Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sverige - Litt. - Sverige-Amerika stiftelsen - Sverige-Norge el. Sverige och Norge
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
541 Sverige-Amerika stiftelsen—Sverige-Norge 542
tjugonde seklet” (7:e uppl. 1950), ”Vårt
ekonomiska liv” (3:e uppl. 1952). — Statistik:
S:s officiella statistik”, utg. av Statistiska
centralbyrån och Kommerskollegium, särsk.
folkräkningarna, jordbruks-, industri-, handels- och
sjöf artsstatistiken; ”Statistisk årsbok för S.”
”Årsbok för S:s kommuner”; ”Kommersiella
meddelanden”. — Kartor och atlaser:
En översikt av de svenska kartverken lämnas av
B. Thordeman i ”Våra kartor” (1926); S.
Lönborg, ”S:s karta. Tiden till omkring 1850” (1903) ;
”S. i 32 kartblad” (1916; skala 1:500,000);
”Svenska turistföreningens atlas över S.” (1923
—25; skala 1:1 mill.); ”Cohr’s atlas över S.”
(i2:e uppl. 1928); atlas till ”Svenska orter”,
1—3 (1932—52, skala 1:300,000; endast s. och
mell. S.); ”K. A. K:s bilatias” (4:e uppl. 1948);
”S. nu. AVC:s atlas över S:s folk, land och
näringar”, red. av H. W:son Ahlmann (1949).
— Förhistoria: J.-E. Forssander, ”S:s
förhistoriska bebyggelse” (i ”Svenska folket genom
tiderna”, 1, 1938). — Historia: ”S:s historia
intill tjugonde seklet”, utg. av E. Hildebrand
(10 bd jämte reg., 1903—10); C. Grimberg,
”Svenska folkets underbara öden” (11 bd, 1913
—19 och senare); H. Schück m. fl., ”Svenska
folkets historia” (5 bd, 1914—42); ”S:s historia
till våra dagar”, utg. av E. Hildebrand och L.
Stavenow (15 bd, 1919—45); ”S:s historia
genom tiderna”, red. av H. Maiander (5 bd, 1947
—48); I. Andersson, ”S:s historia” (3:e uppl.
1950); ”Den svenska utrikespolitikens historia”,
red. av N. Ahnlund m. fl. (1951 ff.). — A.
Åberg, ”När byarna sprängdes” (1953). —
Författning: N. Herlitz, ”Sweden, a modern
democracy on ancient foundations” (1939),
”Svenska statsrättens grunder” (1948); F.
La-gerroth, ”1809 års regeringsform” (1942); R.
Malmgren, ”S:s författning” (2:a uppl. 1945 ff.);
”S:s grundlagar och tillhörande författningar
med förklaringar”, utg. av R. Malmgren (6:e
uppl., utg. av E. Fahlbeck och H. G. F.
Sundberg, 1951).
Sverige-Amerika stiftelsen (The
Sweden-America Foundation) stiftades 1919 i Stockholm
med ändamål att arbeta för utvecklandet av
förbindelserna mellan Sverige å ena och U.S.A.
och Canada å andra sidan genom att främja
utbytet av vetenskapliga, kulturella och praktiska
erfarenheter mellan de båda länderna. S. har 5
stipendiefonder: Zornfonden, Aseafonden,
Kooperativa förbundets fond, J. S. Edströmsfonden
och J. P. Seeburgfonden. Avkastningen användes
till stipendier för svenskar, som ämna bedriva
studier inom vilka områden som helst, dock
företrädesvis vetenskapliga, i U.S.A. el. Canada.
Dessutom har S. under årens lopp från skilda
håll fått mottaga betydande donationer till
stipendier.
Sverige-Norge el. Sverige och Norge,
officiella beteckningar för den 1814—1905
bestående statsrättsliga föreningen mellan de båda
kungarikena, vanl. kallad s v e n s k-n o r s k a
unionen el. endast unionen. — Med
stormakternas samtycke lyckades den svenske kron-
prinsen Karl Johan i freden i Kiel 1814 förmå
konungen av Danmark att till konungen av
Sverige avträda konungariket Norge, vilket skulle
utgöra ”ett konungarike förenat med Sverige”.
Fredsslutet innebar således icke någon
inkorporering av Norge i Sverige, och Karl Johan själv lät
i en proklamation kungöra sin önskan, att Norge
måtte antaga en statsförfattning, inrymmande
en egen representation med egen
beskattningsrätt.
Händelserna i Norge på våren 1814 lade dock
hinder i vägen för Kielfredens omedelbara
förverkligande. Kristian Fredriks val till konung
av riksförsamlingen i Eidsvoll och antagandet
av den norska författningen inneburo ett klart
underkännande av freden mellan Sverige och
Danmark. Genom ett fälttåg mot Norge
sommaren 1814 lyckades Karl Johan emellertid
framtvinga konventionen i Moss, i vilken Kristian
Fredrik nedlade sin norska krona och förband
sig att lämna landet. Karl Johan å sin sida
lovade att å Karl XIII:s vägnar antaga
Eidsvolls-författningen med de ändringar, som
nödvändiggjordes av unionen. De följ, förhandlingarna
mellan de svenska och norska kommissarierna
blevo långvariga och segslitna, då svenskarna
hävdade den principen, att unionen var rättsligt
avgjord i Kiel, under det att norrmännen ansågo,
att den först kunde beslutas, sedan Norges
be-fullmäktigade representanter givit sitt samtycke.
20 okt. 1814 beslöt emellertid stortinget, delvis
under hotet av förnyade svenska fientligheter, att
verkställa de för unionens genomförande
erforderliga ändringarna i den norska grundlagen och
därefter välja och erkänna Karl XIII som
Norges konung. 4 nov. s. å. antogos
grundlagsförändringarna, och Karl XIII valdes till Norges
konung. Då grundlagen reviderats i intimt
samarbete med de svenska ombuden, fick den nu
karaktär av unionsdokument.
Den reviderade grundlagen förklarade Norge
vara ett ”fritt, självständigt, odelbart och
oav-händeligt rike”, förenat med Sverige under en
konung. 1810 års svenska successionordning
antogs, och gemensam interimsregering föreskrevs.
Konungen skulle varje år vistas någon tid i
Norge och ägde eljest att där förordna
kronprinsen el. dennes äldste son till vice konung el.
också att där utse en svensk el. norsk man till
riksståthållare. Tre norska statsråd, bland dem
statsministern, skulle alltid åtfölja konungen till
Sverige och där i förening med de svenska
statsråden handlägga unionella ärenden (sammansatt
statsråd). Norges utrikesärenden handhades av
den svenske utrikesministern och av svenska
sändebud och konsuler. Konungens veto vid
lagstiftning i Norge var blott suspensivt. De olika
unionella bestämmelserna sammanfördes till en
riksakt, som 1815 antogs såväl av riksdagen
som av stortinget. Riksakten innehöll huvudsakl.
bestämmelser om konungaval, interimsstyrelse,
statsrådens hörande vid krigsförklaring samt
deras närvaro i det ena rikets statsråd, då unionella
ärenden behandlades. I Norge fick riksakten
grundlags karaktär. 1815 fastställdes även den
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
