Arrendatorn gick tvärs över den solbelysta gården. Han kom från gärdena, och han var smutsig ändå upp till knäna. Från den lilla röda stuga som var arrendatorsbostaden steg en bolmande rökstrimma upp mot himlen och drog sig slingrande och grå fram över den blå skyn.
Adèle höll väl på att laga middag.
Tord saktade stegen framför herrgårdens trappa. Petra stod där utanför glasverandan och log tankfullt. Han och Petra hade redan träffats flera gånger sedan hon kommit hem, men arrendatorn kunde ännu inte riktigt bemästra sin förvirring varje gång han såg henne. Också nu snörde sig hans strupe tillsammans.
Petra nickade åt honom. Tord hälsade och fortsatte bort mot sitt. När han hunnit förbi Petra, erinrade hon sig plötsligt något hon skulle säga honom om ett par saker som måste göras. Utan att tänka sig för ropade hon högt:
-Tord!
Arrendatorn vände sig hastigt om, blossande röd i ansiktet. Hon hade aldrig kallat honom vid förnamn så att vem som helst kunde höra det.
-Tord! ropade hon igen, litet högre, nästan otåligt, därför att det såg ut som om han inte tänkte flytta sig ur stället.
Angela, som satt uppe i sitt rum, gick fram till fönstret. Hon såg arrendatorn och Petra därnere på gården. Petra hade stigit ned från trappan och gått emot honom.
Angela hade aldrig vetat att Petra var du med arrendatorn. Hon var förvånad och kände sig egendomligt berörd. Petras rop på arrendatorn hade låtit så förtroligt.
Petra och arrendatorn närmade sig varandra, de stodo nu bredvid varandra, han med sitt ljusa huvud lutat över Petras mörka. Hon såg ivrigt upp till honom.
Angela drog sig hastigt ifrån fönstret. Hon hade en känsla av att hon utan lov bevittnat ett möte mellan två älskande. Den plötsliga tanken kom henne att stanna mitt i rummet. Skulle Petra och arrendatorn? Omöjligt! Angela försökte draga sig något till minnes. Och med ens erinrade hon sig den gången hon och arrendatorn funnit Petra inne i skogen, blödande i pannan och medvetslös. Till långt in på natten hade arrendatorn vakat med Angela. Och nu såg Angela för sig hans upprörda allvarliga ansikte. Hade hon varit blind då, eller bara så ung att hon ingenting begripit? Så ser en älskande man ut, när han är i ångest för sin älskade. Just som Tord då. Hade hon inte varsnat samma blick en gång i Thomas' ögon, då de varit tillsammans?
Kärleken till Thomas hade gjort Angela klok och skarpsynt. Fastän hon ingenting visste om Petras och Tords förbindelse med varandra, tyckte hon sig redan se deras historia klart in i minsta detalj. Varför kändes detta som en lättnad? Angela strök sig frånvarande över pannan. Hade hon inte trots Petras lugnande försäkringar ofta varit rädd för att Petra ändå hållit mera av Thomas Meller än hon velat säga?
Men Petra hade levat sitt eget liv här på Eka, och Angela hade ej haft en aning därom.
-Du ropade på mig? sade arrendatorn nere på gården till Petra.
Nu när hon själv med hög röst kallat honom vid namn, förstod han att det skulle verka löjligt om han på nytt började säga fröken till henne.
Petra talade om att hon ville ha löven krattade från parken.
-Snart är det full höst, sade hon och blickade upp mot Tord.
Också hon rodnade litet, medan hon fortsatte att tala. Det var därför att hon märkte hans sinnesrörelse.
Ingen av dem visste att de voro iakttagna. Det var inte endast Angela som hört Petras rop på Tord, också Adèle hade ryckt till, där hon stod i sitt kok, och hade strax rusat till fönstret.
Adèle drog sig icke undan som Angela. Hennes bleka ögon granskade hånfullt Petra. Men till och med Adèle måste motvilligt erkänna att Petra var ovanligt till sin fördel idag. Hon bar en mörkblå cheviotdräkt efter senaste modet med skärp om midjan och halvlång kjol som satt stramt över höfterna. Den kom hennes figur att framträda. Under tyget anade man de spensliga lemmarna fyllda av liv som hos en rashäst. Och fastän Adèle sedan den där aftonen, då hon överraskat Tord och Petra inne i salongen på Eka, icke längre avskydde Petra sa hätskt som förut, knep hon nu hårt ihop sina smala läppar, ett säkert tecken till att hon var ond. Adèle hade visserligen fått en smula mer aktning för Tord, sedan hon sett Petra kyssa honom. Men fastän hon ju var säker på att de ej haft något förhållande till varandra, sade hon sig ändå nu att hon inte tänkte låta Petra och Tord bedraga henne här på själva Eka gård.
