Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Skulptur, bildhuggarkonst - Skultorp - Skultuna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Skultorp—Skultuna
459
lande former men är ej bunden av arkitekturen
annat än så tillvida, som reliefen är förhärskande
och friskulpturen endast kommer i fråga för
kult-bilder. I fullständig motsats till den grekiska s.
betonar den medeltida från första början och
alltjämt i fortsättningen dräkten på bekostnad
av själva människokroppen. Utan att mista sin
kraft tvingas det våldsamma uttryckssträvandet
till ro av den gotiska byggnadskonstens fasta
disciplin — västportalen till domkyrkan i
Char-tres. Vid denna byggnad kan man följa den
gotiska s:s fortsatta stilutveckling i de två
portförhallarna på n. och s. sidan. Höggotikens
yppersta monument inom den franska s. är
katedralen i Reims. Här möter på nytt en stil, som
syftar till ädelt och harmoniskt behag. I
Tyskland framväxer under 1200-talet en
bildhuggar-konst, som söker en stark karakterisering. Den
har tagit upp drag av bysantinsk och av fransk
konst, men dess skapelser äro särpräglat
nationella, drastiska, lidelsefulla — Bamberg,
Naum-burg, Magdeburg, Strassburg äro de viktigaste
monumenten. Gravskulpturerna över biskopar och
furstar förtjäna särskilt framhållas.
1300-talet är inom s. en tid av elegant
stilsträvan och av nykter naturalism, detta såväl i
Frankrike som i Tyskland. I Italien hade vid
slutet av 1200-talet Niccold Pisano av antika
sarkofagskulpturer inspirerats till en ädel
marmorskulptur. Hans son Giovanni Pisano gick
över till ett gotiskt formspråk. Den gotiska s:s
naturalistiska böjelse överfördes i Burgund av
Claus Sluter och hans skola till en ny monumental
uttrycksfullhet. Tyskland blev under 1400-talet
ett huvudland för s. Kyrkornas altaren
smyckades med väldiga skåp. Det var s., som utgjorde
kärnan i dem.
Inverkan från antiken bidrog till uppkomsten
av den italienska renässansens s. med dess
upptagande av människogestalten och nakenheten
såsom huvudtemata. Hos Donatello finnes på ett
egendomligt sätt den gotiska naturalismen
förenad med antikstudiet, hos Ghiberti på samma
sätt en förening av antikdyrkan och gotisk
abstrakt linjelek. Renässansskulpturen har i övrigt
en starkt dekorativ prägel av fulländad
konstslöjd, tills Michelangelo gör den till bärare av
en högspänd subjektiv livskänsla. Michelangelo
förmådde avvinna marmorn en uttrycksfullhet
den knappast ägt någonsin förut. Hans förnämsta
efterföljare under senrenässansen, en Benvenuto
Cellini, en Giovanni da Bologna, föredrogo
bronsen och tillvaratogo dess möjlighet av spänstig
form och rikt dagerspel. Barockens störste
skulptör är Lorenzo Bernini, som smyckade Roms
kyrkor, palats och torg med dramatiskt levande,
saftigt naturalistiska och dekorativt
verkningsfulla figurer och grupper. Bernini blev förebild
för en mångfald skulptörer inom och utom
Italien. Till att bildhuggarkonsten alltmer medvetet
upptog tävlan med måleriet bidrog inflytandet av
den store Antwerpenmålaren Rubens, som särskilt
gjorde sig gällande hos hans landsmän
Duques-noy, Faidherbe och Qvellinus. Frankrikes störste
barockskulptör är Puget, som driver det
natura
460
listiska och patetiska till en höjdpunkt. I
Spanien eftersträvade barockskulptörer som Pedro
de Mena en gripande illusionsverkan. Den
sydtyska kyrkliga barockskulpturen i Österrike och
Bayern närmade sig i mål och syften den
sengotiska kombinationen av naturalism och
dekorativ fantasifullhet.
Under rokokons tidevarv blev Frankrike
ledande inom s. liksom inom andra konstarter.
Mästare som Bouchardon behärskade med
lekfull säkerhet barngestalten och den unga
kvinnokroppen. Linjen fortsattes under den långsamt
framträdande dragningen till det antika av
Fal-conet och Pigalle, medan Houdon i sina porträtt
visar sig som en inträngande och allvarlig
karak-tärsskildrare. Betecknande för det franska
1700-talet är förkärleken för salongsskulptur i liten
skala, gärna i terrakotta, särskilt ägnat att bevara
kvicka utkast och eleganta infall. Ett annat för
rokokons årh. karakteristiskt material var
porslinet. Marmorn och det större formatet kommo
åter till sin rätt under 1700-talets sista tredjedel
med dess allt starkare växande intresse för den
antika s:s förnyelse. Svensken Sergel är snarast
ett förebud för denna rörelse, som får sina
representanter i italienaren Canova, engelsmannen
Flaxman, dansken Thorvaldsen och tysken
Scha-dow. Mot denna frostiga marmorkonst
opponerade romantiker och realister som fransmannen
Rude och tysken Rauch. Inflytelsen från
renässansen gjorde sig gällande i s. under och närmast
efter det andra kejsardömet i Frankrike samt
efter dess förebild runt om i Europa. S. har ej
längre samband med arkitekturen annat än i
undantagsfall.
De enda monumentalbeställningarna under
1800-talet avse uppsättandet av statyer över förtjänta
män, återgivande de hedrade märkesmännen i
brons sådana de gingo och stodo i levande livet.
En ofta andefattig realism hos skulptörerna
förenades med en industrialiserad bronsgjutning. I
övrigt ägnade sig skulptörerna åt att efter
levande modell utföra välformade kvinnokroppar i
konventionella ställningar. Fransmannen Auguste
Rodin bröt med denna själlösa skicklighet och
skapade verk av en starkt personlig hållning.
Från Rodin utgå en rad skulptörer av betydelse:
fransmännen Bourdelle, Maillol, Despiau,
norrmannen Vigeland, dansken Kai Nielsen,
svenskarna Milles och Henning. Men även andra
inflytelser ha spelat in i den nyare s:s utveckling,
den särskilt teoretiskt betydelsefulle tyske
bildhuggaren Adolf Hildebrand, den nyupptäckta
arkaiska grekiska konsten, den egyptiska, den
indiska och kinesiska s., även negerplastiken. —
Litt.: G. Paulsson, ”Konstens världshistoria” (4
bd, 1942—52); V. Poulsen m. fl.,
”Skulpturboken. Europeisk s.” (3 bd 1947—50).
Skultorp. 1) Storkommun i Skaraborgs län,
Gudhems och Kåkinds tingslag, omfattar
socknarna Häggum, Rådene, Sjogerstad, N.
Kyrke-torp och Hagelberg; 87,99 km2, 2,244 inv. (1954).
2) Samhälle i N. Kyrketorps sn i
Västergötland.
Skultuna, sn i Västmanlands län, Norrbo hd,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
