Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Wittenberg, Arvid - Wittrock, Veit Brecher - Wivallius, Lars
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Adam Pfuel, Königsmark och C. G. Wrangel
befälet öfver Banérs här efter fältherrens död,
till dess Torstensson hann taga öfverbefälet,
hvarefter W. åter utmärkte sig vid flera tillfällen.
Vid Torstenssons tåg mot Danmark anförde han
den ena af de tre framryckande kolonnerna och
deltog verksamt vid eröfringen af Holstein. 1645
utnämnd till general af kavalleriet, följde han
Torstensson till Böhmen och anförde d. 24
februari 1645 svenska härens högra flygel i slaget
vid Jankow, där han väsentligt medverkade till
den lysande segern. När Torstensson det
sistnämnda året afträdt från krigsskådeplatsen, ledde
W. krigsrörelserna i Böhmen, Schlesien och
Mähren, till dess C. G. Wrangel utnämnts till
öfverbefälhafvare, hvarefter han deltog i dennes
lyckliga och lysande krigsföretag. Efter freden
utnämndes W. till rikstygmästare och general öfver
artilleriet, upphöjdes 1651 till friherre med
Loimijoki socken i Finland till friherreskap, blef
samma år riksråd och ledamot i krigskollegium
samt i januari 1652 grefve till Nyborg med två
pogoster i Keksholms län till grefskap. Af Carl X
Gustaf utnämndes han 1655 till fältmarskalk och
guvernör i Pommern samt erhöll öfverbefälet
öfver den ena af de tre härar, som sattes i rörelse
för att anfalla Polen. Efter flera lysande
mandat måste han, i det han med hjältemod
försvarade Warschau 1656, d. 21 juni dagtinga och
fördes till Zamosc, där han afled 1657.
Historien framställer W. som en man af öfverlägsen
militärisk skicklighet. Med många af den tidens
krigares förtjänster förenade han ej få af deras
fel. Hård ända till grymhet, bidrog han ej litet
att uppreta den polska befolkningen mot
svenskarna. Det hat han personligen ådrog sig
vållade också hans fångenskap, tvärt emot villkoren
för Warschaus öfvergång. Carl X gjorde flera
förnyade försök att få sin tappre fältherre
utväxlad, men förgäfves. Först flere år efter
krigets slut fick W:s lik hemföras till Sverige, där
hans begrafning firades i Riddarholmskyrkan d.
14 april 1671; liket fördes sedermera till
Badelunda kyrka. Sv. akademien lät 1826 prägla en
minnesmedalj öfver W., hvartill knöts en
minnesteckning af Franzén.
Gift 1635 med en
tysk fröken, hvars dopnamn var Anna men hvars
släktnamn är okändt, efterlämnade W. en son,
generallöjtnanten Leonard Johan, med hvilken
ätten utslocknade 1679.
Wittrock, Veit Brecher,
botanist. Född i Holms socken. Älfsborgs län, d.
5 maj 1839. Föräldrar: landtbrukaren Johan Magnus
Wittrock och Ingrid Dalin.
Student i Uppsala 1857, fil. d:r och docent
i botanik 1866, var W. 1865–78
lärare i naturalhistoria och
engelska vid Uppsala privata
elementarläroverk, förestod professuren i botanik
1875–76 och blef e. o. professor i ämnet 1878.
Han blef sistnämnda år led. af Vet.-akad. och
utnämndes 1879 till akademiens professor
bergianus samt till intendent för Naturhistoriska
riksmuseets botaniska samlingar, från hvilken
senare post han 1904 tog afsked. W. var
1879–83 lärare i botanik vid Stockholms
högskola. Han har företagit en mängd utländska
studieresor. 1885–86 ledde W. flyttningen
af Bergianska trädgården i Stockholm till
Haga-Frescati vid Brunnsviken samt uppgjorde
och genomförde 1886–91 planen för en botanisk
afdelning af denna trädgård – Bergielunds
bot. trädgård – enligt hvilken plan växterna
anordnats icke blott efter systematiska, utan
äfven efter växtgeografiska och biologiska grunder.
På Bergielund har W. sammanfört en enastående
samling af porträtt af botaniker. W., som sedan
1896 redigerar Acta Horti bergiani, har
publicerat en mängd afhandlingar och större arbeten,
däribland ett par exsickatverk. – Ifrig protektionist
var W. en af de 22 minoritetens kandidater,
som, sedan majoritetens röster på grund af
formfel underkänts, kommo att företräda Stockholms
stad i Andra kammaren 1888–90. Led.
af Landtbruksakad. m. fl. samfund. – Gift. 1875
med Kristina Sofia Charlotta Danielsson.
Wivallius, Lars, skald. Född i Vivalla by i Längbro
socken vid Örebro 1605, och son af en där
boende länsman eller landsfogde. – W. studerade
först i Uppsala, begaf sig omkr. 1625 till utländska
högskolor samt återkom efter fem år öfver
Danmark till Sverige. I Danmark hade han för att
rädda sig ur en farlig belägenhet uppgifvit sig
vara friherre Erik Gyllenstienna och som sådan
fått pass af danske konungen. Sedermera träffade
han i Skåne en fröken Grijp, i hvilken
han förälskade sig, och till hvilken han friade,
under det antagna namnet Erik Gyllenstierna.
Snart upptäcktes den nygifte mannens namn och
stånd. På svärfaderns yrkande, att hans måg
måtte straffas efter gåndsrätt – att »eho som
bedrager någon adelsperson, han hafver förbrutit
sin hals» – blef W. kastad i fängelse men
svärfaderns fordran på »ähra och lif» blef dock ej af
domstolen bifallen. Emellertid hölls W. en längre
tid på fästning, först i Nyköping och sedan på
Kajaneborg. Oaktadt många böneskriften fick han
stanna i fängelse till 1641, då han begaf sig till
Stockholm. Han var där först advokat och förde
många svåra processer. Efter ett par år gifte han
sig med Malin Ellertz, dotter till en krögare.
Genom familjen de la Gardies beskydd erhöll
han omkring 1647 en auditörsbefattning vid
gardet. Död d. 5 april 1669, sedan han på fädernegården
Vivalla, där han bosatt sig, gjorde
bönderna förtviflade med sitt pracessraseri. Utom
flera latinska skaldestycken, har han i sin
ungdom författat en mängd svenska sånger, genom
hvilka han enligt Scheffers omdöme »frånröfvade
alla sina samtida medtäflare hederskransen».
Hans mest populära dikter voro de, där kärleken
till friheten tar sig uttryck: Ack, Libertas, du
ädla ting och Varen nu glad, mine fiender all.
W. van en äfventyrsnatur och en fantast, som
ville lefva ett nomanlif. – »Af vårt lands skalder
än han den förste, som med egna ögon skådat
den svenska naturen. Hans fantasi är den verklige
skaldens och han var så helt och hållet
fantasimänniska, att han skref sina visar, blott
då han satt i fängelse och således endast i dikten
kunde lefva med i det verkliga lifvet.» –
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
