Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 2. Pechlin, Carl Fredrik - Peder Galle
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
skicklighet och mod vid flera tillfällen, hvarför han
1761 belönades med chefskapet för Jönköpings
regemente. Hans sista militära befordran var
1770 till generalmajor.
Redan hos ynglingen
framträdde hans förhärskande egenskaper: slughet,
mod, rådighet och försiktiga beräkningar,
men äfven hans sämre instinkter, själfviskhet,
list och opålitlighet. En sådan man var som
enkom skapad för frihetstidens politiska intrigspel,
och han visade sig ock snart som
en af tidens mest förfarna och hänsynslösa
»operatörer», den där städse visste till sin enskilda
fördel begagna sig af sin intima kännedom
om spelet bakom kulisserna, efter omständigheterna
bjudande sina tjänster åt det ena
eller det andra partiet.
Redan vid riksdagen
1742–43, då han tjänstgjorde som öfverste C.
G. Lagercrantz’ (se ofvan) adjutant, gjorde han
sig mer än misstänkt för tillkomsten af den
understuckna Carteretska instruktionen, afsedd
att ställa Englands afsikter mot Sverige i den
förhatligaste dager. Genom sitt 1749 ingångna
giftermål med Anna Kristina Plomgren, borgarståndstalmannen
Thomas P:s (se nedan) dotter,
nära knuten till Hattarnas läger, debuterade han
vid 1755–56 års riksdag å riddarhuset som franske
ambassadörens betrodde penningutdelare och insattes
redan nu i sekreta utskottet. Såväl där
som i plena visade han sig som en af de mest
intensiva motståndarna till hofvets planer på
ökad konungamakt och var outtröttlig i förföljelserna
mot dess anhängare. Redan mot denna
riksdags slut lär han dock, af missnöje öfver att
hans tjänster ej blifvit nog högt uppskattade,
varit afvogt stämd mot Hattarnas ledande män
och under det pommerska kriget underblåste han
den allmänna missbelåtenheten genom att skarpt
klandra regering och generaler. Hemrest för
att deltaga i 1760–62 års riksdag, uppträdde
han där till en början som hufvudman för de
missnöjda Hattar, som under namn af Landtpartiet
gjorde gemensam sak med Mössorna, och
insattes åter i sekreta utskottet. Genom Fersens
och franske ambassadörens förenade bemödanden
vanns dock P. i jan. 1761 till att mot klingande
valuta och uppoffrande af Höpken, Scheffer och
Palmstierna upprätthålla det rådande systemet
och visade sig ånyo som en af dess mest nitiska
anhängare. Förbittringen bland Mössorna var
gränslös, och de begagnade sig ock af hans hänsynslösa
uppträdande vid ett visst tillfälle till
att d. 24 aug. 1761 få honom med en rösts
öfvervikt utesluten från riddarhuset för denna
och följande riksdag. Det dröjde nu till 1769,
tills han ånyo fick öppet uppträda å den politiska
banan. Vid riksdagen i Norrköping s. å.
visade han sig till en början som en af det förenade
Hatt- och hofpartiets män och insattes i
sekreta utskottet. Han skulle dock snart åter
visa sig beredd att svika sina bundsförvanter.
Han ingick nämligen öfverenskommelse med
Rysslands, Englands och Danmarks sändebud att
mot en bestämd summa korsa planerna å såväl
franska förbundets förnyande som å hvarje försök
att komma det härskande regeringssättet till
lifs, det enda hvarutinnan hans sträfvande alltjämt
var konsekvent. Genom hans intrigspel afslogs
också den »akt om personlig säkerhet samt säkerhet
om äganderätten», hvarigenom bekymrade
patrioter sökt råda bot för statsskickets värsta olägenhet.
Under riksdagens lopp öfvergick P. alltmera
öppet till Mössorna, som hvilkas förtroendeman
han vid den följandes, 1771–72, början
på konung Gustaf III:s uppmaning deltog i den
s. k. kompositionen eller försöken att försona
Hattar och Mössor. Kort före revolutionen 1772
var han en kort tid, under Rudbecks frånvaro,
tillförordnad öfverståthållare i Stockholm, men
utverkade sig, då resningen i Kristianstad blef
känd, att med sitt regemente få aftåga till Skåne.
Under vägen dit arresterades han i Jönköping
och fördes först till Gripsholm samt därifrån till
Stockholm och ställdes inför krigsrätt. Han
kunde likväl ej fällas, utan lösgafs efter fem
månaders fångenskap, sedan han besvurit den
nya regeringsformen. Efter sitt afskedstagande
nedsatte han sig på sin egendom Ålhult i Kalmar
län, där han underblåste böndernas missnöje
med den nya bränneriförordningen och
ställdes därför under tilltal, men äfven här utan
påföljd. Vid 1786 och 1789 års riksdagar tillhörde
P. ånyo oppositionen, icke utan skäl misstänkt
för förbindelser med ryska beskickningen,
och var vid den senare en af dem, om hvilkas
personer Gustaf III fann skäl att försäkra sig
för genomdrifvandet af sina envåldsplaner. Efter
dennes mord häktades han såsom skäligen
misstänkt för delaktighet däri, hufvudsakligen
på grund af Lilliehorns angifvelse. Sannolikt
var han också anläggningens själ, men han hade
vetat att med så mycken skicklighet igensopa
alla spår efter sig, att ingenting kunde bevisas.
Han ansågs emellertid halft förvunnen till medvetenhet
om mordet och insattes på Varbergs
fästning, där han afled d. 29 maj 1796.
Det har blifvit sagdt, att illsluga planer voro P:s lifsluft,
och att han satte en ära i att framstå för
alla som en gåta. Också röjde han icke ens i
döden något tecken till ånger och lämnade ej
heller i lifvet några meddelanden om det brott,
som ansågs tynga på hans samvete.
Peder Galle, teolog. Han tillhörde en adlig
ätt och var på 1480-talet magister artium liberalium
och föreläsare i Uppsala. 1487 tyckes
han ha varit kyrkoherde i Närtuna, och
1504 och 1512 var han åter i Uppsala som
doktor och kantor vid domkapitlet. Han lär
sedermera ha varit ärkedjäkne, var efter
1520 scholasticus i Uppsala och kallar sig
i en handling af år 1531 teol. professor. 1527
utsågs P. till ene representanten för Uppsala
kapitel vid Västerås riksdag och likaså
1537 vid det till Strängnäs beramade mötet.
Död antagligen 1537 eller i början af 1538.
P. är särskildt bekant genom det bref, som sändes
honom af konung Gustaf Vasa den 4 dec.
1526, med begäran, att han före julafton skulle
skriftligen besvara de tio spörsmål rörande religionen,
som funnos uppsatta däri. Konungen
ville nämligen ha till stånd en disputation, som
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
