Det sista Angela med högtidlig min hade måst lova sin kusin Paula von Pahlen, innan hon for från Stockholm, hade varit att hon då och då skulle sända ett brev till Paula och berätta om Gotthard.
-Du skall lova mig det på heder och samvete, hade Paula sagt uppe i Angelas rum vid Johannes. Tala om hur han ser ut. Berätta vad han gör och vad han säger. Och... och...
Paula hade ett litet ögonblick tvekat.
-Skriv genast, Angela, om det skulle vara så, att... att han vid något tillfälle nämner mig.
Stackars Paula! Angela visste ju lika väl som Paula själv att Gotthard inte besvarade hennes känslor för honom och att han säkerligen aldrig skulle besvara dem. Men Angela förstod ju också att den trofasta, goda, tunga Paula ständigt skulle nära sitt hjärta med hoppet. Och så hade Angela lovat. Hon tänkte på detta löfte denna förmiddag då hon och Petra sutto inne i vardagsrummet på Ekered och pratade med Betty och Gotthard. Betty hade givit dem båda stora famnen, och Angela hade en sekund vilat sitt huvud mot Bettys med åren allt fylligare, allt bredare barm, som det ännu var så häpnadsväckande gott att sjunka in emot, medan Bettys vackra smeksamma händer fattat tag om hennes axlar. Därpå hade Betty lyft Angelas ansikte upp mot sitt och leende betraktat henne.
-Så vacker du blivit, hade Betty sagt på sitt hjärtliga sätt. Nu är du riktigt fullvuxen.
Och medan Angela darrat för att Betty skulle se tvärs igenom henne med sina mörka ögon och att hon, som så fullt och oavbrutet var moder, skulle uppdaga hennes hemlighet - deras hjärtan hade ju vilat så tätt intill varandra att Angela tyckte Betty borde hört detta nya hjärta slå - ryckte hon till för Gotthards röst.
Han skrek:
-Mamma gör en riktigt illa med sina omfamningar. Släpp nu den där lilla duvungen.
Och då hade Betty godmodigt låtit sina armar sjunka och bett Petra och Angela sitta ned.
Gotthard sade till Angela, medan Petra och Betty pratade:
-Ja, här ser du framför dig godsägare Gotthard von Pahlen. Jag tänker inte fara tillbaka till Uppsala, det kan du lita på. Nehej du.
Då måst Angela le och med kritiska blickar mönstra hans lindade ben, grova stövlar och engelska sportkostym. Och något av Angelas forna munterhet kom tillbaka, när hon nu som så många gånger förr började gäckas med Gotthard, som tyckte sig ha blivit så märkvärdig sedan hans far dog. Betty hade ju till Angelas och Petras häpnad lämnat hela egendomen i händerna på den där tjugutvååringen, som i detta nya arbete funnit en ypperlig förevändning för att fly från de dödande tråkiga studierna i Uppsala.
-Du ser fruktansvärd ut, skämtade Angela. Du har ju gått och blivit tjock. Det retade Gotthard. Han sprang upp och ställde sig framför Angela.
-Alltsammans är ju bara att jag blivit bred över axlarna, utbrast han. Jag får ta i med tunga saker, må du tro. Men man skall ju alltid föregå det enkla folket med gott exempel.
Och han spände sin arm och bönföll Angela om att hon skulle känna på hans muskler. Hon avböjde leende, men betraktade honom ändå en smula nyfiket där han stod bredbent framför henne. Motvilligt måste hon för sig själv erkänna att han åtminstone vad fysionomien beträffade utvecklats till det bättre. Det var ju Sven som alltid haft mest tycke av sin mor, men denna tid då Gotthard ständigt varit tillsammans med Betty syntes också han i påfallande grad ha fått sin prägel av henne. Angela blickade från mor till son och fann en förundransvärd likhet. Gotthard såg onekligen bra ut med sin arroganta semitiska profil. Men hans bruna blanka ögon hade likväl icke Bettys fasta blick. De hade svårt för att se rätt på någon, när de skulle göra det började de gärna att flacka, ja de nästan skelade pa ett sätt som minst av allt verkade förtroendeingivande.
