Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ramel - 1. Ramel, Malte - 2. Ramel, Hans - 3. Ramel, Malte
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Henrik R., d. 1611, kom, sedan han gått i
dansk tjänst, i stor gunst hos konung Kristian IV
och erhöll af denne i förläning betydande jordagods
i Skåne. Sedan denna provins kommit
under svenskt välde, blefvo hans båda sonsöner
Ove och Hans 1664 upptagna som svenska adelsmän.
Den sistnämndes son, den för sina egenheter
bekanta Malte R. – se nedan R. 1 –
var, såsom innehafvare af Löberöd, Västerstad,
Hviderup, Sireköpinge m. fl. gods, en af sin tids
rikaste män. Dennes enda son, öfverste Hans R.
– se R. 2 – upphöjdes 1771 i friherrligt stånd.
1. Ramel, Malte, magnat. Född på Löberöd
i Skåne d. 6 aug. 1684; son af
förenämnde Hans Ramel och
Vivika Lindenow.
Fadern hade någon tid varit landtdomare
i Skåne, och sonen ämnade följa
faderns föredöme samt ingå på
ämbetsmannabanan. Han förfogade
sig därför, efter slutade
studier i Lund, till Göta hofrätt, där han en tid
förrättade en notariesyssla, men då modern i
sitt änkestånd snart behöfde hans hjälp för
skötseln af sina egendomar, lämnade han för
alltid statens tjänst och blef landthushållare.
Någon titel ville han icke hafva och undanbad
sig kammarherretiteln, som Fredrik I ville gifva
honom. Allmänheten kallade honom »Rike Ramel»,
en benämning som i mångens ögon, kanske
också i hans egna, ställde honom öfver all rang.
Han var för öfrigt ett original, hos hvilken den
gamla enkelheten i seder gick ända till besynnerlighet,
och om hvilken otaliga anekdoter ännu
äro gängse. Genom hushållning och den rika
afkastningen af sina många egendomar, hade
han samlat omätliga skatter af silfver, guld och
penningar, som han hade förvarade i tunnor och
knyten i kassahvalfvet vid Maltesholm. Hvar
gång han besökt sin skattkammare och tillåst
dörren, kvarstod han och ryckte på densamma,
tills han räknat till tolf. Oaktadt sin samlingslast,
såg han gärna, att hans underhafvande stodo
sig väl och att hans fogdar hade en skälig vinning.
Då han en gång beslog en sådan med att
ur räkningen ha uteslutit en hel veckas tröske,
sade han endast: »Det var för mycket; – du
skall laga, att vi få litet hvar».
En annan
gång, då han besökte sin egendom Sireköpinge,
och fogden, för att förkorta besöket, påstod, att
intet hö fanns för hästarna, reste han i mörkret
därifrån, i det han yttrade till förvaltaren: »Du
må skämma dig! Att ej unna mina hästar så
mycket hö, som de äta en natt.»
En skogstjuf hade vid Maltesholm huggit en bok, som
R. kallade sin egen. När gärningsmannen framfördes,
var den enda förebråelse han fick höra:
»Du må skämma dig! – Du måtte hellre tagit det största träd på
hela skogen.»
I sin andakt
var han oskrymtad och läste alltid högt och med
värme sina böner. I dessa upprepade han alltid
sitt namn, så att, när han läste syndabekännelsen,
han började denna: »Jag, Malte Ramel,
fattig syndig människa.»
Vid ett tillfälle, då
han låg på ett främmande ställe, i ett rum
bredvid ett bebodt af öfverste Barnekow, hörde
denne honom om natten ropa: »Herre Jesus, hjälp
Malte Ramel!» och trodde, att någon ville mörda
honom samt skyndade med dragen värja till hans
undsättning, men fann honom knäböjande stadd
i bön. Att han med alla sina besynnerligheter
väl förstod att uppskatta sitt eget värde, visade
han vid mer än ett tillfälle.
Då hans son
beklagade sig, att någon af kamraterna avancerat
förbi honom, tröstade fadern honom: »Det betyder
ju ingenting – du är i alla fall Malte
Ramels son.»
Efter en lefnad, utmärkt lika
mycket af patriarkalisk renhet och allvar som
oskyldiga egenheter i hans förhållande till andra,
afled R. på Maltesholm d. 22 jan. 1752, värdig
den grafskrift Dalin skref öfver honom: »Malte
Ramel, herre till Maltesholm, herre öfver sig
själf, herre öfver lyckan, och större herre utan
tjänst, än mången i stort ämbete, ett värdigt
exempel på, huru man kan blifva ansedd för
förnäm, utan att äga rang, och odödlig, utan att
göra buller af sig.»
Gift 1: 1720 med Hedvig
Sofia Skytte och 2: 1726 med grefvinnan Gertrud
Elisabet von Liewen.
2. Ramel, Hans, militär. Född d. 2 juli 1724;
den föregåendes son.
R. blef vid tjugu års ålder
kornett vid Södra skånska kavalleriet, två år senare
kapten vid Hamiltonska regementet och ryttmästare
1747, hvarefter han tog afsked ur krigstjänsten
1754. Senare erhöll han öfverstes namn och
upphöjdes 1771 till friherre. Att denna utmärkelse,
liksom andra hedersbevisningar, som kommo honom
till del från de maktägandes sida, här träffade
den sanna förtjänsten, visar en blick på, hvad han
uträttat till skånska landtbrukets utveckling och
förkofran. Enligt en anteckning, gjord vid slutet
af hans lefnad, hade han uppdrifvit afkastningen
med flera hundra procent af sina gods
Hviderup, Sireköpinge, Maltesholm, Tullesbo, Vesterstad,
Löberöd Öfvedskloster, med därunder lydande
Åsum och Svansjö ladugårdar, prydt sina
egendomar med furstliga slott, anlagt dyrbara
vägar och broar till högst betydliga sträckor,
verkställt vidsträckta skogsplanteringar på ödsliga
sandfält, låtit vid sina egendomar anlägga parker,
trädgårdar och drifverier, införskrifvit utländska
schäferier m. m. Vid dessa omskapningar, hvilka
fordrade icke allenast oerhörda kostnader utan
en ofantlig arbetskraft, var han den mest omtänksamme
och ömme husbonde för sina talrika
underhafvande och verkställde sina förbättringar
mestadels med lejda arbetare. Allmänt älskad och
saknad, afled han på Hviderup d. 3 april 1799.
Gift 1746 med grefvinnan Amalia Beata Lewenhaupt,
dotter af den såsom befälhafvare i
finska kriget olycklige generalen Charles Emil
Lewenhaupt.
3. Ramel, Malte, riksråd. Född d. 27 maj
(g. st.) 1747; den föregåendes son.
Hans befordringar voro
i korthet följande: Efter 1757–66
idkade studier vid universitetet
i Uppsala, ingick han
sistnämnda år i Kanslikollegium,
blef 1770 kommissionssekreterare
och kort därefter ambassadsekreterare
i Paris, 1777 kammarherre hos drottning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
