Samma dag Petra ropat på Tord från verandatrappan blev det en härlig solskenseftermiddag.
Petra och Angela gingo nedåt sjön. De hade kommit överens om att ro över till den lilla ön i sjöns mitt. Snart skulle höststormarna komma, och det skulle vara för kallt att vistas ute på sjön. Av någon anledning Angela inte riktigt förstod längtade hon häftigt ut till ön, som under hela hennes barndom varit omgiven av ett sagans skimmer.
-Du får inte ro, det kan vara en för kraftig rörelse för dig, sade Petra genast de stego ned i ekan.
Men Angela skakade leende på huvudet och fattade med en hänryckt rysning tag i årorna.
-Jag måste ro, sade hon nästan trotsigt. Jag har så länge längtat efter en roddtur.
Så fick Petra nöja sig med att sitta stilla i aktern. Hon betraktade Angela. Så glad och ung hon såg ut just i detta ögonblick! Det slutna och lidande uttrycket som stelnat över hennes ansikte gled bort, som om det aldrig funnits. Hennes kinder blossade, munnen log. Det blev en liten förtjusande skrattgrop på var sida om munnen, som märken efter ett par lekfulla fingertoppar. Varje gång Angela böjde sig framåt föll hennes blonda hår i ett glänsande svall ned över pannan, och när hon sträckte sig bakåt for att med en knyck ge båten starkare fart, skakade hon håret ur ansiktet och tittade upp i solen som om hon slutit förbund med den.
Och Petra, som inte hört Angela säga många ord sedan de flyttat tillbaka till Eka, gladde sig nu över hennes muntra prat. Det var som om Angela fattat tag i en flik av sin barndom, så snart hon gripit om årorna.
-Näckrosorna ha blommat ut för länge sedan, ropade hon till Petra. Men se så vackra bladen ännu äro!
De gledo över de blanka gröna näckrosbladen. Djupt nere i det klara vattnet slingrade sig deras sega stjälkar. Med blotta blicken kunde man nu, när sjön låg stilla, följa dem anda ned till den dyiga bottnen.
-Jag älskar den har sjön, sade Angela med ett ljust skratt. Å, det var Elsa Lindblom som första gången förde mig över till den lilla ön. Jag hade redan då drömt om att få komma dit. Jag brukade stå på stranden under alarna och stirra över till den. Mitt hjärta riktigt värkte efter den. Jag trodde visst att jag skulle hitta sagan själv där.
-Kunde du inte ha bett mig att ro dig över? frågade Petra.
Och med ett litet hak i hjärtat erinrade hon sig hur främmande för henne Angela först hade varit när hon som liten kommit till Eka.
Lika främmande och tillbakadragen som hon varit den har tiden, tänkte Petra.
-Å nej, inte ville jag väl be dig, svarade Angela undvikande.
Greppet om årorna förde hennes ansikte nära Petras. Så kastade hon sig åter bakat, och Petra hörde henne säga:
-Allt var ju då först så nytt för mig. Kunde
jag plötsligt be om att bli förd till ett sagoland?
Det hade ju sett ut som om jag inte trivts på Eka
- inte hade trivts hos dig.
Petra lät för ett ögonblick sin hand släpa i det kalla vattnet. så lyfte hon upp den och såg dropparna pärla som klara tårar med solens sken i sig nedför fingrarna.
-Men du kom ju att trivas sedan? viskade Petra, och med den fuktiga handen grep hon åt hjärtat.
Under denna tid hade hon blivit så nedstämd över Angelas förändrade sätt att hon med oro till och med börjat fråga sig om Angela väl någonsin trivts på Eka. Kanske hade det i alla händelser varit bättre, om Betty, som ju så ivrigt önskat det, fått taga det lilla fader- och moderlösa barnet till sig.
Men Angela uppfattade inte Petras skrämda viskning.