-Mitt framför näsan på mig! Att de inte skämmas, mumlade hon, och fönsterrutan immades av hennes andedräkt.
Plötsligt spottade hon på glaset, men torkade genast av det med sin näsduk. Likväl kände hon det som om hon spottat Petra i ansiktet, och det lugnade henne.
När Tord gick ifrån Petra och var alldeles vid sin dörr, upptäckte han Adèles ögon i fönstret. Leendet dog på hans läppar. Han ryste till och steg in i salen.
Strax kom Adèle också in från köket. Med låtsad ödmjukhet tassade hon omkring bordet, satte fram en karott med rykande potatis vid Tords plats och ställde ett fat med stekt fläsk på andra sidan av hans tallrik.
-Du tycker ju så mycket om fläsk, sade hon på ett elakt sätt, som om hon med betonandet av hans enkla vanor velat påpeka hans tarvliga härkomst.
Tord såg inte på henne utan tog för sig. Också det retade henne att han ej sade ett ord. Hon slog sig ned mitt emot honom på yttersta kanten av sin stol och stack med sin silvergaffel i en helt liten potatis, som hon inte rörde. Hon ville väl visa honom att hon inte delade hans simpla smak. Så sutto de tysta mitt emot varandra. Tord som varit i arbete hela dagen åt med god aptit. Plötsligt sprang Adèle upp.
-Du smackar ju för varje tugga, skrek hon och satte händerna för öronen. Å, jag mister matlusten av att se och höra dig.
Hon sprang mot dörren och slog igen den med en smäll efter sig.
Ute i köket smög hon sig strax fram till ugnen och ryckte upp ugnsluckan. Hon drog en suck av lättnad. Det var i sista stunden hon kom. Hade hon dröjt med sitt lilla uppträde en sekund till skulle den läckra sparrisomelett hon lagat i ordning åt sig själv totalt förstörts. Nu spreds i köket en ljuvlig doft av sparris, smör, ägg och grädde.
Försiktigt stjälpte Adèle upp omeletten, och sittande vid köksbordet förtärde hon den tillsammans med en halvbutelj vitt franskt vin.
Och medan hon med silvergaffeln förde bit efter bit till munnen, fick hennes magra ansikte ett nästan sinnligt uttryck, som om hon här för sig själv ägnat sig åt någon förbjuden och pervers njutning. Men hela tiden lyssnade hon med halvt öra in mot salen för att strax kunna uppfatta det där skrapandet av Tords stol, som var tecknet på att han reste sig efter slutad måltid. Tord visste inte hur oändligt många gånger vid måltiderna Adèle ställt till scener för att ensam och i hemlighet få frossa av något läckert hon tillrett åt sig själv ute i köket. Ofta hade han visat sig häpen över hur mycket hushållet gick till trots hans egen nästan mer än allmogeaktigt stränga sparsamhet, men sade han en enda stavelse därom, hade Adèle tusen ord i gengäld, och de två sista åren teg han hellre än utsatte sig för hennes hysteriska ordström. Adèle visste det, liksom hon förstod att om Tord upptäckt hennes excesser i matväg skulle han - "den snåle bonden", som hon ofta kallade honom - blivit rasande över slöseriet.
Nu hörde hon skrapet av Tords stol. Hon hade hunnit bli mätt, buteljen var urdrucken, och hon slickade sig som en katta med den spetsiga vassa tungan om sin smala mun. Därpå gick hon in i salen, Tord var på väg mot andra dörren, när Adèle uppenbarade sig igen.
-Du kunde väl åtminstone tacka för maten, sade hon med sin hesa röst.
Tord vande sig om. En blodvåg sköt upp i hans ansikte.
-Skall jag inte kyssa dig på handen också? frågade han till synes lugn.
Men hans röst darrade, och hon lade med förtjusning märke till det. Han var tydligen uppbragt över hennes beteende.
-Min hand ar väl i så fall inte sämre än den där slinkan Petra von Pahlens mun, vill jag anta, svarade hon snabbt.
Tord dröjde med sina starka fingrar på låsvredet.
-Äro vi där nu igen?
