Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 1. Essen, Fredrik Ulrik von - 2. Essen, Hans Henrik von - 3. Essen, Fredrik von
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
och energiskt än de flesta förfäktade sitt partis
grundsatser, voro förgäfves, och Hattarna afgingo
med segern. Efter Gustaf III:s tillträde
till regeringen tillhörde E. antalet af de tre förtroendemän
från Mössornas sida, hvilka på konungens
initiativ med ett lika antal af Hattarne
gjorde ett fåfängt försök att åvägabringa en försoning
mellan partierna, och insattes enligt
öfverenskommelsen af riddarhusets Hattmajoritet i
sekreta utskottet. Själf besjälad af mindre ståndsfördomar
än flertalet af sina adliga samtida, bemödade
han sig på allt sätt att jämna söndringen
mellan adeln och de ofrälse stånden, och
det torde till största delen vara att tillskrifva
hans inflytande, att adeln gaf sitt samtycke till
att i konungaförsäkran inrymma ofrälse män
rätt att bekläda åtskilliga tjänster. Äfven i öfrigt
bemödade han sig att förmå sina åter segrande
partivänner till hofsamhet, men öfvermodet
hos de ofrälse ståndens Mössor stod ej att hejda
och banade väg för Gustaf III:s revolution. I
sakernas nya ordning synes E., i likhet med
Rudbeck, du Rietz, m. fl. haft märkvärdigt lätt
att foga sig och återfinnes vid 1778–79 års
riksdag bland Gustaf III:s mest obetingade anhängare.
Ett vackert minne efterlämnar E., som
afled d. 18 aug. 1781, från denna sin sista riksdag
genom sitt memorial om en humanare
tjänstehjonsstadga. E., hvilken af C. G. Malmström
vitsordas som Mössornas »kanske bäste
man», synes ock rättfärdiga detta omdöme genom
för sin tid grundliga statsekonomiska insikter
jämte redlig vilja att insätta all sin kraft i arbetet
för fäderneslandets bästa. Från de maktmissbruk,
som fläcka flertalet af tidens partimän,
kan han ej helt frikännas, men torde i det afseendet
ha mindre på sitt samvete än flertalet af
sina samtida och synes ha förvärfvat sig äfven
sina politiska motståndares högaktning.
Gift 1750 med friherrinnan Anna Charlotta Kruse.
2. Essen, Hans Henrik von, riksståthållare,
fältmarskalk. Född på Kaflås i
Västergötland d. 26 sept. 1755;
den föregåendes son.
Von E. var kornett vid Västgöta kavalleri,
när han vid tjugutvå års ålder
kom till hofvet och af Gustaf III
utnämndes till hofstallmästare.
Hans fördelaktiga yttre, vackra
figur och ridderliga väsende fäste vid honom
konungens uppmärksamhet, och snart blef han en
af Gustafs gunstlingar. E:s biografi under den
öfriga delen af Gustaf III:s regering är endast en
lång lista af nådebevis och befordringar, om hvilka
knappast ens afunden hade några anmärkningar.
Sålunda var von E. vid trettiotvå års ålder öfverste
i armén och utnämndes året därpå till förste hofstallmästare,
i hvilken egenskap han beledsagade
konungen under krigstågen i Finland. Vid krigets
slut, när en mängd officerare erhöllo storkorset af
Svärdsorden, pryddes von E. med den enkla
Svärdsordenstjärnan, ett bevis på att Gustaf III
gjorde en bestämd skillnad på verkliga krigareförtjänster
och sådana som hade sin grund i
hans personliga gunst.
1792 öfverste och chef
för Lätta dragonerna, utnämndes von E. två år
därefter till serafimerriddare och befordrades
1795 till generalmajor och öfverståthållare i
Stockholm, hvilket ämbete han bibehöll till 1797.
År 1800 insattes han till generalguvernör i Pommern
och akademikansler för Greifswalds universitet,
hvilka befattningar han fortfor att bekläda,
tills Pommern intogs af fransmännen 1807. Efter
regementsförändringen 1809 inkallades han i
regeringen och afslöt såsom Sveriges sändebud
preliminärerna för freden med Napoleon i Paris
1810. Året förut upphöjd till grefve, utnämndes
han 1811 till fältmarskalk och fick 1813 befälet
under kronprinsen öfver den mot Norge sammandragna
svenska hären. Efter föreningen mellan
Sverige och Norge förordnades han till riksståthållare
i det senare riket, blef norsk fältmarskalk och
kansler för universitetet i Kristiania. Sina norska
ämbeten nedlade han åter 1816 och utnämndes
samma år till riksmarskalk och blef året därpå
generalbefälhafvare i Skåne. Död i Uddevalla
d. 28 juli 1824.
Grefve von E. var till sin
yttre och inre människa typen af en verklig
aristokrat. Med ett vördnadsbjudande utseende
förenade han en sann själsadel och de ädlaste
tänkesätt. Ett ljust omdöme, rättvisa, förbindlighet
utan inbjudande förtrolighet, allvar utan
sträfhet, gjorde honom synnerligen passande som
chef och tillvunno honom i hög grad hans underordnades
kärlek och vördnad.
Gift 1) 1788 med
friherrinnan Charlotta Eleonora de Geer, dotter
af den bekante oppositionstalaren under Gustaf
III, Carl de Geer (se sid. 226) 2)1802 med sin
systerdotter, friherrinnan Hedvig Charlotta von
Krassow.
E:s son i andra giftet, Gustaf
Adolf Fredrik Wilhelm von E., född d. 15 juli
1803 och död d. 3 okt. 1879 å sin egendom Vik
i Uppland som f. d. generalmajor, gjorde sig
känd som en af våra kunskapsrikaste konstvänner
och lät 1858–60 restaurera det på hans
egendom Vik i Uppland belägna gamla stenhuset,
ett af de få, ännu återstående minnena af
svensk byggnadskonst från medeltiden, och sammanförde
där en samling vapen, målningar, konstsaker
och antikviteter, med hänsyn till föremålens
dyrbarhet och sällsynta skönhet intagande
ett af de första rummen i landet näst våra offentliga
samlingar.
Gift 1831 med Ida Mary von Rehausen.
3. Essen, Fredrik von, landthushållare, politiker,
statsråd. Född å fädernegodset
Kaflås d. 30 juli 1831;
den föregåendes broders sonson.
Föräldrar: generalmajoren, frih.
Fredrik Ulrik von Essen och
Anna Sofia Gyllenhaal.
Efter att ha genomgått Karlbergs
högskola, utnämndes E. 1850 till
underlöjtnant vid lifregementets husarkår, hvarest
han 1857 avancerade till löjtnant. Redan 1863
tog han likväl afsked ur krigstjänsten för att
helt ägna sig åt skötseln af fädernegården Kaflås,
hvaraf han 1860 blifvit ensam ägare, jämte
disponentskapet af Vattholma bruks stora landt- och
bruksegendomar i Uppland, i hvilka han
genom sitt gifte blifvit intressent.
Politiken lade dock snart beslag på sin del af hans lediga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
