Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Welander, Edvard Vilhelm - Wellander, Johan - Vellingk - 1. Vellingk, Otto
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
bekräftat W:s undersökningsresultat. Härigenom
har vår kunskap om kvicksilfrets absorption och
elimination ur människokroppen och om dess
biverkningar på njurar och andra organ blifvit
väsentligen fullständigad, och denna kunskap
är nu af elementärt grundläggande natur i specialistens
åskådningssätt. Dessa undersökningar
gåfvo äfven rent praktiska resultat i afseende på
behandlingstekniken, i det att de föranledde såväl
i Sverige som utomlands en del bekväma
modifikationer af den utvärtes kvicksilfverbehandlingen,
hvilka i lämpliga fall vunnit användning
och erkännande. På sjukhuset S:t Göran utbildade
han sin s. k. »värmemetod», hvilken har
befunnits särdeles användbar på sjukhus och
sparar mycken tid.
Mycken uppmärksamhet
har W. ägnat prostitutionsfrågan och de åtgärder,
som kunna och böra vidtagas för att freda samhället
från de veneriska sjukdomarnas ohejdade
spridning. I en massa uppsatser och föredrag
i Svenska läkaresällskapet har W. gentemot den
s. k. »federationen» häfdat samhällets rätt och
plikt att ingripa och genom ett kontrollerande
öfvervakande efter förmåga begränsa vådorna
af den yrkesmässiga prostitutionen. Under denna
kamp mot federationen leddes W. in på ett rent
medicinskt-historiskt författareskap och sålunda
tillkommo hans Blad ur prostitutionens historia
i Sverige och Bidrag till de veneriska sjukdomarnas
historia i Sverige 1898 – den förra
en stridsskrift sammanfattande hans polemik mot
federationen, den senare ett klassiskt historiskt
verk af bestående värde. W:s författarskap sträcker
sig för öfrigt öfver de flesta områden af hans
fack, äfven in på hudsjukdomarnas. Sedan många
år är han en af de flitigaste medarbetarna i
»Archiw für Dermatologie und Syphilis», som utges
i Prag och är den förnämsta facktidskriften
i Europa. I de internationella kongresser, som
under årens lopp hållits för att utreda prostitutionsfrågan,
har W. alltid varit en verksam deltagare
och af den kommitté, som för närvarande arbetar
för att i vårt fädernesland ordna prostitutionens
reglementering på ett såväl ur humanitär som
hygienisk synpunkt mera tillfredsställande sätt,
är han en framstående ledamot.
Att W:s stora rykte som vetenskapsman i förening med hans
människovänliga väsen skulle förskaffa honom
en stor privatpraxis vid sidan af hans verksamhet
som akademisk lärare och sjukhusläkare, är
naturligt. I sin praktiska läkareverksamhet liksom
i sitt författarskap har han uppställt som sitt mål
icke allenast att hjälpa, utan framför
allt att förekomma. Det hem för hereditärsyfilitiska
barn, som han åstadkommit i Stockholm, var alltid
en af hans favoritidéer. Dessa
barn äro nämligen icke allenast själfva beklagansvärda,
utan äfven en stor social fara, då de utan ett
sådant hem i trångbodda bostäder med
s. k. »inneboende» etc. eljest med nödvändighet
skulle sprida smitta. Tack vare W. har nu detta
hem redan många år utöfvat en välsignelsebringande verksamhet.
Gift 1878 med Salla Lindahl.
Wellander, Johan,
ämbetsman, vitterhetsidkare.
Född d. 31 okt. 1735 i Linköping, där fadern
Bengt Wellander var slottsvaktmästare och gift
med Katarina Cederberg.
Utan understöd från hemmet
förtjänade W. som lärare i främmande hus så mycket, att han
kunde genomgå skola och gymnasium och blifva student i Uppsala
1755. Här valde han efter något betänkande den juridiska banan
och ingick efter slutade universitetsstadier i Svea
hofrätt 1760. Antagen till amanuens vid Stockholms
stads justitiekollegii kuratorskontor 1763, erhöll
han 1766 förordnande som vice curator
ad litem, blef ordin. 1771 och förste curator ad
litem 1775. Året därefter valdes han af Stockholms
borgerskap till rådman af litterata klassen
och tillika till ordförande i stadens kämnersrätt.
Död i Stockholm d. 10 mars 1783.
På grund af sina vittra anlag kallades W. tidigt till medlem
af Utile dulci, hvars handlingar förvara åtskilliga
bidrag af hans penna. Särskildt stadfästes hans
anseende som skald, sedan han skrifvit Ord till
musiken vid Kungliga begrafningen 1771 och
Sångstycken vid Kröningen i kyrkan och på
rikssalen 1772, hvilka verser af hans samtid
ansågos för synnerligen lyckade. Jämväl prisades
han mycket för en Elegie (Vitterhetsnöjen, 2:dra delen)
men framför allt för den efter plan
af Gustaf III utarbetade texten till den första
svenska operan Thetis och Pelée, med hvilken
kungl. operan invigdes d. 18 jan. 1773. Han
har dessutom skrifvit en mängd smärre stycken
dels särskildt utgifna, dels införda i Samlaren,
Stockholms-Posten m. fl. tidskrifter. Hela samlingen
af hans efterlämnade handskrifter förvaras på k.
biblioteket. W:s Samlade dikter utgåfvos
1852 i Hansellis upplaga. Professor O. Levertin
har i Sv. litteratursällskapets skrifter XV 1896
skrifvit en studie om W.
Gift 1777 med Sara Margareta Wennberg.
Vellingk.
Ätten uppgifves härstamma från
Westfalen, hvarifrån den i härmästarnas tid skall
ha inflyttat till Livland och därifrån till Sverige,
där den vann friherrlig värdighet 1676.
1. Vellingk, Otto,
krigare. Född 1649. Föräldrar: öfversten för adelns
rusttjänst Otto Wellingk och Kristina Mannersköld.
Vid femton års ålder blef V. löjtnant vid
ett i Bremen förlagdt svenskt regemente, gick
1666 i fransk tjänst och blef 1670 öfverste. Under
Sveriges krig mot Danmark bevistade V. som frivillig
slaget vid Halmstad, där han anförde en skvadron af
lifregementet och utnämndes tre dagar därefter till
öfverste. Sedan han genom sin tapperhet väsentligt
bidragit till den lyckliga utgången af slaget vid Lund,
upphöjdes han 1676 i friherrligt stånd, blef 1678
öfverste för Tavastehus läns regemente, 1683
generalmajor af kavalleriet samt 1687 landshöfding
öfver Gästrikland, Helsingland, Medelpad, Ångermanland,
Jämtland, Härjedalen och Lappland, befordrades 1693 till
generallöjtnant och generalguvernör i Skåne, utnämndes
af Carl XII 1698 till general af kavalleriet samt
till guvernör öfver Ingermanland och
Keksholms län, hvarefter han 1700 förordnades
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
