Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sverige - Historia
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
527 Sverige 528
återupplivade unionen bröts åter genom
Gustav Vasas befrielsekrig. Rikets hotade läge
och finansiella nöd framtvungo omedelbart stora
förändringar. En indragning avS:s största
godsägares, kyrkans, egendomar verkställdes; den
sammankopplades med en brytning med katolicismen
och införandet av reformationen i lutersk anda.
Klostrens egendomar omhändertogos genast av
staten; även övriga kyrkliga gods reducerades
efter hand. Jämsides med denna stora
utvidgning av statens domäner följde en omläggning
av förvaltningen. Den under medeltiden
utbildade formen för denna, som ofta lämnade stor
självständighet åt de förvaltande, ersattes med ett
nytt system, där staten utövade noggrann
kontroll. Mot den starka centralmakten kunde adel
och kyrka ej sätta annat än sporadiskt motstånd;
huvudmassan av rikets befolkning, bönderna, reste
sig emellertid mot dessa strävanden i flera
uppror. Mot mitten av 1500-talet upphörde dessa
oroligheter, och Gustav Vasa var angelägen att
uppehålla ett gott förhållande till bondeklassen.
För rikets ekonomiska självständighet utfördes
ett nitiskt men ej alltför framgångsrikt arbete;
dess viktigaste del var uppträdandet mot Lybeck.
F. ö. begränsades landets yttre politik till
försiktighetsåtgärder mot Danmark och försök att
finna stöd mot Kristian II :s arvingar och dessas
habsburgska släktingar. — Vid Gustav Vasas död
1560 stod den svenska konungamakten, bekräftad
genom arvföreningen 1544, fast och stark.
Senare delen av 1500-talet ställde den svenska
staten inför svåra problem, inrikes som utrikes.
Erik XIV (reg. 1560—68) förde det från
fadern övertagna kravet på stark konungamakt
ut i dess yttersta konsekvenser och riktade sig
därvid dels mot sina bröder, vilka genom faderns
testamente blivit ett slags vasallfurstar inom
riket, dels mot adeln. Detta ledde till inre
strider, vilka slutade med Eriks avsättning. Ehuru
Johan III (reg. 1568—92) och adeln
gemensamt störtat honom och sålunda till en början
voro bundsförvanter, var motsättningen mellan
centralmakt och aristokrati fortfarande stark och
ledde efter hand till en ny brytning mellan
konung och adel. Kampen syntes inträda i ett
för adeln fördelaktigt skede, då Johan III
efter-trätts av Sigismund (reg. 1592—99). Adelns
förhoppningar att i enlighet med återupplivade
feodala teorier skapa ett aristokratiskt styre för
riket omintetgjordes dock av Karl IX (reg.
1599—1611), som nyskapade den starka
centralmakten, härvid stödd av riksdagen, som han
skickligt förstod utnyttja för sina syften. Samtidigt
tillbakavisades motreformationens planer på S.
Landets utrikespolitik under denna tid
präglas i viss mån av härskarnas personliga
intressen. Två huvudlinjer kunna emellertid
skönjas. S. strävade att få till stånd en uppgörelse
med Danmark, som genom sin fördelaktiga
geo-grafiskt-strategiska position hotade utestänga S.
från Mellan- och Västeuropa (se Nordiska
sjuårskriget). Vidare sökte den politiska ledningen,
begagnande sig av ordensstatens upplösning,
vinna herravälde över Finska viken, den väg,
där den stora handeln på Ryssland gick fram.
Under påverkan av dynastiska och
religionspo-litiska hänsyn utvidgåde Karl IX dessa planer
att gälla även Düna-linjen. Ett stort militärt
rustnings- och organisationsarbete möjliggjorde
dessa företag.
Stormaktstiden, 1611—1718.
Gustav II Adolf (reg. 1611—32) åvägabragte
utan landförlust fred med Danmark i Knäred
1613 och förde den ryska fejden till ett
lyckosamt slut genom Stolbovaf reden 1617, då
Keks-holms län och Ingermanland blevo svenska.
1629 förmåddes Polen att t. v. avträda Livland
och några ur kommersiell synpunkt viktiga
preussiska hamnar. Kriget mot Polen hade förts ej
blott av dynastiska skäl och för att försvara
det svenska Estland utan innebar också en kamp
mot katolicismen, vilken Gustav II Adolf
fullföljde i Tyskland ända till sin död. Den
fortsattes, ehuru nu med alltmer utpräglat politiska
syften, av Axel Oxenstierna intill westfaliska
freden 1648, som åt S. skapade en maktställning
i Nordtyskland. Medan tyska fejden pågick, fick
S. också efter ett krig mot Danmark 1643—45
genom Brömsebrofreden bl. a. Gotland, Jämtland
och Härjedalen. Gustav II Adolfs dotter och
efterträdare, Kristina (reg. 1632—54),
gjorde som myndig drottning (från 1644) en
betydande kulturell insats, men då hon avsagt sig
tronen, vidtog under Karl X Gustav (reg.
1654—-60) ånyo en krigsperiod, då konungen,
efter vittutseende fejder mot Polen och Ryssland,
genom ett kort krig mot Danmark i freden i
Roskilde 1658 frånryckte det bl. a. Skåne,
Halland, Blekinge och Bohuslän. Oaktat senare
motgångar i fält behöll S. dessa erövringar;
Livland blev nu även definitivt S:s besittning.
Karl XI (reg. 1660—97) måste dock i ännu
ett krig (1675—79) försvara förvärvet av S:s
sydliga provinser mot Danmark.
Under den tid, då Axel Oxenstierna var
rikskansler (1611—54), grundlädes en ämbetsmässig
förvaltning med medelpunkt i huvudstaden, där
kollegier inrättades för styrelsens olika grenar,
ävensom fasta landshövdingeämbeten i de olika
landskapen. Denna organisation, som planlagts
av adelsoppositionen under den närmast föreg.
tiden, arbetade visserligen i konungamaktens
tjänst, men det stadgades i Gustav II Adolfs
konungaförsäkran, att innehavarna av de högre
ämbetena skulle vara adelsmän och ej få
avsättas utan laga dom. Adeln utrustades även med
nya privilegier och erhöll i riddarhusordningen
en ny grund. Riksrådet, som behärskades av
högadeln, biträdde hädanefter merendels
regeringen i viktigare ärenden. Emellertid nyadlades
ofrälse i stor utsträckning. I 1634 års R. F.
sammanfattades detta administrativa
nydanings-verk. Rättsväsendet erhöll en bestående form
genom en genomförd instansordning. Den
folkliga självstyrelsen inom riket erhöll ett organ
i riksdagen, vilken förut företrädesvis ägt
politisk betydelse men nu ganska regelbundet kom
att medverka vid lagstiftning och beskattning.
En inhemsk fabriksindustri uppstod. Stadsväsen-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