-Vad du bråkar, Gotthard, sade Betty och tittade på honom beundrande. Sitt nu ner och var lugn en minut, om du kan.
Då gick Gotthard fram till Betty och lade ena armen om hennes liv.
-Är Petra belåten med det elektriska ljuset? frågade han grinande över Bettys axel. Jag hade ett väldigt sjå med att få allt klart till hösten.
- Ja tack, svarade Petra.
Och hon kände åter sin gamla avund mot Betty vakna, då hon såg henne sitta så där tindrande nöjd, stödd mot sin sons arm. Men det lilla stickande agget försvann snabbt, då Petra erinrade sig sin och Angelas gemensamma hemlighet. Petra hade inte längre någon orsak att avundas Betty dennas översvallande lycka över barnen. Snart, bara om några månader, skulle en ny liten von Pahlen, en flicka, o säkert en flicka, komma till världen och vara Angelas och Petras egen lilla dotter. Det for en varm sky över Petras ansikte, och hon bemödade sig om att lyssna till Betty. Betty berättade på sitt livliga vis att Edla nu fått en alldeles förträfflig plats som lärarinna i Stockholm, och att Sven trivdes med sin tjänst i utrikesdepartementet.
-Ja, Edla är nu så glad åt sitt yrke, fortsatte Betty med en liten komisk suck. Men det är ju ändå inte riktigt en kvinnas uppgift att ägna sitt liv åt andras barn. Jag hoppas så innerligt att Edla en gång skall finna den rätte och...
Gotthard avbröt henne muntert.
-Och så tänker mamma säga, inföll han och höll upp sin bruna hand som för att bjuda tystnad, medan hans blickar spelande foro mellan Angela och Petra, att Edla skall få egna barn. Men allt det där är ju bara själviskhet och uträkning från mammas sida. Liksom mamma blivit farmor genom Sven, så vill mamma bli mormor genom den arma Edla. Emellertid är jag säker på att Edla kommer att betacka sig för att stå till tjänst i det avseendet. Hon är helt enkelt född till lärarinna, Edla. Det passar henne idealiskt, mycket bättre än vad mamma inbillar sig.
-Nu skall du vara tyst, Gotthard, sade Betty och gav honom ett lätt slag på kinden. Men Betty, som ett tag sett helt förargad ut, kunde aldrig vara ond på något av sina barn, och när Gotthard nu kysste henne mitt på hennes fylliga röda mun, sken hon genast åter upp.
Den där pojken haller på att bli bortskämd på allvar, tänkte Petra, och ett ögonblick böjde hon sig fram mot fönstret, ty hon tyckte sig höra den döde Hans' trötta steg i sanden därutanför. Men Hans kom inte in i rummet som han brukade göra förr, då Angela och Petra voro på besök på Ekered. Hans var borta, försvunnen. Var? Vart? Och Petra ertappade sig en sekund med att önska att det varit Thomas Meller i stället för hennes älskade lillebror Hans som gått bort i kvällens skuggor - för alltid. Däri lurade väl också den förfärliga ängslan hon ständigt förnam för att Thomas skulle komma tillbaka och rycka Angela ifrån henne. Den tanken gjorde henne utom sig. Vad skulle Angela ha sagt, om hon vetat det?
-Nu tycker jag inte vi skola sitta här längre, viskade Gotthard till Angela. Kom, så gå vi ut.
Angela följde honom villigt, men då de stodo i hallen och Gotthard sökte få henne med sig ut pa ägorna för att stoltsera med allt vad han lyckats åstadkomma av nytt på det gamla Ekered, dröjde Angela på tröskeln och kastade en längtansfull blick upp mot trappan.
-Jag vill hellre se skolrummet igen, sade hon.
Och Gotthard måste foga sig, fastän han hade svårt att låta bli att se stött ut över Angelas brist på intresse för hans angelägenheter.