Han sade det slappt, och i detsamma rann vreden av honom. Till sist hade det gått därhän, att han tyckte att Adèles ord endast berörde honom som om hon torkat av hans ansikte med en nedsölad ljum disktrasa. Ännu kunde han brusa upp och förivra sig, ursinnig och utom sig, men det varade aldrig länge. Han orkade och gitte inte längre ge igen. Men allt blev klibbigt och smutsigt omkring honom, som om Adèle verkligen snuddat vid honom med den där disktrasan. Han hade ett par gånger sett Adèle torka av stolarna och korkmattan i köket med samma trasa hon använde till tallrikarna och kopparna. Det var då han först hade sagt till sig själv att hennes ord träffade hans ansikte alldeles som disktrasan.
Han tänkte gå, men Adèle var redan framme hos honom.
-Ja, där äro vi nu, skrek hon med ansiktet vanställt av en kokande, bubblande ilska. Det vill säga du - du och Petra äro där. Nyss ropade hon ditt namn med en röst som om hon kallat till sig sin älsklingshund. Ja, slicka henne du! Det är det hon vill. Vov! Vov! Lilla matte och hennes knäracka!
Hennes stämma sjönk till ett flåsande joller.
Det är inte värt att svara, tänkte Tord. Hon är galen .
Så många gånger han tänkt detta: hon är galen! Men inom sig trodde han det inte.
Adèle grep hans arm. Hennes ansikte kom tätt inpå honom. Han såg ned på det, sorgset, nästan förläget, som man ser på en sak man skaffat sig och det visat sig vara något ohjälpligt fel på, vilket man ej från början lagt märke till.
Men Adèle förstod inte hans blick. Hon hoppades att han blygdes vid tanken på hur hon den där gången i somras överraskat honom och Petra.
-Ja, nu skams du, sade hon, Det är kanske inte precis så hedrande för dig heller att Petra så där öppet springer efter dig. Den där Ehrencreutz har väl vänt henne ryggen. Han har väl blivit trött på att ligga i för att stilla hennes tosiga kättja. Nu har nådig fröken sänkt sina pretentioner ända ner till sin dräng och nöjer sig med att fordra samma tjänster av dig.
Tords fingrar kramade om dörrvredet. Nej, han fick inte slå. Fast när han nu såg hennes magra strupe röra sig upp och ner liksom pumpande i takt med de djävulska fräckheter den slungade ut om hans älskade Petra, fick han ett starkt begär att göra sina händer fria så att de kunde med kraft sluta sig om denna fågelhals. Men han behärskade sig. Hans hand bände och slet i låsvredet. Hans raseri sprang ända ut i fingertopparna. Det sprängde vid nagelrötterna som om naglarna ville värka sig ut ur dem. Hon måste hindras att tala så om Petra von Pahlen! Han sade lågt:
-Du med din predikant! Du har väl aldrig glömt honom redan? Det är ju bara två år sedan nu. Varför reser du inte upp till Stockholm och hälsar på honom? Jag har hört att han predikar där i Jerikokapellet och samlar mycket kvinnor omkring sig.
Adèle flämtade till litet. Tord brukade inte häntyda på att han vetat om hennes förhållande med fripredikanten. Och ändå var hon säker på att han till och med då, medan det varade, hela tiden vetat det. Var han kanske ändå svartsjuk? Den plötsligt uppdykande tanken gjorde henne triumferande glad, men den sjönk hastigt undan, när hon såg hän på Tord. Nej, på henne var han helt visst inte svartsjuk och hade väl aldrig varit det. Nej, det var blott nämnandet av Tage Ehrencreutz' namn som gjort honom uppbragt. Han hade inte varit ond nu på länge. Nu hade hon kommit underfund med hur hon skulle kunna träffa hans ömma punkt - hans lönnliga sår. I månader skulle hon nu stöta kniven i det såret! Kanske hösten, den värsta årstid Adèle visste, ändå skulle komma att få sina förströelser, sin spänning.
Hon tänkte svara honom, men i detsamma vacklade hon baklänges for en stöt av sin mans kropp. Hon grep om bordskanten som hon snubblat vid och gav till ett kort tjut, men föll inte. I nästa ögonblick var Tord ute genom dörren. Hon hörde hans steg avlägsna sig. Han hade inte slagit till henne, som hon först trott. Han hade blott i sin förtvivlan gripit så hårt om låset att det sprängts. Det var det knakande ljudet - ett ljud som av ett pistolskott - hon hört i samma nu som hon slungats hän mot bordet.
Adèle stod en stund och stirrade på den förstörda dörren.
I natt ligger jag däruppe, for det genom hennes utbrända hjärna.
