Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sverige-Norge el. Sverige och Norge - Tiden 1815—59 - Tiden 1859—91 - Tiden 1891—1905 - Unionens upplösning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
543
Sverige-Norge
544
svenska örlogsflaggan med norskt märke i
översta fyrkanten som unionell örlogsflagga.
Tiden 1815—59. Redan under unionens första
år framstodo tydligt föreningsverkets brister.
Frågan om betalningen av Norges andel i den
danska statsskulden föranledde 1821 tvister med
stortinget, som i det längsta sökte göra Sverige
betalningsskyldigt. Bodösaken gav anledning till
norska krav på delaktighet i utrikesärendenas
behandling och kom under unionens senare historia
att spela en viktig roll. Av smärre tvisteämnen
må nämnas stortingets beslut 1821 om
adelsska-pets avskaffande i Norge, ett beslut, som sårade
Karl Johan personligen mycket, samt konungens
fruktlösa motstånd mot firandet av 17 maj
(dagen för Eidsvollsförfattningens antagande) som
nationell högtidsdag i Norge. Frånsett dessa
tvister kännetecknades Karl Johans regeringstid av
lugn tillförsikt om unionens framtid. För att
även ekonomiskt närma rikena tillkom 1825 års
mellanrikslag. En unionskommitté tillsattes 1839
för att utreda en del norska önskemål, bl. a.
rörande ändring av örlogsflaggan. Kommitténs
förslag 1844 blev av föga värde, då norska
regeringen ställde sig avvisande i väsentliga
punkter.
Efter sin tronbestigning s. å. godkände Oskar
I, att den gemensamma örlogsflaggan
avskaffades, varefter skilda både örlogs- och
handels-flaggor (med unionsmärke) infördes. Den under
1840- och 1850-talen starkt framträdande rädslan
för Ryssland bidrog att stärka unionen. Under
slutet av Oskar I:s regering framkommo dock
tecken på skärpta motsättningar mellan rikena,
delvis härledda ur en hastigt framväxande norsk
nationalism.
Tiden 1859—91. 1859 års storting antog ett
förslag om riksståthållarämbetets avskaffande. I
realiteten var detta förslag föga märkligt, då
ämbetet 1836—55 beklätts av norrmän och
därefter lämnats obesatt, men genom den svenska
riksdagens principiella inställning till förslaget
gav det upphov till den s. k. ståthållarfrågan
(no. statholderstriden). Vid 1859 års riksdag
möttes näml, det norska förslaget med väsentligen
av antidynastiska motiv dikterade motioner av
C. H. Anckarsvärd och W. F. Dalman om en
allmän revision av unionsfördraget samt
riksdagens hörande före ståthållarfrågans avgörande.
Följden blev, att Karl XV nekade sanktion av
stortingets beslut. 1865—67 arbetade en ny
unionskommitté, som bl. a. föreslog inrättandet av
ett unionelit statsråd. Förslaget antogs vilande av
riksdagen men förkastades av stortinget 1871.
Den närmast följ, tiden karakteriseras av
växande krav från norsk sida och ökad undfallenhet
från svensk. 1873 sanktionerade Oskar II
beslutet om ståthållarämbetets upphörande, och 1891
följde även vicekungadömets avskaffande,
varigenom alla förutsättningar för Sverige att i
Norge äga en egen representant försvunno.
Kampen började nu att från norsk sida öppet taga
sikte på unionens upplösning.
Tiden 1891—1905. Vid stortingsvalen 1891
segrade den norska vänstern, det parti, som
fram
för allt drev en antiunionell poltik. Den viktigaste
stridsfrågan blev nu vänsterns önskan om egen
utrikesstyrelse. Stortinget förklarade 1892, att
frågan om inrättandet av ett eget norskt
konsulatväsen (konsulatfrågan) ej var av
unionell karaktär, samt vände sig även mot de
gemensamma beskickningarna. 1894 förordnade
stortinget, att inga anslag skulle utgå till
beskickningarna, såvida ej legationen i Wien
indrogs för Norges del. Följden härav blev
tillsättandet av en ny unionskommitté 1895 för att
utföra en allmän revision av
unionsbestämmelser-na. Kommitténs betänkande, som avgavs 1898,
kunde emellertid ej lösa konflikterna, som just
omkr. 1900 blevo ännu mer tillspetsade. 1899
återuppblossade sålunda den gamla striden om
unionsflaggan, då stortinget mot konungens veto
beslöt att borttaga unionsmärket ur
handelsflaggan. 1902 tillsattes på initiativ av svenske
utrikesministern Lagerheim en svensk-norsk
specialkommitté för att utreda förutsättningarna för
gemensamma beskickningar men med skilda
konsulat, men ej heller denna kommitté kunde ge
något positivt resultat. Känslan av en snart
förestående unionsupplösning blev nu allt livligare
även i Sverige, sedan den norska vänstern börjat
driva en aktiv rustningspolitik med spetsen riktad
mot Sverige. På våren 1904 framlämnade den
norska regeringen ett förslag till lösning av
konsulatfrågan, som dock ej kunde godtagas av den
svenska ministären under E. G. Boströms
ledning. Boströms motförslag blev olyckligt
formulerat och uppfattades i Norge som ett försök
att göra detta rike till ett slags svensk lydstat.
Förhandlingarna i konsulatf rågan avbrötos i
febr. 1905, och sedan P. Chr. H. K. Michelsen
i mars bildat en norsk koalitionsministär blev
frågan om unionens upplösning endast en
tidsfråga. På våren visade sig en energisk och
hänsynslös norsk propaganda mot Sverige i utlandet,
och i slutet av maj antog stortinget en lag om
eget norskt konsulatväsen. Mot denna lag inlade
Oskar II sitt veto, varefter ministären Michelsen
avgick trots konungens vägran att bevilja avsked,
då han ansåg det omöjligt att för ögonblicket få
en ny norsk regering till stånd. På grund härav
förklarade stortinget 7 juni 1905, att den
konstitutionella konungamakten upphört att fungera,
och uppdrog åt det avgångna statsrådet att utöva
regeringsmakten under iakttagande av att
föreningen med Sverige under en konung upplösts.
Unionens upplösning. Stortingets ur svensk
synpunkt revolutionära handling väckte en storm
av indignation i Sverige, och i vissa politiska
kretsar både i Sverige och Norge torde man ha
räknat med ett omedelbart förestående krig.
Inför den urtima riksdag, som på sommaren
sammanträdde, förklarade emellertid regeringen, att
den ej med tvångsmedel önskade uppehålla
unionen. Riksdagens svar blev, att den fordrade en
norsk folkomröstning för att bekräfta stortingets
handling; en folkomröstning verkställdes också i
Norge och gav till resultat en överväldigande
majoritet för stortingets beslut. Vidare krävde
riksdagen, att de norska gränsfästningarna skulle
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