-Kör till då, svarade han och sprang upp för trappan.
Han slog upp dörren till deras gamla skolrum.
-Här är ingenting förändrat som du ser, sade han likgiltigt, i det han lät Angela gå före sig in.
-Nej, här är allt sig likt, mumlade Angela och började vandra omkring i rummet.
Hon log förtjust. Detta stora vindsrum med sitt sluttande tak, sitt fönster som släppte in dagern högt däruppifrån, sitt avlånga bord med jordgloben som förr tronande mitt på det, kom henne att åter känna sig som den lilla undrande flicka hon varit när hon första gången med kusinerna trätt in här. Hon hade älskat det där rummet då, och hon älskade det ännu. Det gav henne tillbaka en del av hennes barndom: de långa förmiddagarna hon tillbringat här framför jordgloben med Edla och Gotthard, medan tant Elsa med glasögon för sina vänliga närsynta ögon undervisat dem på sitt blida och förströdda vis, och eftermiddagarna då de stekt äpplen i den öppna spisen, gnabbats med varandra, blivit goda vänner igen.
Angela strök utefter karmarna på de omaka stolarna, som om hon med sina fingertoppar velat leta efter någon rispa eller fördjupning, och när hon åter hittade den där djupa, tvära skåran som en slidkniv gjort i bordsskivan, visade hon den skrattande för Gotthard.
-Minns du, det var du som täljde så där okynnigt i bordet en gång då du var arg, sade hon.
Men Gotthard betraktade henne förvånad.
-Vad är det med dig, lilla Angela? frågade han fundersamt. Är du verkligen redan så gammal att du börjar gå på jakt efter fåniga barndomsminnen? Ändå ser du ju ut som en barnunge själv fortfarande. Ja, du har till och med blivit ännu smärtare sedan jag såg dig sist i våras.
Och Gotthard grep med båda händerna runt hennes midja, men då han nu på sitt forna näsvisa sätt gjorde min av att vilja kyssa henne på kinden, vred hon sig snabbt undan och förpassade sig hastigt till andra sidan av bordet. Där stod hon och såg på honom flämtande och med blossande röda kinder:
-Du vågar inte, Gotthard.
Han ryckte till för hennes röst som blivit underligt gäll och sträv.
-Du vågar inte... stötte hon åter fram.
Gotthard ryckte på axlarna, en gest som han tagit efter sin morbror Jacob Levin.
-Äsch, sade han, vad kommer det åt dig? Skulle jag inte kunna få ge min mest älskade kusin en välkomstkyss? Det vore väl också höjden.
Men Angela, som här i skolrummet äntligen återfunnit en liten smula av sitt forna liv, som hon förgäves sökt efter i sitt flickrum på Eka, blev stående tyst med tårar i ögonen. Nyss var hon nästan vred. Nu grät hon. Tårarna runno stilla utför hennes kinder och droppade, utan att hon försökte hejda dem, ned på den ljusa blusen.
När Gotthard sträckt fram sina läppar hade hon genast skräckslagen erinrat sig hur Jacob Levin uppe i sitt mottagningsrum i Stockholm trevat efter hennes mun och kropp så snart han fått klart för sig att hon redan givit sig åt en annan. Hon tänkte därvid inte alls på att Gotthard ofta lekfullt bett henne om en kyss, som hon för övrigt alltid nekat honom, också hon då på ett lekfullt, kanske utmanande sätt. Hon genomträngdes bara så starkt av detta att hon nu var en så helt annan än förr att männen genast måste se märkena efter älskarens händer och läppar och därför strax skamlöst räkna med att hon härefter vore tillgänglig för dem alla. Det var inte oron för att hon skulle föda Thomas Mellers barn som denna sista tid gjort henne så tystlåten tillsammans med Petra, att Petra ibland nästan inbillat sig att Angela hatade henne. Inte heller var det någon fysisk längtan efter Thomas själv som tärt på Angela. Hennes samliv med Thomas var en dyrbar skatt av hågkomster som hon ville behålla ofläckad, minnena av honom och deras förhållande till varandra ville Angela skulle följa henne ständigt och göra henne varm om hjärtat. Men allt härunder besudlades och förjagades de ändå oupphörligen av tanken på Jacobs underliga beteende mot henne som hon omöjligt kunde glömma, och det var de erinringarna som likt en tät slöja dessa dagar skymde solen för henne. Mitt i natten kunde hon vakna och känna Jacobs armar omkring sig och vara nära att skrika av rädsla för denna glupska mun som sugit sig fast vid hennes. Hon vågade inte förtro sig åt Petra. Inte åt någon. Det var som om Jacob Levin med sin brutala kyss slungat ned henne i ett gungfly och som om hon nu inte kunde göra sig helt fri från dess slingerväxter och fräna stinkande lukt. Var det möjligt att detta som hon upplevat icke var något innerligt personligt utan att varje man efter detta med Thomas som ännu likväl ingen mer än Petra och Jacob - visste om skulle anse henne åtkomlig för nästan vem som helst? En våg av stolthet och förbittring vällde upp inom henne och fick hennes tårar att upphöra.
