Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 2. Esberg, Zacharias - Eskilsson, Peter - Essen, von - 1. Essen, Fredrik Ulrik von
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
säte och stämma i hofkonsistorium. I Stockholm
blef han genast beryktad för sina ovanliga
predikogåfvor, hvilka hvarje gång han predikade
fyllde templet ända till trängsel och 1700 beredde
honom kallelse till kyrkoherde i Riddarholmens
och Bromma församlingar, med fortfarande
skyldighet att tjänstgöra som änkedrottningens
hofpredikant.
1708 utfärdades af
Carl XII från Brezina i Polen fullmakt för E.
att vara biskop i Vexiö efter O. Cavallius; men
innan fullmakten hann till Sverige, hade E.
redan aflidit i Medevi den 26 juni 1708.
Gift 1695 med Kristina Benzelius, dotter af
ärkebiskopen E. Benzelius d. ä. Två af E:s
söner adlades med namnet Bergensköld.
Eskilsson. Peter, genremålare. Född i Billeberga
socken i Skåne d. 28 sept.
1820.
E:s första anställning
var som underofficer vid Göta
artilleriregemente, hvilken tjänst
han snart lämnade för att antaga
en bokhållareplats vid Göteborgs
arbetsinrättning. Hans
medfödda böjelse för konsten
följde honom troget under dessa olika bestyr,
och när slutligen lusten blef honom för stark,
lämnade han vid trettio års ålder allt, för att
vid Fria konsternas akademi söka utbildning.
Han studerade där 1850–53 och exponerade
det sistnämnda året å akademiens utställning
en köksinteriör. Försedd med ett reseunderstöd
af en mecenat i Göteborg, begaf sig E. 1853
till Düsseldorf, där han lyckades vinna inträde
hos Tidemand och fick arbeta på hans ateljé.
Under denne mästares handledning utvecklade
sig hans lofvande anlag och i jämnbredd med
framstegen växte konstnärens gyllene förhoppningar.
Men verkligheten hotade att icke infria
hvad hoppet dragit på framtiden. Återkommen
till fäderneslandet 1859 möttes han af en kritik,
som hade mycket att anmärka mot hans arbeten
och skoningslöst bortblåste drömmarna om guld
och ryktbarhet. Utblottad och misströstande om
sig själf och sin förmåga, bortkastade han palett
och pensel och började en ny bana som fotograf.
Här var lyckan honom mera bevågen;
affären gick bra och med en förbättrad ekonomisk
ställning återkom efterhand hans själftillit.
Han återtog nu sin förra konst och började att
måla genrer ur Bellmanslifvet. De små taflorna
vunno allmänhetens bifall och hade strykande
afgång, och när Konstakademien 1866 satte det
officiella inseglet på E:s konstnärskap, genom
hans inväljande till agré, hade han redan intagit
ett aktadt rum bland våra genremålare.
1871 bosatte han sig på Bremö nära Sigtuna, där han
under fortsatt utöfning af sin konstverksamhet
plötsligen träffades af döden den 29 jan. 1872.
Utmärktast af hans Bellmansscenerier är
otvifvelaktigt hans stora tafla Mollbergs kägelspel
hos Faggens, som 1868 inköptes till Nationalmuseum.
E:s taflor äro nätta och präglade
af en godmodigt idyllisk stämning, men
sakna originalitet och lämna i teknik åtskilligt
öfrigt att önska.
Essen, von. Ätten, som anses härstamma från
Westfalen, uppträdde sedermera under 1400-talet
i Östersjöprovinserna, där dess äldsta stamgods
torde varit det 1470 försålda Essenhof i Livland.
1643 erhöll Alexander von Essen naturalisation
som svensk adelsman, men introducerades ej å
riddarhuset, där säte först intogs 1720 af hans
sonsöner Hans Henrik och Reinhold Wilhelm,
hvilka 1717 och 1719 blifvit friherrar. Den senares
sonson Hans Henrik (se nedan) erhöll
1809 greflig värdighet enligt 37 § Regeringsformen.
1. Essen, Fredrik Ulrik von, landthushållare,
politiker. Född d. 22 juli 1721.
Föräldrar: landshöfdingen i Österbotten,
frih. Reinhold Wilhelm
von Essen och grefvinnan Margareta
Kristina Frölich.
I olikhet med sina förfäder ingick
E. ej å den militära banan och
synes ej heller beklädt någon civil
tjänst. Tidigt hugnad med kammarherretitel, vistades
han dock föga vid hofvet utan ägnade sin
mesta tid åt skötseln af den efter farbrodern, generallöjtnanten
Hans Henrik von E., ärfda egendomen
Kaflås i Hömbs socken af Skaraborgs län,
som från denna tid alltjämt varit i hans efterkommandes
ägo. Han gjorde sig här känd som
en särdeles driftig och för sin tid insiktsfull
landthushållare, var en af de första i Sverige,
som införde ordnad skogshushållning och klöfvercirkulation
samt gjorde stora odlingar och väganläggningar.
Det kan under sådana förhållanden
ej förvåna, att han vid sitt inträde i frihetstidens
politiska lif liksom flertalet af landtadeln
kände sig dragen till Mössorna med deras kraf
på en ordnad och försiktig statshushållning.
Redan vid 1755–56 års riksdag gjorde han sig
ock bemärkt genom sina yrkanden på inskränkning
i det hemlighetsmakeri, som var så nödvändigt
för Hattarna för fullföljandet af deras
äfventyrliga utrikespolitik. Vid 1760–62 års
riksdag var hans anseende i stigande, men först
vid den därpå följande, då hans partivänner
kommo i majoriteten, framträder han i första
ledet. Han invaldes 1765 i sekreta utskottet och
bankodeputationen samt torde i denna egenskap
mer än någon annan tryckt sin prägel å denna
riksdags händelser. Han sågs sålunda i spetsen
vid räfsten med Hattrådet och växelkontoren
samt upptog på alla områden kampen mot maktmissbruken
hos det parti, som sedan 1738 varit
vid styret. E., hvilken berömmes som en rättrådig
man och af främmande ministrar prisas
som sitt partis »bästa hufvud», var dock ej
klarsynt nog att inse vikten af den tryckfrihet,
hvars proklamering är denna riksdags fortlefvande
berömmelse, utan motarbetade i det utskott, som
handlade denna fråga, de grundsatser, som förfäktades
af den upplyste Chydenius (se sid. 186),
till hvars uteslutning från riksdagen han äfven
bidrog.
Under förberedelserna till 1769–70
års riksdag, då partihätskheten i Sverige tog
en hittills ej anad skärpa, förvaltade E., som
1765 varit uppförd å rådsförslag, Mössornas
partikassa. Men alla hans ansträngningar såväl
före som under riksdagen, där han mera modigt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
