Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Peder Galle - Peder Sunnanväder - Pehrson, Per - 1. Peringskiöld, Johan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
skulle afgöra mellan den katolska och den luterska
läran. P. hade sina svar färdiga på utsatt
tid, men när Olaus Petri, som också fått och
besvarat frågorna, två gånger reste till Uppsala,
för att disputationen skulle äga rum, vägrade P.
att deltaga häri. I maj 1527 utgaf Olaus Petri
P:s svar på konungens frågor och sin egen vederläggning
häraf. Man ser af denna skrift, att
P. var en skarpsinnig, lärd och fyndig man, och
därtill äfven lugn och värdig. En disputation
ägde emellertid rum under Västerås’ riksdag,
men först sedan ständerna svarat på konungens
»framsättningar», så att den icke kan ha inverkat
på det viktiga riksdagsbeslutet.
Peder Sunnanväder, biskop, hette egentligen
Peder Jakobsson och kallas vanligen Peder
kansler. Uppgifves vara född i Vadstena,
omtalas 1508–09 som kanik i Linköping,
1510–20 som kyrkoherde i Stockholm och
efter 1516 som dekanus vid Västerås’ domkapitel.
Han var äfven sedan 1506 Svante Stures
och Sten Stures d. y:s kansler och uppträdde
som danskarnas ifrige fiende. 1520 arbetade han
i Stockholm mot Kristian II och afgick i febr.
som Kristina Gyllenstiernas sändebud, i sällskap
med den unge Nils Sture, till Danzig och Polen
för att söka förbund och hjälp. Danskarna trodde
allmänt, att det var meningen att erbjuda
konungen af Polen Sveriges krona, och Kristian
utverkade en påflig bannbulla, hvari P. förklarades
fågelfri. P:s uppdrag ledde dock icke till
något resultat, och han kunde först efter Gustaf
Vasas första segrar återvända till Sverige, där
han af domkapitlet enhälligt valdes till biskop i
Västerås. Konungen fruktade dock för P:s tillgifvenhet
för Sturarna, gaf först efter lång tvekan
sanktion på valet och återlämnade icke
Gränsö slott, som han tagit från den föregående
Västeråsbiskopen, så att P. led verklig brist på
sin nya plats. P. klagade i bref för biskop
Brask och andra, och några af hans bref kommo
till konungens kännedom. Denne skyndade till
Västerås, uppträdde den 13 sept. 1523 med brefven
i domkapitlet och lät sina rådsherrar afdöma
P. hans ämbete. I slutet af 1524 sökte P.
i Dalarne stämpla uppror mot konungen, men
måste fly till Norge. Han utlevererades i sept.
1526 och afrättades i Uppsala den 18 sept. 1527.
Pehrson, Per (i Törneryd), riksdagsman. Född
i Hoby förs. af Blekinge län d.
3 sept. 1845, Föräldrar: hemmansägaren
Pehr Andersson och Maria
Persdotter.
P., som 1863–65
genomgick Marielunds landtbruksskola,
nedsatte sig tidigt som
landtbrukare i sin fädernebygd och
valdes redan 1874 till ledamot af
Blekinge läns landsting, som han sedermera alltjämt
tillhört (1899–1902 som vice ordf. och 1903
som ordf.) Från 1879 är han Bräkne domsagas
representant i Andra kammaren. Med lätthet
att uttrycka sig och helt sympatiserande med
den prägel af sparsamhet och gammal odalmannasjälfständighet,
som utmärkte den tidens landtmannaparti,
kom P. snart att intaga en framskjuten
plats inom detsamma och blef redan 1885 ordinarie
ledamot af statsutskottet. Vid tullstridens
utbrott slöt sig P., om ock utan större entusiasm,
till protektionisterna, men följde ej med dessas
flertal vid bildandet af »nya landtmannapartiet»
1888 utan stannade kvar i det »gamla partiet»,
som invalde honom i sitt förtroenderåd. De
maktägandes missnöje visade sig i, att P. 1888
degraderades till lagutskottet, som han tillhörde
äfven 1889 års riksdag. 1890 återfick han dock
sin gamla plats i statsutskottet, af hvilken han
sedermera varit i okvald besittning (från 1898
som vice ordf.) Ytterst försiktig i fråga om militära
anslag, biträdde dock P. vid urtima riksdagen
1892, då han var ledamot af försvarsutskottet,
dess förslag om värnpliktsöfningarnas ökning till
90 dagar, hvaremot han bidrog till att k. m:ts
förslag i detta ämne 1901 i vissa afseenden reducerades.
Från 1898 har han tillhört landtmannapartiets
förtroenderåd och i vissa afseenden varit
en god exponent för tendenserna bland representanterna
af hans samhällsställning, men knappast
nått någon verklig ledareställning. Vid 1903–05
års riksdagar har han fungerat som Andra
kammarens vice talman.
Under sin tidigare
riksdagsmannabana liksom flertalet af den tidens
landtmannaparti afgjord vän af den politiska
rösträttens utsträckning, kallnade hans intresse i
detta afseende under tidens lopp och vid 1900
och 1902 års riksdagar fordrade han fullständig
utjämning af städernas och landsbygdens representationsrätt
som villkor för äfven en ytterst
moderat rösträttsreform. Däremot kunde han ej
1902 förlika sig med tanken på proportionella
val, men biträdde 1904 k. m:ts förslag i dylik
riktning. För sociala reformförslag har P. ställt
sig fullständigt oförstående. 1883 var han statsrevisorssuppleant
och 1884 ordinarie revisor.
Gift 1870 med Elin Olsson.
1. Peringskiöld, Johan, fornforskare. Född
i Strängnäs d. 6 okt. 1654.
Föräldrar: lektorn vid d. v. gymnasium
Lars Fredrik Peringer
och Anna Maria Mulich.
Student i Uppsala 1677, ägnade
sig P. med rastlös flit åt studiet
af fäderneslandets fornminnen
och antogs 1680 till extra
ordinarie eller s. k. ämnesven vid det icke långt
förut i Uppsala inrättade antikvitetskollegium.
1682 befordrad till kanslist i kollegiet, fick han
åtfölja Hadorph på dennes forskningsresor i
landsorterna och biträdde honom i att uppteckna
och afrita runstenar, borgar, graffält och andra
minnesmärken. P. utnämndes 1689 till assessor
och erhöll 1693 adelskap med namnet Peringskiöld.
Sistnämnda år utfärdades fullmakt för
honom att vara antikvitetskollegii sekreterare,
med hvilken befattning han 1698 fick förena
den isländska translatorssysslan, som han dock
1711 afstod till förmån för sin son. 1719 sökte
han entledigande från sina ämbeten och erhöll,
då detta beviljades, kansliråds titel samt afled i
Stockholm d. 24 mars 1720.
Med outtröttlig arbetsamhet sammanbragte P. ansenliga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
