenskap deltog han i flera blodiga drabbningar,
var en bland de första som sprängde
fram på bryggan öfver Lech, där Tilly fick sitt
banesår, samt var vid Gustaf Adolfs sida i slaget
vid Lützen. Under hela tiden 1633–41
tjänstgjorde han vid den här, som anfördes af
Johan Banér, i hvars ärofulla strider han deltog
och fortgick från öfverstlöjtnant 1635 till generalmajor
och chef för Dalregementet 1638, sedan
han redan 1636 blifvit öfverste för ett regemente
till häst. W. var aldrig tåld af Banér, som var
emot hans utnämning till generalmajor. Efter
Banérs död och sedan Torstensson mottagit öfverbefälet,
blef W. under honom en af de verksammaste
och mest anlitade afdelningsbefälhafvarna.
Under danska kriget fick han tillfälle
att äfven visa sin duglighet som befälhafvare till
sjös. När den svenska flottan låg instängd i
Kiels hamn, öfvertog han, enligt den döende
Klas Flemings önskan, befälet öfver densamma
och lyckades med tillhjälp af en uppblåsande,
gynnsam vind föra den ur sitt farliga läge. I
sjöslaget vid Femern 1644 slog han, med tillhjälp
af den de Geerska flottan, sjutton beväpnade
danska skepp, af hvilka femton gingo förlorade,
hvarjämte fienden förlorade tusen fångar
och dubbelt så många stupade. Året därefter
befordrades han till general af artilleriet och till
rikstygmästare samt utnämndes 1646 till fältmarskalk
och riksråd, hvarefter han s. å. erhöll
i uppdrag att efter Torstensson mottaga öfverbefälet
öfver samtliga svenska härarna i Tyskland.
Huru detta befäl af honom fördes, och
hvad han under detsamma uträttade, är kändt
af vår historia. Det var visserligen icke jämförligt
med en Banérs och Torstenssons lysande
bragder men likväl tillräckligt framgångsrikt
för att upprätthålla svenska vapnens ära och
anseende. När W. 1648 afgick för att enligt
drottning Kristinas önskan lämna plats åt pfalzgrefven
Carl Gustaf såsom generalissimus, utnämndes
han till generalguvernör öfver Pommern
och kansler för Greifswalds universitet, hvarjämte
han, så länge kriget fortfor, skulle hafva
Mark och Mecklenburg under sin styrelse. Efter
krigets slut upphöjdes han 1651 till grefve af
Salmis samt utnämndes 1653 till riks-viceamiral
och erhöll s. å. friherreskapet Lindeberg. 1655
blef han lagman i Nerike och 1657 i Uppland.
När Carl X uppstigit på tronen, tog W. en verksam
del i denne konungs krigsföretag och
var utan fråga äfven den mest framstående af
Carl Gustafs fältherrar. 1657 blef han lieutenant
royal i Pommern för att rusta mot Danmark och
hade på hösten befäl öfver den armé, som belägrade
och intog Frederiksodde, tack vare Dahlbergs
rekognosceringar. W. utnämndes nu till
riksamiral, öfverförde följande år svenska härens
hufvudstyrka öfver Stora Bält samt deltog som
befälhafvare i striderna både till lands och sjös.
Efter Carl Gustafs död blef han öfverbefälhafvare
i Danmark. Som riksamiral var han en af
Carl XI:s förmyndare. 1664 blef han riksmarsk
och president i krigskollegium, hvilket ämbete
han skötte illa. Slapphet och underslef vunno
öfverhand i svenska krigsväsendet, och W. tog
själf betydligt för sig. Vid Carl XI:s anträde
till regeringen stod W. såsom en klart lysande
stjärna ännu kvar på fästet, men nära sin nedergång
och snart fördunklad af moln. På rådets
anmodan öfvertog han 1674 öfverbefälet i det
olyckliga kriget i Brandenburg, där svenskarna,
under oenige generaler och medan W. var frånvarande,
ledo det bekanta nederlaget vid Fehrbellin.
Grämelsen häröfver, och kanske ännu
mer öfver att nödgas lämna rum åt en yngre
och kraftfullare befälhafvare, lade honom på
sjuksängen och slutade hans dagar på godset
Spieker på ön Rügen d. 25 juni 1676. Då
hans söner hade dött före honom, slöt han själf
sin grefliga ätt. Skokloster öfvergick med hans
dotter, gift med riksrådet Nils Nilsson Brahe (se
I: 129), till dennes släkt.
W. älskade kriget
för dess ära och för dess byten. Om statsgöromålen
under freden förvärfvade han däremot
aldrig någon närmare kännedom. Hans
inflytande inom rådet var därför tämligen obetydligt.
Han trifdes därför bäst som generalguvernör
i aflägsna provinser, där han uppförde
sig som en regerande furste i prakt och själfrådighet.
Sina ofantliga krigsbyten och ansenliga inkomster
i statens tjänst förslösade han på
ett praktfullt lefnadssätt och på uppförandet af
präktiga byggnader, bland hvilka Skokloster och
Wrangelska palatset (sedermera hofrättens och
statskontorets hus) på Riddarholmen i Stockholm
vittna om hans kärlek och smak för det lysande.
Gift 1640 med Anna Margareta von Haugwitz.
4. Wrangel, Erik,
riksråd, dramatisk författare.
Född i Stockholm d. 9 aug. 1686; den
föreg. halfbrors sonson. Föräldrar: ryttmästaren
friherre Carl Adolf Wrangel af Lindeberg
och friherrinnan Ingeborg Fleming.
Sedan W. i sin morfaders, riksrådet Erik Flemings,
hus i Stockholm erhållit en omsorgsfull uppfostran,
inskrefs han som student i Uppsala
och anställdes, sedan han förestått åtskilliga
underordnade tjänster i kansliet, 1710 till
kommissionssekreterare i London. Härifrån förflyttades
han 1718 till lagman och ordningsman i
Skaraborgs län, blef 1720 kansliråd, 1727 landshöfding
i nyssnämnda län och 1729 landshöfding i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