Gotthard som blott såg att hans kusin slutat gråta andades lättare.
-Är du sjuk? frågade han vänligt.
Angela skakade på huvudet. Det ljusa håret klibbade vid tinningarna av ångestsvett. Nej, hon var inte sjuk, men hon var redan i slutet av andra månaden. Ibland om morgnarna strax efter det hon ätit frukost brukade hon smyga sig upp i sitt rum och kräkas i ett kärl i garderoben. Hon gömde sig undan med sina kväljningar som ett skyggt litet djur av rädsla för att den rundögda Mat skulle höra henne och förstå något. Nej, hon var inte sjuk, men det kändes som om det växande inom henne redan nu ville ha bättre plats. Om ett par månader skulle det vidga ut sig i hennes kropp, och då skulle hennes kläder bli alltför trånga. Det var sant att hon magrat. Ständigt fick hon sy in sin kjollinning för att inte kläderna skulle hänga omkring henne. En liten ring på hennes finger gled nu lätt av, och slutligen har hon måst lägga undan den i en ask för att ej förlora den.
Nervost började hon röra i några pappersark som lågo ordnade på bordet framför henne. I sin förvirring hade hon inte sett dem nyss. Men hon spratt åter till, då Gotthard kom fram till henne och lade sin hand över papperen.
-Du får inte titta, Angela, sade han.
Och när hon betraktade honom, fann hon till sin förvåning att han log på ett konstlat anspråkslöst satt.
-Det är mina dikter, ser du, fortsatte han ivrigt. Jag brukar slänga ner ett och annat på papperet - just i det här rummet, där vi förut sutto och skrevo välskrivning för den dumma och tråkiga gamla mön Elsa Lindholm.
-Å, hon var inte alls tråkig! Det var en av de snällaste människor jag träffat, sade Angela och glömde sin egen ångest för att försvara Elsa.
-Ja, ja, nog om henne, skrattade Gotthard. Hon stör mig för resten inte numera. Det var då det. Låt gå för att hon var himmelskt god, om du vill ha det så. Det struntar jag i. Men jag diktar, förstår du! Det är i alla fall något helt annat än välskrivning, skulle jag tro.
Han flyttade litet på sin hand och tog nu inte alls illa upp att Angela läste vad som stod på ett av de stora pappersarken. När Angela kommit till slutet på en av dikterna läste hon de två sista stroferna högt, väl aktande sig för att skratta. Över papperskanten fångade hon en glimt av Gotthards bruna ögon. De hade ett extatiskt och barnsligt förtjust uttryck, medan han saligt lyssnade till hennes läsning:
Lidandet, det adlar mannen,
adlar kvinnan likaså.
Men om du ej alls har lidit,
älskar jag dig mest ändå.
Ack, om du ej alls har lidit,
flicka, kom, min hustru bliv!
Kom och fall i mina armar,
kom och bli mitt väna viv.
