Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Släde - Slädene - Slägga - Släggkastning - Släkt - Släkte - Släktforskning - Släktnamn (familjenamn)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
567
Slädene—Släktnamn
568
Släggkastning.
där kavaljeren körde sin dam, som manövrerade
spjutet. Bland svenska specialformer märkes
riss-lan el. Norrlandsrisslan, en i Nordskandinavien
och Finland vanlig s. med lång, låg skrinda, i
vilken den resande ofta ligger nedbäddad. — Litt.:
G. Berg, ”Kyrkåka och kappsläde” (i ”Svenska
kulturbilder”, I, 1929), ”Sledges and wheeled
vehicles” (1935).
2) (Tekn.) Maskindel, som uppbär ett
verktyg el. en mekanism och löper mellan styrlinjaler.
Slädene, sn i Skaraborgs län, Viste hd, ö.
om Grästorp; 10,58 km2, 155 inv. (1954).
Slättbygd med mot ö. tilltagande bergighet. 505 har
åker. Kapell av trä uppf. 1924. Ingår i Levene,
Sparlösa, Longs och S. pastorat i Skara stift,
Barne kontrakt. Tillhör storkommunen Levene.
Slägga, tyngre hammare för handkraft.
Släggkastning, kast, utfört med en s. k. s 1 ä
g-g a, bestående av en kula av järn, mässing el.
annan metall, utan el. med fyllnad av bly el.
annat material, ett vid denna medelst svirvel
fastsatt ”skaft” av fjäderståltråd (minst 3 mm i
diam.) el. pianotråd nr 36 (2,6 mm i diam.) och
1 el. 2 trekantiga, oböjliga handtag, som fästas
vid skaftet med ögla. Redskapets längd max.
1,22 m och dess vikt min. 7,257 kg (j uniorsläggan
min. 6 kg). Släggan kastas med fattning av båda
händerna samt med 2—3 svängar enl. huvudsaki.
samma principer som vid diskuskastning, från en
ring med 2,135 m diam, (utan stopp-planka). —
S. synes urspr. ha övats i Skottland, där man
tävlade i kast med tunga smedsläggor (därav
namnet). Efter mitten av 1800-talet infördes s. vid
de engelska univ., varvid man använde en
bly
kula med träskaft. I början av 1900-talet
be-gynte man i U.S.A. använda ”skaft” av ståltråd.
Släkt, dels sammanfattning av alla de
personer, som genom härstamning äro förbundna med
varandra, dels det band, som sålunda förenar de
genom börd förbundna personerna, i sistn. fall
även kallat släktskap el. skyldskap. Man
skiljer mellan släktskap i rätt upp- och
nedstigande led, t. ex. farfar—sonson, samt släkskap
i sidled, t. ex. mellan syskon.
Släkte, biol., se Genus 2).
Släktforskning, se Genealogi.
Släktnamn (familjenamn) uppkommo
under medeltiden hos den europeiska länsadeln, som
uppkallade sig efter sitt gods, framför vars namn
sattes en härstamningspreposition (ty. von, fr.
de o. s. v.). Sedan 1500-talet brukades även
borgerliga s. i de stora kulturländerna; ofta tog man
faderns namn i genitiv el. med tillägg av ett ord,
som betydde son; vidare nyttjades förnamn,
yr-kesnamn, titlar, hemorts- och folknamn, djur-,
växt- och föremålsnamn m. m. I Sverige
kom-mo s. i bruk under senare medeltiden. Som s.
nyttjades yrkesnamn (Bonde, Skytte), vedernamn
(Puke, djävul), ur adelsvapen och prästsigill
tagna bildteckningar (Båt, Gädda) och
ortnamn, särskilt på Gotland (Boberg,
Star-bäck). En talrik grupp äro s. på -son och
-dotter, tillfogade till faderns el. moderns
förnamn (Persson, Estridson); de gingo då ej i arv.
På 1500-talet blevo s. vanliga bland adeln; efter
riddarhusets tillkomst 1626 fick varje ätt ett
lagfäst namn, vanl. taget från sköldemärket (Bielke,
Svinhufvud; Lilliehöök, Rosenhane) el. från
något verkligt el. föregivet stamgods (Gyllenborg,
Rosenstein), enl. tyskt föredöme. På 1600-talet
anlade prästerna s., vanl. begagnande grekiska
el. latinska ord och ändelser: Bergius, Montanus,
Sylvander — med ortnamn i original el. övers,
som kärna —, Beronius (= Björn), Boèthius ( =
Bo), Montelius (= Måns) — med faderns namn
översatt —, Olai, Petri — med namnet i genitiv.
På 1700-talet avlägsnades ändeisen -us ur en
del latiniserade släktnamn: Sylvan, Linné,
Lo-vén, Mellin, Munktell, Torpadie, Troili.
Samtidigt lade sig borgerskapet till med s.; vanligast
blevo efterbildningar av de adliga: Almqvist,
Holmgren o. s. v. — ett slags enklare
sköldemärken —•, Björklund, Gäfverberg o. s. v. —
motsvarigheter till adelsgodset; ofta tog man
hembygdsnamn, helt el. delvis (Berg, Björck) el.
med tillsatser: Bergman, Vising. På 1800-talet
ta även övriga klasser s. Vanligast bli s. på -son
och därnäst de sammansatta borgerliga
(Lundström). Redan på 1600-talet förekomma
soldatnamn: Munter, Böös, Bång, Lilja, vilka också
blevo typbildande; många vallonska s. finnas:
Anjou, Guinchard o. s. v. Till de svenska sällade
sig många utländska s., burna av immigranter och
snart använda som förebilder. — Litt.: E.
Tegnér, ”Om svenska familjenamn” (i ”Ur språkens
värld”, III, 1930); B. Olsson, ”Svenskt lärt
namnskick” (1946).
Jur. Bestämmelser om s. finnas i
giftermåls-balken, föräldrabalken och k. f. 3/i2 1901 ang.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
