Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sverige - Historia
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
525
Sverige
526
nus Eriksson blev konung. Denne, som
tillträdde regeringen 1332, störtades 1364—65 av ett
stormannaparti, som hyllade hans systerson
Albrekt av Mecklenburg som konung.
Även denne störtades av högaristokratien (1389).
— Under tävlan med tyskar och danskar om
inflytandet i landområdena ö. om Östersjön lade
under 1200-talet den svenska statskonsten
Finland under svensk rättsordning. Viborg
grundlädes av Tyrgils Knutsson, som emellertid
förgäves sökte bringa den för Nordeuropas handel
viktiga Nevalinjen i S:s ägo. Freden i Nö
te-bor g 1323 uppdrog för århundraden rikets ö.
landgräns. En utrikespolitisk nyorientering
inleddes av hertig Erik Magnusson. Genom att
mottaga Kungahälla län av Norges konung och
n. Halland av Danmarks och därmed förena
innehavet av bl. a. angränsande gammalsvenska
landskap åvägabragte han den första ”unionen”
i Nordens senare medeltidshistoria. Vid sitt val
till svensk konung 1319 innehade Magnus
Eriksson genom arv Norges krona; efter sin
styvfader, Knut Porse, övertog han Halland, och
erkändes som herre över Skåne med Blekinge
1332. Denna statsbildning ägde icke länge
bestånd. Håkan Magnusson övertog 1355
regeringen i Norge. De tre Skånelandskapen
återfördes 1360 under det av Valdemar Atterdag
reorganiserade danska riket. 1361 förlorade
Sverige även Gotland, som under slutande medeltid
blev ett tvistefrö mellan baltiska makter och ofta
kom att byta ägare. — Under perioden knötos
rikets olika delar fastare samman.
Genomförandet av en samfälld rättsordning hade till
väsentlig förutsättning en av konungamakten
befrämjad ståndsbildning, som skar igenom det gamla
bondesamhället. Den politiska makten hade
samlats hos stormännen, vilkas ekonomiska
intressen alltmera kommit att omspänna hela riket.
Magnus Ladulås och Birger Magnusson erkände
kyrkans privilegiekrav. Under den förres
regering omgestaltades krigsväsendet i S. efter
kontinentala förebilder. Allmogens ledingsskyldighet
och allmänna värnplikt avlöstes av en med
skattefrihet förbunden krigstjänst till häst, s. k.
rusttjänst; härigenom var en förutsättning given
för uppkomsten av ett särskilt adelsstånd.
Riksenhetens hävdande på bekostnad av den
provinsiella självstyrelsen kulminerade under Magnus
Erikssons regeringstid i landslagen. Dennas
ko-nungabalk fastslog S:s karaktär av valrike; den
lade aristokratiens maktutövning i händerna på
konungens råd, som utbildats till en mera fast
institution under förmyndarregeringarna 1290—
1302 och 1319—32. Magnus Erikssons strävan
att under viss anknytning till de oprivilegierade
folkklasserna tränga aristokratien tillbaka
kostade honom hans krona, och Albrekt av
Mecklenburg nödgades överlämna hela
regeringsmakten till rådet. — Under perioden uppkom ett nytt
stånd i städernas borgerskap. Magnus Erikssons
stadslag gav städerna en starkt utvecklad
självstyrelse. Handelsväsendets uppblomstring
försiggick under stark tysk påverkan; det ekonomiska
livet erhöll främst sin prägel genom hansans
kommersiella maktställning. Den lovande
materiella utvecklingen hämmades dock vid 1300-talets
mitt av digerdöden.
Den slutande medeltiden. Margareta
Valdemarsdotter (se Margareta, Danmark 3); d.
1412), som 1376 etablerat en dansk-norsk union,
inkallades av de mot Albrekt av Mecklenburg
upproriska stormännen och var från 1389 i
besittning av regeringsmakten i S. De nordiska
ländernas framtida samgående hävdades genom
mötet i Kalmar 1397, där Margaretas anförvant
Erik av Pommern kröntes till konung i
samtliga tre rikena. Förvaltningen i S. kom i
starkt beroende av konungamakten, som även
genom reduktionsåtgärder i olika landskap sköt
den inhemska aristokratien åt sidan. Konungens
envåldstendenser togo sig för högfrälset
stötande uttryck i hans strävan att i S. och Danmark
införa arvriket. Eriks krig mot de holsteinska
grevarna och de vendiska städerna vållade S:s
handel svårt avbräck, och konungens av den
ekonomiska situationen förestavade skattepolitik
grundläde hos allmogen ett missnöje, som i första
hand riktades mot de utländska fogdarna. Det
högre prästerskapet drevs i oppositionsställning
mot unionskonungen genom hans självrådiga
ingripande i de svenska biskopsvalen. Konflikten
utlöstes i en kris genom den av Engelbrekt
Engelbrektsson framgångsrikt ledda
folkresningen 1434, åt vilken högadeln och
prelaterna lämnade sitt visserligen villkorliga stöd.
Svårigheterna att nå samförstånd med konungen
föranledde sammankallande av för epoken
karakteristiska riksmöten, ur vilka riksdagen
utvecklades. Efter Engelbrekts död (1436) tillföll
makten mera odelat aristokratiens män, bland vilka
Karl Knutsson Bonde framträdde som den
ledande, sedan 1438 som riksföreståndare. Han
måste avstå makten åt den av ett nordiskt
unions-parti inkallade Kristofer av Bayern
(reg. 1441—48), som väl förstod att
tillvarataga de kungliga intressena. Efter hans död
upprättades Karl Knutssons nationella
konunga-döme (1448—57), som kännetecknades av en
kraftfull utrikespolitik. Det efterföljdes av ett
nytt främlingsregemente under Kristian I av
Danmark (reg. 1457—64), i sin tur avlöst av
växlande regimer, varunder Karl Knutsson två
gånger återinsattes i sin konungavärdighet.
Segern på Brunkeberg (1471) inledde Sten
Sture d. ä:s energiska, i de lägre folkklasserna
förankrade riksföreståndarskap. Uppsala
universitet grundlädes 1477. ”Gamle herr Sten” måste
till slut ge vika för den svenska
rådsaristokratien och konung Hans av Danmark, men det
nya unionskonungadömet blev av kort
varaktighet (1497—1501). Under ledning av Svante
Nilsson Sture och Hemming Gadh gled S.
alltmera bort från unionen. Sten Sture d. y:s
kamp mot konung Kristian II och ärkebiskop
Gustaf Trolle syftade till det nationella
konunga-dömet. Hans död (1520) banade för Kristian
II vägen till S:s krona (jfr Stockholms
blodbad).
Tiden 1521—1 6 1 1. Den av Kristian II
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