-Tycker du inte min poesi låter bra? frågade Gotthard när Angela tystnade.
Angelas ångest gled helt och hållet undan. Gotthard roade henne. Hon hade inte hjärta att göra narr av hans dikter. Såsom hon brukade göra narr av hans utseende då han skröt alltför mycket med det.
-Jo då, sade hon uppmuntrande. Det är nog bra verser. Hon talade mot sitt bättre vetande, men Gotthards ögon bevekte henne. Det här med diktningen var tydligen hans käraste sysselsättning och ett av de beklagliga utslagen av den verksamma ande han ärvt av sin mor.
Hon undrade ett tag om hon skulle fråga honom, om det inte möjligen kunde vara Paula han skrev om. Men hon visste ju alltför väl att det inte kunde vara hon. Och Angela var glad åt att hon ej nämnt Paula, då Gotthard upplyste:
-Jag skrev det där med tanke på Ida af Idestam. Väldigt grann tös, eller vad tycker du? Vi dansade hela kvällen med varandra på Stellans bal i april.
-Och du minns henne än? Det kan man kalla trofasthet, kunde inte Angela låta bli att utbrista.
Han log.
-En skald måste alltid se någon för sig, när han diktar, skall jag säga dig, sade Gotthard, ovanligt stillsamt och liksom eftersinnande. Nästa gång skall jag tänka på dig, det lovar jag dig.
-Och Dora Macson då? frågade Angela listigt. Du var ju betagen i henne, när hon var här för två ar sedan.
Gotthard slog ut med handen.
-Kära barn, sade han beskyddande. Skulle jag skriva om alla... Det bleve väldiga luntor. Det var så länge sedan det där. Men det är sant, det var verkligen en bedårande kvinna. Och vilken förfärlig man hon hade! Alltid onykter. Det gjorde mig verkligt ont. Ja, ja, nog har jag stoff till kärleksdikter för ett helt liv, det kan du sätta dig på.
Vad skall jag skriva i mina brev till Paula? tänkte Angela. Stackars Paula! Det är väl hon inte hör oss.
Till Gotthards hemliga besvikelse lade nu Angela ned papperen igen. I stället drog hon fram en stol till den öppna spiseln. Där var ännu aska kvar sedån brasan föregående dag, och med en liten rysning makade hon sig närmare eldhärden, som om hon trots allt hoppats på litet värme därifrån. Gotthard såg det, sprang ut till vedlåren på vinden och kom strax tillbaka in med några stora vedkubbar och en handfull stickor. Ivrigt lade han sig på knä framför spiseln och började göra upp en brasa.
-Tack, sade Angela med en liten belåten suck, då hon hörde hur vedträna började knastra.
Elden tog fart. En ljusgul flamma sköt rätt upp och sände ett regn av gnistor omkring sig. Gotthard pratade, medan han låg kvar på knä och stack in ett par kubbar till.
-Jag är inte en sådan där okomplicerad natur, som bara ar praktisk och duglig på det sättet som alla föreställa sig, sade han till elden och Angela, utlösande sitt oändliga behov av att tala om sig själv. Jag ar en kämpande ung konstnär. Det faktiskt värker inom mig av längtan efter pennan, när jag går där ute på ägorna och måste svara på dumt och enfaldigt folks dumma och enfaldiga frågor. Så rätt som det är flyr jag hit upp. Här sitter jag och drömmer, och så kluttrar jag genast ned det på papperet. Fast det är inte alltid så lätt som du tror att finna ord och rim, Å nej, du Angela. Det är ett arbete det också, skall du veta.
Angela hörde knappast på honom. Hon sträckte sina händer med en liten hjälplös åtbörd fram emot elden. Vad angingo Gotthards konstnärsdrömmar henne? För henne kunde han fortsätta bäst han gitte med sina löjliga poesier - , men kunde han inte åstadkomma något bättre än de barocka strofer hon nyss läst, så förstod hon ju att hans talang som diktare inte var vidare betydande.
