Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Wivallius, Lars - Vogler, Georg Joseph - Wolff, Nils, se Stiernberg - Voltemat, Henrik Julius - Wranér, Henrik
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
H. Schück har gifvit en fullständig lefnadsteckning
öfver skalden Lars Wivallius. Hans lif
och dikter. I. Biografi, 1893, II. 1895. I den
poetiska berättelsen »Kärlekssagan på Björkeberga»,
har A. U. Bååth skildrat särskildt W:s giftermål
med Wulff Grijp’s dotter och H. Molander har i
En lyckoriddare, 1896, lämnat en briljant skildring
med W. till hufvudperson.
Vogler, Georg Joseph, abbé, musiker. Född
15 juni i Würtzburg, där fadern var violinfabrikant. – Han hade erhållit sin
uppfostran hos jesuiterna i Würtzburg och Bamberg och skall enligt någras
påstående till och med ha varit medlem af deras orden. Redan som barn lärde han på
egen hand spela flera instrument. 1771 ankom han
till Mannheim, där en af honom komponerad ballett så
tillvann sig kurfurstens af Bayern bifall, att fursten
på sin bekostnad lät V. göra en resa till Italien
för att fullkomna sin musikbildning. Under denna resa
prästvigdes han i Rom och utnämndes till riddare af
gyllene sporren, hvarjämte han förordnades till
protonotarie och påflig kammarherre. Återkommen
till Mannheim 1775, blef han hofkaplan och andre
kapellmästare samt stiftade en musikskola, där nya
undervisningsmetoder försöktes. Efter 1780 begaf
V. sig på resor i flere världsdelar, exponerande
sitt harmonisystem och sina orgelförbättringar
samt framförande sina operor. Åren 1786–91 och
1793–99 var han engagerad som »direktör af musiken»
i Stockholm, där han enligt kontrakt s. å. förband
sig att årligen komponera en ny stor opera för
k. teatern och att, omväxlande med Kraus, leda
k. hofkapellet. I Stockholm inrättade han sin andra
tonskola, höll föreläsningar, utgaf Inledning
till harmoniens kännedom 1794, Clavér-schola och
Organist-schola 1798, Lektion till choraleleven
M. H. 1799, förevisade sin orkestrion o. s. v. Efter
flera gånger förnyadt kontrakt lämnade han Sverige
1799, sedan han under sin vistelse härstädes gifvit
hundra orgelkonserter, den sista, som han kallade
sin jubelkonsert, d. 28 november 1798. Efter sin
afflyttning från Stockholm uppehöll han sig i
Amsterdam, Petersburg, London, Köpenhamn, Prag och
Wien samt utnämndes 1807 till hofkapellmästare och
andligt geheimeråd hos storhertigen af Hessen. Han
inrättade där sin tredje tonskola med elever sådana
som Weber och Meyerbeer. Död i Darmstadt d. 6 maj
1814. – Hans kompositioner uppgå till ett högst
betydande antal, bland dem ej mindre än 128 större
tonskapelser ensamt för kyrkan; dessutom operor,
af hvilka Gustaf Adolf och Ebba Brahe dock är den
enda svenska; symfonier, duor, trior, kvartetter
för klavér med stråkinstrument, orgelkompositioner,
kantater, hymner, däribland Hosianna Davids son,
en mängd musikvetenskapliga verk o. s. v. – V. var en
märkvärdig förening af snille och charlatan. Som
orgelvirtuos var han sin tids främste, lika skicklig i
att improvisera lärda fugor som att fabricera vulgära
saker sådana som »Indiansk risstampning» etc. Hans
orgelförbättringar ha blott delvis
vunnit gillande. Som teoretiker och lärare
hade han nya och goda idéer.
Wolff, Nils, se Stiernberg.
Voltemat, Henrik Julius,
historiker. Född
1722. Föräldrar: öfversten Henrik Julius Voltemat och
Margareta Elisabet Schönström. – Redan som student i
Uppsala utgaf V. åtskilliga historiska afhandlingar
med det erkännande, att han, utan att hafva tagit den
filosofiska graden, på 1740 talet förordnades till
docent i historia. Härmed slutade hans akademiska
befordringar. Han erhöll visserligen professors titel,
men ett starkt parti inom akademiska konsistoriet
i Uppsala lade sig vid hvarje tillfälle mot hans
befordran till ordinarie professor. Då han anförde
besvär häröfver vid 1756 års riksdag, gåfvo ständerna
honom lagmans namn, heder och värdighet, hvarefter
han s. å. förordnades som lärare för prins Carl och
blef slutligen 1762 kammarråd. Död i Stockholm d. 2
okt. 1765 under pågående riksdag, då han som ifrig
Mössa var medlem af sekreta utskottet. –
Af hans utgifna historiska och geografiska arbeten må anföras:
Genväg till de förnämsta europeiska staters historia
till 1739 års slut 1741, Anvisning till hela nyare
geographien 1742, Anvisning till hela statskunskapen
1742, Genväg till de förnämsta europeiska, asiatiska,
afrikanska oeh amerikanska staters historia 1742,
Aldra nyaste historien om Angeland från 1677 till
1739 1744 m. m. – Ogift.
Wranér, Henrik,
folklifsskildrare. Född i Vranarp i
Ö. Tommarps socken af Kristianstads län d. 22 april
1853, har W. tagit namn efter födelseorten. Föräldrar:
skomakaren Ola Henriksson och Boël Henriksdotter.
Student i Lund 1873, måste dock W. snart för
utkomstens skull afbryta studierna och tjänstgjorde
1873–77 som landtmäteribiträde, var 1878–79
andre lärare å Fridhems folkhögskola och 1879–80
vik. kollega vid Karlshamns läroverk. Härefter
återupptog han sina studier och var 1886–89
medredaktör af tidningen »Nya Lund» i staden
af samma namn. 1890–93 var han medredaktör af
»Östersundsposten», men från sistnämnda år har
han oafbrutet varit bosatt i Stockholm.
Redan tidigt gjorde W. sig fördelaktigt känd genom sina
skildringar af skånskt allmogelif, utmärkta af skarp
iakttagelseförmåga, behagligt framställningssätt
samt en humoristisk och förstående syn på mänskliga
förhållanden. På Järrestads härads bygdemål har han
författat Stuesnack och stätteslams 1884 och
Gårafolk och husmän 1885 samt å riksspråket Holger
skräddares 1885; I skånska stugor 1886, Hvardagsmat
och gilleskakor 1889, Brokiga bilder 1889, En ulf
i fårakläder 1890, Hägringar 1891, Helgdagsbilder
och hvardagshistorier 1893, Gamlingar och grönskållingar
1894, Storgubbar och stackare 1895, Kärleksglöd och
hjärtenöd 1896, Tösaknep och pojkahyss 1897,
Muntergökar och dummerjönsar 1898, <i>Dundertöser
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
