Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 3. Ramel, Malte - 4. Ramel, Charles Emil - Ramsay - 1. Ramsay, Johan Carl - 2. Ramsay, Anders Henrik
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Sofia Magdalena, året därefter svenskt sändebud
vid spanska hofvet, men på egen begäran återkallad
därifrån 1780; hofkansler 1782; hedersledamot
af Vitt.-, Hist.- och Ant.-akad. samt s. å.
upphöjd till riksråd; en af de aderton i Svenska
Akademien 1797 och slutligen 1803 guvernör för
d. v. kronprinsen. Efter 1809 års regementsförändring
drog sig R. tillbaka till privatlifvet.
Död barnlös på Öfvedskloster d. 31 jan. 1824.
Om det än måste antagas, att R:s höga samhällsställning
i ej obetydlig mån bidrog till hans inval i
Svenska Akademien, så ansåg man dock, att han
ehuru ej skald, knappast prosaförfattare, där försvarade
sin plats genom sin fulländade humanistiska
bildning. Emellertid dröjde han ända till
1802 att intaga den stol inom den vittra areopagen,
som han fått i arf efter Armfelt. Hans inträdestal
handlade om Gustaf I:s, Gustaf II Adolfs
och Carl X Gustafs förtjänster om fäderneslandets
språk och är infördt i Sv. akad:s handl., 3:e d.
När Geijer 1824 intog hans rum i det vittra samfundet,
tecknade han sin företrädare sålunda:
»R. hörde till det släkte af svenska riddersmän,
som, oberoende genom sin ställning i lifvet, mera
voro ägnade att sökas af en monarks nåd än att
densamma söka. Få människor ha i umgänget
varit mera intagande. Det fanns ej ett falskt
ord på hans tunga eller en uppsåtlig orättvisa i
hans själ. Den innerligaste mest lefvande gudsfruktan
var själen i hans tänkesätt och i hans
handlingar.» Hvad särskildt beträffar hans af
Geijer antydda umgängesgåfvor, voro verkligen
dessa enligt samtidens intyg af en synnerligt
framstående art. Också bidrogo de väsentligt i
förening med hans rang och rikedom att under
hans tjänstetid i Paris för honom på vid gafvel
öppna de salonger, där dåvarande svenska ambassadören,
skalden grefve Creutz, rörde sig såsom
den städse beundrade medelpunkten i en
lysande umgängeskrets.
R. var gift 1778 med
sin kusin, grefvinnan Ulrika Amalia Beata
Gustaviana Lewenhaupt.
4. Ramel, Charles Emil, ämbetsman, konstvän.
Född den 14 febr. 1750;
den föregåendes bror.
R. ingick först såsom auskultant i
Göta hofrätt och hade vunnit
befordran såsom civilnotarie, då
han oförmodadt vände sin håg
till den militära banan, blef fänrik
vid Lifgardet 1774 och löjtnant
1778. När han tre år senare tog afsked, utnämndes
han till kammarherre hos drottningen
samt befordrades 1819 till hofmarskalk.
Död, barnlös, på Öfvedskloster d. 9 april 1826.
Under sina vidlyftiga resor i ungdomen råkade
han ut för ett äfventyr, som lätt kunnat kosta
hans lif, men slutade med att göra honom till
hjälten i ett romanförsök: »Svensken i Italien».
En rik jude hade blifvit mördad på ett italienskt
värdshus, där R. bodde. Värden, som föröfvat
mordet, lade mordvapnet under R:s säng och lät
några spilda bloddroppar liksom visa vägen från
den mördades rum till R:s sofkammare. Vid
rättsbetjänternas ankomst blef denne häktad såsom
skäligen misstänkt för brottet, underkastades
tortyr och dömdes, ehuru plågorna ej förmått
framtvinga någon bekännelse, såsom mördare till
döden. Emellertid rördes en af tjänstfolket till
bekännelse, och R. blef frigifven. Han skickade
sedermera, så länge han lefde, en årlig pension
till sin räddare. R. var en svärmisk beundrare
af de sköna konsterna och en grundlig kännare
på detta område. En stor del af de dyrbara
konstskatter, som ännu förvaras på Öfvedskloster,
är ditsamlad genom hans försorg.
Gift 1816 med grefvinnan Ulrika Amalia Lewenhaupt.
Ramsay är en gammal skotsk adlig ätt, som utgrenat
sig i England, Frankrike, Ryssland, Finland
och Sverige. Den svenska grenen räknar sin
härkomst från en Alexander Ramsay, som lefde
på 1400-talet och var son af »herren till Dalhousie»
i Skotland. Till Sverige inkom ätten
med Joan eller Hans Ramsay, som var ryttmästare
och slutligen chef för adelsfanan i Finland
och naturaliserades såsom svensk adelsman 1633.
En sonsons sonson till honom, Anders Henrik R.
– se R. 2 – upphöjdes 1766 i friherrligt stånd
utan att dock taga introduktion. Friherretiteln
antogs emellertid af hans brorson, Otto Vilhelm
R. – se R. 3 – och har alltsedan burits af
hans efterkommande i Finland. Ätten R. introducerades
1818 på finska riddarhuset, och 1856
erhöll en gren däraf friherrlig värdighet med
Anders Edvard R., död 1877 såsom general af
infanteriet och ledamot af ryska rikskonseljen.
1. Ramsay, Johan Carl, krigare. Född 1675.
Föräldrar: landshöfdingen i Västerbotten
Anders Erik Ramsay
och Dorotea Sofia Ritter.
Vid början af Carl XII:s
krig var R. sergeant vid Lifgardet.
Med en sannskyldig karolins
mod och uthållighet följde han
konungens fanor från landstigningen
på Själland till olycksdagen vid Pultava.
På dessa nio år avancerade han till fänrik 1702,
löjtnant 1704 samt till major vid Östgöta kavalleri
1706. På valplatsen vid Dniepr blef han
tagen af ryssarna och förd till Kostroma, där
han kvarhölls i en svår fångenskap till fredsslutet
1721. Efter hemkomsten till Sverige placerades
han med titel af öfverstelöjtnant på Savolax’
regemente, utnämndes 1723 till vice landshöfding
öfver Savolax’ och Kymenegårds län, blef 1739
öfverste för Nylands dragoner samt afled 1742
såsom generalmajor i kavalleriet.
Gift 1724 med Inga Charlotta Silfverstråle.
2. Ramsay, Anders Henrik, krigare. Född
på Ihamäki i Somers socken,
Finland, d. 15 febr. 1707; den
föregåendes brorson. Föräldrar:
öfverstlöjtnanten Alexander Vilhelm
Ramsay och Margareta
Charlotta Nöding.
Blott elfva år gammal åtföljde R. såsom frivillig
sin far, som då var major
vid Åbo och Björneborgs regemente, på fälttåget
till Norge. Inskrifven 1722 i arméns rullor och
anställd vid Nylands och Tavastehus läns regemente,
blef han 1731 sergeant därstädes. Tre år
senare ingick han i fransk tjänst vid Royal
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
