Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 1. Vellingk, Otto - 2. Vellingk, Mauritz - Wennerberg, Gunnar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
till general-en-chef öfver alla svenska trupper
i Ingermanland och Livland. I denna egenskap
anförde han högra flygeln i slaget vid Narva och
kommenderade kavalleriet vid öfvergången af Düna,
deltog ärorikt i slaget vid Klissow med flere af
Carl XII:s fältslag och upphöjdes 1705 till k. råd,
då han tillika förordnades till president i Åbo
hofrätt. Slutligen undfick han 1706 grefvebrefvet,
men, innan han hunnit för denna värdighet taga
inträde på riddarhuset, afled han i Stockholm den
19 maj 1708.
Efter hvad hans lefnadsöden vittna,
var V. en käck och skicklig krigare, men egennyttig
och opålitlig, hvarför han aldrig var väl anskrifven
hos Carl XII. Några månader före sin död uppvisade han
inför regeringen i Stockholm en hos konungen utverkad
anvisning på 100,000 d:r s:mt, som han skulle hafva
att fordra. Men innan utbetalningen skedde, granskades
räkningen af grefve Fab. Wrede, med den påföljd, att
fordringarna försvunne, och V. af grämelse träffades
af ett sjukdomsfall, som lade honom i grafven.
Gift med friherrinnan Johanna Margareta von Tiesenhausen.
2. Vellingk, Mauritz,
krigare, politiker. Född i Jama
i Ingermanland d. 31 okt. 1651; den föreg. bror.
Vid början af Carl XI:s danska krig var V. kapten vid
drottning Hedvig Eleonoras lifregemente, som sändes
till norska gränsen. Han begaf sig emellertid som
frivillig till svenska armén i Skåne, där han som
kapten i broderns värfvade regemente lindrigt sårades
i slaget vid Lund, hvarjämte han 1676 upphöjdes
i friherrligt stånd på samma gång som den äldre
brodern. 1678 utnämndes V. till öfverste vid Karelska
regementet, var 1680–82 svenskt sändebud i Köpenhamn,
hvilken post till följd af danska nationens ovilja mot
svenskarna var mycket obehaglig, och förflyttades 1683
som envoyé till Lüneburgska hofven. 1687 utnämndes
han till öfverste vid ett tyskt värfvadt regemente
i Stade och öfverkommendant därstädes. Han var nu
i flera år upptagen af biläggandet af tvisterna
mellan Danmark och Holstein-Gottorp. Efter Carl
XI:s död befordrades han 1697 till generalmajor och
året därefter till generallöjtnant men bortskickades
s. å. som sändebud till konung August i Polen. Själf
tillskref V. sina motgångar Wrede och Carl Piper,
och intet tvifvel finnes om, att ej åtminstone den
sistnämnda gjorde allt för att hålla honom utesluten
från affärerna i hemlandet. V. fördes emellertid
fullständigt bakom ljuset af August, tills dennes
försök att öfverrumpla Riga lade i dagen sakernas
rätta sammanhang. V. återkallades 1700 och blef
åter öfverkommendant i Stade, där han tillbringade
tio år. Men sedan Piper blifvit fången vid Pultava,
vände sig bladet, och med den nya nåden följde täta
befordringar. Under loppet af år 1710 utnämndes han
först till general samt guvernör öfver Wismar och
strax därefter till k. råd, generalguvernör öfver
Bremen med Verden och kommenderande general öfver
svenska armén i Tyskland. 1711 upphöjdes han i
grefligt stånd, med fullmakt att sköta nästan alla
Sveriges viktigare angelägenheter i Tyskland. Men
efter ett par år befann han sig åter i onåd och sökte
än genom den ena, än genom den andra, som ägde konungens
förtroende, återvinna dennes gunst. Under den nya
dynastien lyckades han göra sig till en mycket viktig
person för hofvets planer och bistod Fredrik I i att
till konungamaktens utvidgning i Preussen upptaga
ett hemligt lån, för hvilket preussiska regeringen
skulle erhålla som säkerhet antingen tullen i Wolgast
eller några amter i Hessen. Då V., som ifrade för den
holsteinska tronföljden, motsatte sig den af konungen
och Arvid Horn önskade hannoverska accessionen,
öfverlämnade Fredrik vid 1726 års riksdag V:s bref
rörande den preussiska lånenegociationen till
sekreta utskottet, hvilket hade till följd att han
blef häktad och af en nedsatt kommission dömdes från
lif, ära och gods. Efter hvarjehanda prutande, böner
och hotelser slutade saken så, att V:s adliga sköld
skulle borttagas från riddarhuset, han själf afsättas
från sin riksrådsbefattning, och för sin återstående
lefnad hållas i fängsligt förvar på Linköpings
slott. Under resan dit sjuknade han och afled på
Mjölby gästgifvaregård i Östergötland d. 10 juli
1727.
Af nästan alla samtida beskrifves han såsom
i hög grad orolig, maktlysten och egennyttig, fel,
hvilka hämnade sig i hans lefnadsöden och kostade
honom lifvet. Han var eljest en man med rika gåfvor,
slug, fyndig och beräknande, bildad och kunskapsrik
samt lika skicklig att vältaligt framställa en sak,
vare sig med det muntliga ordet eller pennan.
Gift 1: 1685 med friherrinnan Ebba Margareta Banér
och 2: med Johanna Elisabet Rothlieb.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