Och hon såg upp mot takfönstret och fann att den bildade en fyrkant av gnistrande blått. Det var en klar härlig septemberdag, och ändå makade hon sin stol rysande närmare den öppna spiseln. Hon tyckte att hon alltid frös nu, sedan Thomas tagit sina händer ifrån henne. Gotthard fortsatte sitt självglada snatter, men då han reste sig upp och såg ned på Angela, utbrast han förargad:
-Dina tankar äro på annat håll, Angela. Och jag som trodde att jag nu äntligen skulle få en frände att tala med här i ensamheten.
-Förlåt mig mumlade Angela röd i ansiktet. Jag glömde alldeles att vi voro släkt.
-Äsch, börja inte gråta nu, kom det från Gotthard. Du måtte vara överansträngd. Eller har du också gripits av krigshypnosen?
Och utan att vänta på svar tillade han hastigt:
-Själv tänker jag knappast på kriget. Det rasar ju ändå inte här i Sverige. Och du kan vara säker på att vi inte komma med, hur högertidningarna och den där Scholem Aleikoum än larma och skramla med sina inbillade vapen. Men jag tror, och jag har väl hört andra också viska om det, att vi komma att tjäna stora pengar här i Sverige. Kanske skola vi kratsa guldslantar ur den där branden, och inte något ont i det.
Angela tittade förskräckt upp. För första gången tyckte hon sig se en skymt av den verklige Gotthard som hittills dolt sig bakom skryt, snobberi, praktisk duglighet och gymnasistpoesi. Hans långa bruna fingrar krökte sig i luften, som om de längtade att sluta sig om det där guldet han talade om. Munnen brann röd, och en sekund visade han tänderna som en lysten hund. Han var sannerligen redan en liten Jacob Levin nu! Angela blev rädd för honom och steg hastigt upp. Hon tyckte att en man av en annan ras med mörkt blod i sina ådror spärrade vägen för henne. Och fastän hon lugnande sade sig att det bara var hennes egen kusin och barndoms lekkamrat Gotthard, sköt hon undan sin stol och gick baklänges mot dörren.
Då log Gotthard pojkaktigt och blev åter sig lik. Och Angela sade:
-Det år väl bäst vi gå ned nu?
-Ja, svarade Gotthard, du får inte ta illa upp, men jag har inte tid längre. En annan gång skall du få följa med och se vad jag duger till i det praktiska.
Gotthard sparkade med stöveln till en av kubbarna så att en kvast av eld for upp mot skorstenen.
I trappan var han i fatt henne.
-Och var inte rädd, jag skall snart komma och hälsa på er på Eka, viskade han. Du kommer nog att övervinna din nervositet här på landet.
Hade han märkt något? Angela frågade sig det oroligt, när hon och Petra en stund senare gingo genom Ekereds park ned till landsvägen. Men hon tröstade sig med att Gotthard säkert var så upptagen av sig själv att han inte skulle ha tid att sysselsätta sig mycket med andra.
Gotthard sträckte just då ut sig i en stol i vardagsrummet.
-Jag tycker att Angela förändrat sig på något besynnerligt sätt, mamma, sade han och stoppade nonchalant sin pipa.
-Ja, hon har blivit vackrare, sade Betty glatt. Eljes var hon ju sig lik.
Men Gotthard log underfundigt och tände pipan, och i det han drog in ett djupt bloss, försökte han erinra sig så mycket han formådde av det skvaller Stellan vid något tillfälle, då Gotthard på eftersommaren varit i Stockholm, fyllt hans öron med. Angela hade varit mycket tillsammans med den där Thomas Meller som bott hos bankdirektör Landborgs på Ösa, hade Stellan sagt grinande och putande med munnen som om han burit på en hemlighet han ej ville krypa fram med. Gotthard blåste ut röken.
-Aha, nu anar jag det hela! sade han så högt att Betty hoppade till.
-Vad ar det, Gotthard? frågade hans mor ömt.
-Ingenting, mumlade Gotthard och sjönk in i
en välbehaglig tystnad, döljande sig i ett moln av
starkt doftande piprök.
