Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 2. Ekman, Gustaf Henrik - 3. Ekman, Gustaf - 4. Ekman, Johan Jakob - 5. Ekman, Carl Edvard
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
icke desto mindre tid att ägna åt allmänna värf.
Sålunda nitälskade han i hög grad för utvecklingen
af Willinska fattigfriskolan, i hvars styrelse han
efter fadern tagit plats, var ordförande bland
Göteborgs borgerskaps äldste och stadens representant
i borgareståndet vid riksdagen i Örebro
1810. 1812 blef han ledamot i kommittén för
utarbetande af ny sjötullstadga, hvari han förfäktade
näringsfrihetens grundsatser. I flera år
var han ordf. i Trollhätte-kanalbolagets styrelse,
under hvilken tid Ströms kanal fullbordades.
Genom svågerns, B. B. von Platens, inflytande
förmåddes han äfven ägna sina krafter åt Göta
kanals diskontdirektion under dess mest brydsamma
omständigheter och tilldelades honom af
densamma den medalj i guld, som bolaget låtit
prägla »åt dem, som verksamt bidragit till hafvens
förening». Äfvenledes var han ledamot af direktionen
»för segelfartens förbättrande mellan
Vänern och hafvet».
E. beskrifves som en
man med kraftig vilja och sträng pliktkänsla,
den där på grund af såväl demokratiska åsikter
som flärdlös naturell afböjde hvarje yttre utmärkelse
utom kommerserådstiteln, som han erhöll
1810. Död i Göteborg d. 15 jan. 1847.
Gift 1803 med Gustava Törngren.
3. Ekman, Gustaf, järnindustriidkare. Född
den 29 maj 1804; den föregåendes
son. Student i Uppsala 1821,
undergick E. bergsexamen därstädes
1825 och inskrefs omedelbart
därefter till auskultant i
bergskollegium, men som hans
håg mera låg åt praktiskt industriel
än åt juridisk verksamhet,
lämnade han nämnda ämbetsverk och sökte anställning
hos Järnkontoret, sedan han förut genomgått
Falu bergsskola och därefter gjort en längre
instruktionsresa genom England och kontinenten.
Antagen till elev på Järnkontorets stat, ägnade
han hufvudsakligen sin verksamhet åt införande
i Sverige af den s. k. lancashire-smidesmetoden
och befordrades till e. o. öfver-smidesmästare,
men lämnade denna tjänst nedan 1836, sedan
han öfvertagit skötseln af Lesjöfors bruksegendom
i Värmland och för enskilda åligganden ej ansåg
sig kunna uppfylla de anspråk, som från Järnkontorets
sida rättvisligen borde ställas på honom.
Hans följande enskilda verksamhet har dock
gått ut på och äfven lyckats att i anmärkningsvärd
grad höja den svenska järnindustrien, som
har E. att tacka för flera viktiga uppfinningar
och förbättringar. Främst bland dessa torde
böra sättas de s. k. »Ekmanska gasvällugnarna»,
genom hvilka bränselåtgången för järnets uträckning
nedsatts till mindre än hälften, af hvad
som förut erfordrades, och som hastigt vunno
ett allmänt användande. E:s arbete och nit för
allmänt gagn saknade icke erkännande. Järnkontoret
tilldelade honom 1868 sin stora och
därefter sin mindre guldmedalj, afsedd att bäras
såsom utmärkelsetecken, och Vetenskaps- och
Landtbruksakademierna kallade honom till sin
ledamot. Af k. maj:t mottog han 1865 i uppdrag
att deltaga i den kommitté, som hade att
yttra sig om svenskt järns användbarhet till järnvägsmateriel.
Hans skriftställare-verksamhet inskränkte
sig hufvudsakligen till åtskilliga tjänsteredogörelser
och andra afhandlingar, intagna i
Järnkontorets annaler.
Representant i första
kammaren för Värmlands län vid 1867 års riksdag
och ledamot af 1868 års kyrkomöte, karaktäriserades
han af Viktor Rydberg såsom en för
hvilken »liberalismen hardt när blifvit en religion»,
särskildt i fråga om kyrklig frihet och
fördragsamhet. Som riksdagsman förordade han
särskildt ett närmare samband mellan elementarläroverken
och folkskolan, för hvars utveckling
han gjort en kraftig insats i sin hembygd. Död
å Långbanshyttan i Värmland d. 3 maj 1876.
Gift 1836 med Carolina Lovisa Wahlberg.
4. Ekman, Johan Jakob, grosshandlare, riksdagsman.
Född i Göteborg d.
25 okt. 1815; den föreg. broder.
Sedan E. genomgått Göteborgs
handelsinstitut, kom han 1831
på faderns kontor, blef 1837
hans bolagsman och öfvertog 1843
ensam affärerna – Sveriges dåvarande
största järnexport. E.
fullföljde faderns traditioner genom verksam insats
i fädernestadens offentliga lif, som styresman
för Willinska fattigfriskolan, vice ordförande i
handelssocieteten m. m. Efter de nya kommunallagarnas
tillkomst invald som stadsfullmäktig,
var han denna korporations vice ordförande 1863–69
och ordförande 1869–87. Långt dessförinnan
hade han äfven börjat taga aktiv del
i politiken, var vid 1856–58 års riksdag sin
stads fullmäktig i borgarståndet och fungerade
som ordf. för de reformdeputationer, som med
Göteborg till centralpunkt 1865 uppskickades
till Stockholm för att bringa det hvilande representationsförslaget
till seger. Under det nya
statsskicket var han vid riksdagarna 1867–82
ledamot af första kammaren, först för Elfsborgs
län och från 1874 för Göteborgs stad. Vid den
första af dessa riksdagar var han ledamot af
konstitutionsutskottet och vid de öfriga af bankoutskottet,
som fr. o. m. 1876 valde honom till
ordf. Bankpolitiken tog äfven i öfrigt hans
uppmärksamhet i anspråk. 1869 kallades han
nämligen till ledamot af kommittén för ordnande
af rikets myntväsen och 1872 af myntkommissionen
i Köpenhamn, af hvars arbete 1873 års
myntkonvention mellan de skandinaviska länderna
blef en frukt. Han var äfven ledamot af 1873
års kyrkomöte, blef 1884 led. af Landtbruksakad.
samt är hedersled. af Göteborgs Vitterh.
och Vetensk. samhälle.
Gift 1853 med Martina Fredrika von Heideman.
5. Ekman, Carl Edvard, bruksidkare, politiker.
Född i Göteborg d. 7 mars 1826;
de två föreg. broder. Efter att
ha genomgått Chalmerska slöjdskolan
studerade E. bergsbruket
praktiskt vid Lesjöfors under sin
broder Gustafs ledning, hvarefter
han fullkomnade sin teoretiska
underbyggnad vid bergsskolorna
i Filipstad och Falun. Redan 1848 fick han
anställning som förvaltare vid Finspångs bruk,
hvars ägare han blef 1856. Bruket, som sedermera
ombildats till aktiebolag, hvars ledning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