Hon gick ut i förstugan och blev stående i tankar framför det röda draperi som hängde för öppningen till den smala trappan. För nära två år sedan, då predikanten farit ifrån henne, hade Adèle sytt och satt upp det där draperiet. Däruppe i rummet med himmelssängen hade hon genom Josef Wablbom under långa sugande nätter blivit delaktig av en kärlekens vällust och en extas hon icke trott att hon någonsin skulle få erfara. I ett instinktivt begär att skydda denna helgedom för obehörigas blickar hade hon sedan satt upp draperiet. Det var rött, nu genom tidens försorg av en urblekt obeskrivlig färg, som påminde om sjukt och fördärvat blod. Det hängde i två åtskilda, lätt veckade delar, en smula dragna åt sidan av silkessnoddar, över öppningen till trappan. I yttersta kanterna sutto krusiga styva fransar som vållat Adèle mycket tröttsamt besvär under flera kvällar. Det såg alldeles ut som om ett par gardiner satts framför ett svartmålat blindfönster, ty trappuppgången var ständigt lika mörk och dyster.
Adèle visste ej varför, men hon hade alltid en känsla av någon sällsam hophörighet med det där draperiet. Hon kunde långa stunder stå och stryka med naglarna mot dessa styva fransar. De kittlade hennes sinnen på ett behagligt sätt. Och när hon stirrade upp mot den mörka trappan, nådde henne ekot av Josef Wahlboms tunga steg som fått trätrappan att knaka och gunga.
I natt lägger jag mig däruppe, tänkte hon igen.
Adèle och Tord hade ju inte delat rum sedan äktenskapets första tid. Det var Tord som ej stått ut, utan flyttat in i sitt eget rum. Adèle hade fått ligga ensam i sängkammaren och hade så småningom funnit sig i det, så hade Josef Wahlbom kommit den där hösten för två år sedan, och Adèle hade om nätterna smugit sig uppför trappan och sovit hos honom i himmelssängen. Nu varje gång det varit en träta mellan Tord och Adèle brukade hon om natten, så snart hon visste att hennes man somnat, springa uppför trappan och med återhållen andedräkt, nästan kvävd av sinnesrörelse, störta in i Josefs gamla rum. Där kastade hon sig på sängen. Sådana nätter sov hon inte. Hon låg vaken med brinnande dunkande pulsar och var med om det stora äventyret på nytt. Med den styrka månaders och års avstånd alltid ger blev detta äventyr underbarare och större varje gång hon i tankarna genomlevde det. Liksom Adèle innan Josef Wahlbom trätt in i hennes liv framför spegeln i sängkammaren älskat sin egen kropp, älskade hon här uppe i det mörka fuktiga rummet sängen hon låg på, de luftiga omhängena omkring den, spegeln över kommoden som ibland upplystes av månens sken. Ja, sådana månskensnätter kunde hon rusa upp ur himmelssängen och trycka händerna mot det kalla månblixtrande spegelglaset och hest viska ljuva kärleksord in i det, till dess hon åter tumlade tillbaka i Josefs säng och de nyss romantiska namnen på kär lekens gärningar utbyttes mot folkets råaste beteckningar för samlivet mellan man och kvinna. Hon kysste de liksom köttskälvande orden mellan sina läppar och hetsade sig med dem till dess hon tyckte sig känna Josefs ludna kropp mot sin och hans lemmar beblanda sig med hennes, och hon skrek till i vanvettig berusning med hela kroppen ryckande i njutningsfulla spasmer.
Adèle vände sig bort från draperiet. Hennes ögon hade blivit blanka. Småsjungande gick hon omkring i salen och dukade av. Kanske ställde hon ibland enkom till dessa scener med Tord bara därför att hon längtade upp till Josefs rum. Det hade hon väl själv inte alltid så klart för sig.
Tråkigheten på landet lättade litet grand vid dessa tillfällen. Men fullt tillfredsställd blev hon aldrig. Hennes livslust förbrann i en flämtande blek låga, blek som hennes egna bleka ögon, och kunde aldrig giva sitt sken åt tingen omkring henne.
Hon ställde plötsligt brickan fullastad ifrån sig.
Framför skänken hukade hon sig ned. Det var som
om hon velat gömma sig för fönstret. Hennes händer
började långsamt skälva, en darrning som nyss
begynt någonstädes uppe i hennes hjärta. Så sköt
hon upp skänkdörren och tog fram en halvfylld
flaska konjak som stod innerst på en hylla. Hon
gav sig inte ens tid att hälla upp drycken i ett
glas, utan satte buteljen till munnen och svalde
flera djupa klunkar. Blodet steg upp i hennes
ansikte. Så satte hon åter tillbaka flaskan med en
vanetjuvs snabba och listiga rörelser.