-Elsa tog mig över till ön en av de första dagarna efter det hon kommit, sade Angela, och hennes ögon tindrade vid erinringen. Du kan väl ännu se för dig Elsa? Du minns hur tung och klumpig hon var? Och så god! Så gräsligt, övermåttan snäll. Det var en hel resa för mig då att komma över det där avståndet mellan stranden nedanför vårt hus och ön. Det var en lika härlig dag som nu. En sådan där dag då man glömmer att vintern är alldeles inpå en och att de kalla fläktarna, som få en att mitt i solen rysa, komma blåsande från höstens andedräkt. Allt var gudomligt, ända till dess vi klädde av oss för att bada. Vattnet såg så lockande ut att jag blev vild av längtan efter det och tiggde Elsa om att få bada. Men när jag såg Elsa stiga ner i vattnet, blev jag förlamad av fasa. Jag hade aldrig sett någon fullvuxen naken förut. Det var en fullkomlig chock för mig. Jag blev rädd som om jag fått syn på ett vidunder. Stackars Elsa! Hon var så stor, så vit. Och fast jag inte begrep mina känslor eller kunde på något sätt klargöra dem för mig, eftersom jag var ett sådant barn, tror jag att jag då hade ett slags förnimmelse av synd. Det var något otilllåtet, syndigt i dessa kolossala lemmar, dessa svällande länder och bröst, denna kupiga mage. Jag skämdes och tittade bort. Och sedan när vi foro hem igen i båten, fick jag se en knapp oknäppt i Elsas blus, och jag sade till henne det. Jag var så rädd att det där vita och underliga, som var hennes kropp under kläderna, skulle översvämma, välla över sina bräddar igen.
-Förstörde hon sagoön för dig? frågade Petra.
Angelas ansikte kom åter nära hennes. Håret svallade ned över pannan.
-Nej, nej. Den blev kanske tvärtom ännu mer övergjuten av förtrollning genom uppenbarelsen av den nakna kvinnan. Fast möjligen också är den där föreställningen att ön därigenom skulle blivit mer hemlighetsfull något jag hittat på och lagt till i mina tankar senare. Man lägger väl ofta ut sina barndomsupplevelser efteråt. De bli kanske inte riktigt sanna därför att man börjat tänka. Förhåller det sig inte så? När man var barn, drack man bara intrycken och reagerade utan att förstå. Sedan som litet äldre kanske man på något sätt lägger fel betydelse i dem. Jag vet inte.
-Det är kanske farligt att tolka sina barndomsminnen fel, sade Petra allvarligt. Det kan måhända snedvrida hela ens liv.
-Hela ens liv.
Angela svarade, tankspritt upprepande. De voro nu nära vassen som växte långt ut i sjön runt omkring ön. En fågel lyfte plötsligt och flög med tunga vingslag in mot land.
-Vi skrämde upp en and, ropade Angela och vilade på årorna.
Hon vände på huvudet och följde fågeln med blicken. Strax därpå prasslade det på nytt i vassen, och en hel flock änder flögo över deras huvuden.
-Underbart, sade Angela. Ön ar alltjämt vid liv. Alltjämt väntar den på oss.
Fören spolade de höga vasstråna åt sidan. De voro inne i en grön värld av skarpa vasstrån som reste sig som väldiga spjut omkring dem. Det plaskade tätt intill kölen. En fisk dök upp och kastade sig ned igen, smällande med den silverglänsande stjärten.
Angela drog djupt efter andan, då båten törnade mot stranden. Den fina sandbottnen låg refflad av vågorna under dem. Från årbladen, som Angela nu höll stilla upplyftade, droppade det av sjövatten. En bit av en näckrosstjälk hade fastnat på ena årbladet. Den svängde av och an och slingrade sig slutligen som ett levande väsen ifrån åran och sjönk ned mot sanden.
Angela reste sig hastigt och hoppade i land. Hon tog just tag i båten för att med ett ryck draga upp den, då Petra var tätt intill henne, utan att Angela visste hur hon kommit dit. Petra försökte skjuta undan Angelas händer.
-Du får inte, du är tvungen att vara försiktig, Angela, sade hon med oväntad häftighet.
En sekund blickade deras ögon in i varandras.
Och med ens var det som om den förtrolighet med
Petra Angela nyss känt som en sång inom sig på
nytt glidit undan, och Angela släppte sitt grepp om
båten med en liten sorgsen grimas. När hon gick
in mot ön, hörde hon hur Petra med kraft drog
båten upp på stranden.
