Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sverige - Förhistoria - Historia
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
521
Sverige
522
kom antagligen även tidens gravskick, båtgraven,
belagt framför allt i Uppland (Valsgärde,
Vendel m. fl. gravfält) men också känt från
Östergötland, Öland och Skåne. Det rika
konsthantverket präglades framför allt av djurornamentiken.
Vikingatiden (800—1050 e. Kr.) innebar
Nordens inkopplande i det handelspolitiska spelet
mellan tidens stormakter, karolingiska riket och
Kalifatet. Konsthantverket i trä, metall och sten
inspirerades framför allt från de brittiska öarna
(djurornamentik), men impulser även från
fran-kiskt och orientaliskt område äro påvisbara
(växtornamentik).
Historia. Forntiden. Svenska rikets
uppkomst. Några uppgifter om S. från tiden
före vår tideräknings början föreligga icke. De
äldsta svenska ortnamnen anses dock gå något
längre tillbaka, dock endast ett el. ett par sekler.
Vid denna tidpunkt, den äldsta, dit historien f. n.
kan nå, voro otvivelaktigt svenskarnas direkta
förfäder, ett folk, som talade det språk, varur
svenskan utvecklats, bosatta i S.
Under förra delen av 1 :a årtusendet e. Kr. stod
Norden i ständigt växande kontakt med de på
kontinenten bosatta germanfolken och med
romarna. Det finnes icke några skäl att betvivla, att
även folk från S. tagit del i den germanska
folkvandringen; däremot måste uppfattningen, att
flertalet el. alla germaner skulle härstamma från
Norden, bestämt avvisas som obevisbar och föga
rimlig. Till följd av förbindelserna mellan
romarna och Norden nådde en viss kunskap om S.
till Rom, och kort före 100 e. Kr. lämnar
Taci-tus de äldsta, säkra notiserna om S. Han
omtalar svionernas, d. v. s. svearnas, stammar.
Deras konungar tillskrivas stor makt. På 500-talet
namnger Jordanes andra i S. bosatta stammar,
bl. a. götarna. Vid samma tid omtalar Prokopios
herulerna som ett i Skandinavien bosatt,
självständigt folk under egna konungar.
Uppenbarligen ha urspr. ett flertal oberoende, större och
mindre stammar varit bosatta på S:s nuv.
territorium, och deras områden återfinnas delvis i
de från medeltiden kända landskapen. Av
stammarna voro svearna i Uppland de mäktigaste. I
deras land låg hednatemplet i Uppsala, som
förestods av sveakonungarna. Det åtnjöt stort
anseende långt utanför svearnas eget land. N. om
svearna bodde hälsingarna vid Bottniska vikens
kust; de omtalas först av Adam av Bremen på
1070-talet. Redan Prokopios nämner i n. S. ett
folk, skridfinnarna, som med goda skäl
identifierats med lapparna. De rika
jordbruksbygderna i Västergötland och Östergötland beboddes
av götarna, uppdelades i västgötar och östgötar.
Söder därom lågo flera smärre länder el. bygder.
Bland dem märkes det redan av Jordanes med
säkerhet omtalade Finnveden, vidare Värend,
Tjust och Möre. Alla dessa småbygder
sammanfattades senare som Smålanden, numera Småland.
Hur sveakonungarna i Uppsala med tiden
underlade sig de olika landskapen och bygderna el.
fredligt erkändes som herrar av deras invånare,
är en process, som vi till följd av brist på
källor icke kunna följa. Ett försök att på grundval
av främst det angelsaxiska Beowulf-kvädet
datera det svenska rikets uppkomst till tiden omkr.
500 vilar på många osäkra premisser. Däremot
kunna vi av uppgifter i en annan angelsaxisk
skrift sluta oss till, att svearna omkr. 900
behärskade hela östersjökusten söderut t. o. m.
Blekinge, som dock tidigt övergick till Danmark,
samt även Gotland; 1000 voro kungarna med
säkerhet herrar över även Västergötland.
Därmed hade det svenska riket, sedan Jämtland gått
förlorat till Norge, sin länge bestående
territoriella utsträckning och nådde endast på en enda
punkt, vid Götaälvs mynning, fram till
Skandinaviska halvöns västkust. Sammanhållningen
inom riket var emellertid länge ytterst lös.
Landskapen stodo självständiga gentemot varandra och
hade intet annat gemensamt än konungarna.
Någon riksförsamling existerade icke. Konungen
korades av svearna men måste omedelbart rida
sin eriksgata genom de viktigare landskapen och
låta sig hyllas vid deras ting, d. v. s.
sammankomsterna av landskapens fria män. De olika
landskapen hade egna lagar och dominerades av
de olika bondehövdingarna.
Vikingatiden. Det lyckades de svenska
bondehövdingarna att trol. under 800-talets förra
del göra sig till herrar över det viktigaste
produktionsområdet för pälsverk och slavar, de
östslaviska områdena i våra dagars Ryssland. De
exploaterade hänsynslöst de slaviska folken samt
anordnade bland dem formliga slavjakter. Med
sina utpressade varor och rövade slavar drogo
svenskarna längs de ryska floderna ned till
tidens stora östeuropeiska handel scentra, till
Kon-stantinopel, där de handlade med bysantinerna,
samt till Volga-bulgarernas och chazarernas
länder vid Volga, där de drevo köpenskap med
araberna. I enorma mängder gingo arabiska
silvermynt över i svenskarnas händer. Från S.
vandrade det arabiska silvret vidare västerut till
Danmark och Norge men trol. också till v.
Europa, där danskar och norrmän vid denna tid
grundade sina vikingariken. Även folk från S.
deltogo i handelsföretagen och riksbildningarna
i västerled, bl. a. med Rollo i Normandie omkr.
900 och med de danska kungarna Sven Tveskägg
och Knut den store i England vid 900-talets slut
och 1000-talets början. Under en svaghetsperiod
för det danska riket i början av 900-talet
erövrade svenska hövdingar landet kring den viktiga
handelsknutpunkten Hedeby i s. Jylland. — I
S. upplevde den fria befolkningen under
vikingatiden en långvarig högkonjunktur. Upp
svinget medförde redan tidigt på 800-talet
uppkomsten, på en ö i Mälaren, av S:s äldsta stad,
Birka, som dock snart gick under, möjl. redan
på 900-talet. Huvuddelen av den fria
befolkningen ägnade sig utom åt sjöröveri och handel
åt de agrara näringarna, särsk. boskapsskötsel.
Jordegendomarna voro stora och förblevo så, då
de icke underkastades regelrätta arvskiften.
Fram till 1 ooo-talets mitt förblevo svenskarna
herrar på den numera till n. v. Ryssland
inskränkta marknaden i ö. och förmedlade
varuutbytet mellan denna och Västeuropa, men under
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
