Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sverige - Historia
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
523
Sverige
524
seklets senare del kan man spåra en direkt
handel mellan Rhen-mynningen och Ladoga-området.
Under noo- och 1200-talen övergick handeln på
Ryssland så gott som helt i tyska händer, och S.
miste sin betydelse för den internationella
storhandeln. Samtidigt sjönk det tillbaka i en
obemärkthet, så stor, att dess historia under tiden
från 1000-talets mitt fram till 1200-talets förra
del knappast ens i sina huvuddrag kan skönjas.
Emellertid ha dessa årh. i S. varit av en
fullständigt genomgripande betydelse.
Äldre medeltiden. Förbindelserna åt
väster blevo slutl. helt och hållet dominerande.
Först och främst vann den kristna religionen
insteg i S. Redan omkr. 1000 lät konung Olof
Skötkonung döpa sig, och hans närmaste
efterträdare Anund Jakob (omkr. 1025),
Edmund Gamle (omkr. 1060) och St
enkil (1060-talet) förblevo kristna, men ännu på
1070-talet bestod alltjämt hednatemplet i
Uppsala, och vid den tidpunkten rådde full hednisk
reaktion i S. Olika kristna och hedniska
tronpretendenter, bland vilka vi känna H a 1 s t e n,
två personer med namnet Erik, Anund,
Håkan R ö d e och Inge d. ä. tävlade om makten.
Under kungarna av Stenkilska ätten, till vilken
utom de ovan nämnda Stenkil, Halsten och Inge
d. ä. även hörde Filip (d. 1117) och Inge
d y. (d. omkr. 1130), fick kristendomen
definitivt övertaget. På 1120-talet var redan en viss
stiftsindelning genomförd i S., på 1140-talet fick
landet under kung Sverker (d. omkr. 1156)
sina första munkkloster, men först 1163 ett eget
ärkestift med centrum i Uppsala. Det var ej
förrän 1248, som en verklig kanonisk
kyrkoor-ganisation genomfördes. Det vill synas, som om
hand i hand med kristendomens seger och
kyrkans växt den politiska tyngdpunkten för en tid
förflyttades från Mälardalen, där hedendomen
var starkare, till jordbruksbygderna i
Östergötland och Västergötland, där kristendomen redan
blivit rotfast. Till dessa landskap voro knutna
de två dynastier, vilka från 1130 till 1250
regelbundet växlade vid makten, de Sverkerska och
Erikska ätterna, den förra till Östergötland, den
senare till Västergötland. Båda ätterna sökte
utrikespolitiskt stöd i Danmark, inrikespolitiskt hos
kyrkan. Den Erikska dynastien härstammade
från Erik den helige (d. omkr. 1160), som
blev S:s nationalhelgon men vars historiska roll
icke synes vara särskilt stor. Han regerade i
Västergötland redan före Sverkers död och
omkom i de tronstrider, som följde efter mordet
på denne. Andra pretendenter och konungar under
dessa voro den danske prinsen Magnus
Henriksson, Sverkers ättlingar Karl S v e
r-k e r s s o n, Kol Johansson och
Buris-lev Johansson samt Eriks son, Knut
Eriksson (d. 1196), som avgick med segern
och lyckades vinna allmänt erkännande. Efter
hans död följde Sverker d. y. Karlsson
(1196—1208), men Knuts söner reste
upprorsfanan. 1208 vann Erik Knutsson (1208—
16) makten genom segern vid Lena, 1210
förlorade Sverker Karlsson livet i slaget vid
Gestil
ren. Vid Eriks död 1216 övergick kronan till
Johan Sverkersson (1216—22), med
vilken sverkerska ätten utslocknade, och efter
honom blev Erik Eriksson (1222—29, 1234—
50) kung, även han den siste av sin ätt. Han
undanträngdes för en tid av stormannen Knut
Långe (1229—34).
Vikingatågens slut betydde, att stormännen helt
el. nästan helt voro hänvisade till S:s egen jord
för att få bärgning. Under kyrkligt inflytande
avtog träldomen, och den upphörde på 1330-talet.
Fasta arvsregler utvecklades till jorden och
präglade de på 1200-talet nedtecknade landskapslagar
na. Såväl arvskiftena som bristen på trälar
försvårade storgodsdrift. Å andra sidan voro
nyodlingarna under äldre medeltid mycket betydande
i S. Som rival till stormännen om
jordegendomarna framträdde kyrkan. Den med denna
allierade kungamakten gjorde gentemot stormännen
anspråk på lydnad, tjänst och skatter. T. v.
kunde stormännen dock hävda sina positioner. Deras
främste man, jarlen, som var ledare för den
svenska ledungsflottan, var i makt jämbördig
med kungen, stnudom rentav övermäktig honom,
och handhade vid hans sida regeringen. Särsk. i
Mälarlandskapen voro stormännens positioner
starka, och där samt även eljest i ö. S. uppstod i
början av 1200-talet ett aristokratiskt parti el. en
stormannafraktion, folkungarna, som hela
1200-talet igenom gjorde motstånd mot kungamakten.
Folkungatiden. 1250 utslocknade Erik
den heliges ätt med Erik Eriksson, och till hans
efterträdare valdes hans minderårige systerson
Valdemar (1250—76), vars fader Birger Jarl
blev S:s regent. Den nya dynastien kallas sedan
1500-talet traditionellt folkungarna och deras
skede folkungatiden; men i verkligheten tillhörde
Birger, som sedan 1249 innehade jarlämbetet,
ingalunda den aristokratiska folkungafraktionen
utan var dennas främste motståndare. Birger
bibehöll det nära förbundet mellan kronan och
kyrkan, som han ivrigt gynnade och som under
hans medverkan fick sin slutgiltiga organisation.
Lagar, som han utfärdade, äro de första kända
svenska rikslagarna; bland dem märktes ett
antal fridslagar och en förordning, varigenom
arvsförhållandena reglerades så, att icke endast söner
utan även döttrar tillerkändes en viss arvsrätt.
Stående skatter pålades den fria befolkningen,
som därigenom delvis befriades från skyldighet
att förrätta krigstjänst. De band, som knöto
stormännen till konungen som hans män, blevo
fastare. Kungliga borgar anlades, bl. a.
Stockholm, kring vilken den svenska huvudstaden
växte upp. Birgers politik fullföljdes efter hans död
av den yngre sonen Magnus Ladulås (1275
—90), som gjorde uppror mot kung Valdemar
och 1275 erkändes som konung (se Magnus,
Sverige 2). Marsken Tyrgils Knutsson var
ledande inom förmyndarstyrelsen för Magnus’ tre
söner, konung Birger (reg. 1290—1318) och
hertigarna Erik och Valdemar. Dessas inbördes
fejder under 1300-talets första årtionden utmynnade
i Nyköpings gästabud (se d. o.) och
konungavalet 1319, varigenom hertig Eriks son
Mag
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
