Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Skuldebrev, skuldsedel, revers - Skuldergördel - Skuldra - Skuldsedel - Skule Bårdsson, Skule jarl - Skullning - Skulptur, bildhuggarkonst
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
457 Skuldergördel—Skulptur 458
näml, att s. är förfalskat, att det utfärdats av
omyndig, sinnessjuk el. av obehörig
ställföreträdare el. att det tillkommit under inflytande av
grovt tvång (råntvång). Vidare kan gäldenären
alltid åberopa preskription, preklusion,
mortifika-tion, nedsättning av betalning i allmänt förvar och
tvångsackord. Erlägger gäldenären betalning å ett
löpande papper utan att han får detta tillbaka
el. anteckning göres å detsamma, riskerar han att
få betala en gång till, eftersom papperet kan
komma i händerna på godtroende innehavare.
Emellertid är det önskvärt, att förfallna räntor
skola kunna med trygghet betalas mot fristående
kvitto, likaså avbetalningar enl. amorteringsplan,
som finnes angiven i skuldebrevet. Därför har
det betr, sådana betalningar stadgats, att de
kunna åberopas mot varje ny innehavare. Den,
som förvärvar ett löpande papper, måste alltså
räkna med att alla förfallna räntor och
amorteringar blivit betalda, även om ingen anteckning
finnes därom å s. I sammanhang härmed har
stadgats, att betalning av förfallen ränta och
amortering, som efter överlåtelse göres till förre
innehavaren, blir gällande mot nye innehavaren, om
ej gäldenären var i ond tro. Vid överlåtelse av
ett löpande s. är det därför av vikt, att
gäldenären underrättas. — Vid enkla s. bevaras i
princip alla invändningar mot ny innehavare. — S.
till viss man, som äro försedda med
intecknings-medgivande, räknas utan särskild orderklausul
som orderpapper. Äldre inteckningar (sökta före
1937) räknas, bortsett från vissa sällsynta
undantag, som innehavarpapper i avseende på
betalningen ur fastigheten och detta även om de äro
ställda till viss man. Även s. till viss man el.
order, som tillkommit före 1937, räknas i
överensstämmelse med då tillämpade regler som
innehavarpapper. Särskilda bestämmelser ha givits
om ränte- och utdelningskuponger samt om s. k.
presentations- och legitimationspapper.
Skuldergördel, hos ryggradsdjuren den
bengördel, som utgör stöd för de främre
extremi-teterna. Hos alla ryggradsdjur fr. o. m.
grod-djuren ingå i s. på vardera sidan skulderblad,
nyckelben och korpben. Det sistnämnda är hos
däggdjuren (utom kloakdjuren) rudimentärt. Hos
vissa däggdjur, t. ex. hovdjuren, saknas även
nyckelben. Se även Axel samt Människan, bild 1.
Skuldra, anat., se Axel.
Skuldsedel, jur., se Skuldebrev.
Skule Bårdssön, Skule jarl, norsk
tronpretendent (d. 1240), halvbror till konung Inge
Bårdssön, som gjorde S. till jarl. S. hoppades
bli Inges efterträdare, men birkebeinarna, det
härskande partiet i Norge, korade den 13-årige
Håkon Håkonsson, konung Sverres sonson; S.
blev ett slags riksföreståndare under Håkons
minderårighet. Sedan konungen 1223 själv
övertagit regeringen, sökte han vinna S., men denne
höjde upprorsfanan, blev besegrad och dödad.
Skullning, oregelbundenhet i en masugns gång,
beroende på att beskickningen bildar
sammanhängande massor, vilka sjunka ryckvis. Kallas
även hängning.
Skulptur (av lat. sculptüra), bildhuggar-
konst, innefattar två arter, friskulptur och
relief (se d. o.). Skulpturkonsten har övats bland
de flesta folk under de mest olika kulturstadier.
Ett viktigt undantag utgöra de semitiska folken
judar och araber samt 1 anslutning till dessa de
folk, som antagit Muhammeds lära.
S:s historia börjar med den äldre stenålderns
naturalistiskt utförda småskulpturer av nakna
kvinnogestalter och av djur. Dess geografiska
utbredning sträcker sig från Kina till Mexico,
från de malajiska öarna till Island. Endast den
europeiska s:s olika faser fr. o. m. den tidiga
grekiska konsten kunna här i korthet antydas.
Den grekiska s. har sina föregångare inom den
egyptiska konsten. I Egypten nådde s. en
hög ståndpunkt under alla de tre stora historiska
skedena, det gamla, det mellersta och det nya
riket. De religiösa föreställningarna kallade till
liv både en intim och en monumental
bildhuggar-konst. Figurframställningen bands i båda delarna
av den sed och vana, som av dansken Julius Lange
kallats ”frontalitetslagen”. Denna bundenhet
karakteriserar även den tidiga arkaiska grekiska
s:s statyer och övervanns först på 400-talet f. Kr.
av Polykleitos med den berömde ”Spjutbäraren”.
I denna staty lades kroppstyngden på den högra
foten och det andra benet frigjordes, vilket var
något alldeles nytt i friskulpturens historia.
Obegränsade möjligheter till att uttrycka form
och rörelse yppade sig nu. Ett annat arkaiskt
drag är den stora sirlighet, med vilken dräkten
samt hår och skägg behandlades. Denna
omsorgsfulla utsmyckning av figurernas yta förenades
med en genomförd behandling av s. med
färgläggning. Såväl den fina detalj eringen och
färgbehandlingen som frontaliteten återfinnas inom
den medeltida bildhuggarkonsten, särskilt den
tidiga gotiska (t. ex. Chartres’ västportal, den
gotländska Viklaumadonnan). Den grekiska
bildhug-garkonstens huvuduppgift blev den nakna
människogestalten, främst den manliga. Idrottslivet
med dess tävlingsspel — de olympiska framför
allt — ställde konsten inför uppgiften att återge
den kraftfulla och sköna människokroppen utan
någon höljande dräkt, och s. arbetade genom
årh. med detta ämne. Myron och Polykleitos
beteckna den första mognaden, Feidias den
harmoniska fulländningen, Praxiteles det bländande
virtuosa mästerskapet; Skopas och Lysippos söka
nya vägar av patos och naturalism, vilka
fortsattes under den följ, hellenistiska tiden. Rom
har endast inom porträttet gjort självständiga
insatser i s:s historia.
Den segrande kristendomen hade länge föga
bruk för skulpturkonsten. Såsom en lyxkonst för
personligt bruk inom förnäma kretsar levde s.
kvar i elfenbenssniderier, som utgöra den b
y-santinska konstens och den tidiga
västerländska medeltidens viktigaste insats i dess
historia. På denna väg bevarades och spriddes
kvarlevor av antikens konsttradition bland de
västerländska folken. Bland dessa började
skulpturkonsten att blomstra upp under 1100-talet i
Italien och s. och mell. Frankrike. Den
romans-k a monumentalskulpturen företer många väx-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
