Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Parlament - Parlamentariker - Parlamentarisk - Parlamentarism
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
881
Parlamentariker—Parlamentarism
882
komma från regeringens medlemmar, vilka alltid
tillhöra ettdera huset, äga företräde vid
behandlingen. En enskild medlem har ofta svårt att
vinna beaktande för sina förslag. En bill
genomgår 3 läsningar. Mellan 2:a och 3æ läsningen
är den huvudsakliga utskottsbehandlingen förlagd.
Sedan en bill antagits av båda husen och
sanktionerats av kronan, blir den gällande och
kallas då act parliament. Som ovan nämnts, har
dock överhuset sedan 1911 endast suspensivt veto
i lagfrågor och intet veto alls i finansfrågor.
Underhusets dominerande ställning framträder
även däri, att det sedan länge är ensamt
avgörande beträffande regeringens sammansättning och
livslängd.
2) Franska parlamenten, a) Ur det
feodala rådsmötet, curia regis el. p., som det snart
ofta kallades, utbildade sig en avd., som särskilt
handlade rättssaker. Denna kom småningom att
ensam behålla namnet p. och bestod huvudsaki.
av rättslärda. Domstolens främsta uppgift var
att fungera som högsta appellationsdomstol,
varifrån likväl kunde vädjas till konungen. Då p.
även fungerade som pärsdomstol, d. v. s. forum
för högadeln, behöllo även pärerna säte däri.
Genom att de yrkesutbildade ämbetsmännen
redan under slutet av medeltiden kommo i
besittning av sina ämbeten genom köp fick hela inst.
en så mycket självständigare ställning gentemot
kronan, som denna ofta befann sig i ekonomiskt
bryderi. Det förnämsta och äldsta p. hade säte
i Paris, men även på andra håll inrättades p.,
vilka hade samma organisation och befogenheter
som Parisparlamentet, med undantag av
pärsin-stitutionen. Om än rättskipningen alltid förblev
deras väsentligaste verksamhetsområde, blandade
sig p. även i förvaltning och lagstiftning. De
kunde genom att utfärda egna förordningar
supplera gällande lagstiftning och hävdade med
framgång, att inga lagar och förordningar blevo
gällande, förrän de inregistrerats av p. Konungen
kunde genom att personligen infinna sig i p. och
där hålla sammanträde, Ut de justice, bryta
motståndet. Inregistreringsrätten blev för p. en
betydande politisk tillgång, som också ofta,
framför allt av parlamentet i Paris, med framgång
anlitades. Sedan den franska
ständerförsamlingen, états généraux, ej längre inkallades, voro
näml. p. de enda värn, som funnos mot det
kungliga godtycket. Under Ludvig XIV:s
minderårighet intog Parisparlamentet en mycket mäktig
ställning, men då kungen blivit myndig, blev hans
makt så stark, att det måste böja sig för den
kungliga viljan. Efter Ludvigs död spelade p.,
främst Parisparlamentet, åter en betydande roll,
och Ludvig XV sökte därför genom
omorganisation bryta dess makt, men efter hans död
återställdes p. i sin gamla ställning och gjorde
sig till tolk för oppositionens synpunkter; det
hävdade bl. a., att nya skatter endast kunde
beviljas av en representation, varigenom det bidrog
till beslutet om ständernas inkallande 1789.
Under revolutionen upphävdes p., då de ansågos
ha varit värn för ståndssamhällets privilegierade.
b) P. är enl. Frankrikes författning av 1946
benämning å nationalförsamlingen och republikens
råd tillsammantagna (se Frankrike, sp. 37).
Litt.: F. A. Ogg, ”English government and
politics” (1929); W. I. Jennings, ”Parliament”
(1939). — R- Holtzmann, ”Französische
Verfas-sungsgeschichte” (1910); F. Olivier-Martin,
”Précis d’histoire du droit” (3:e uppl. 1938).
Parlamentariker, led. av folkrepresentation.
Parlamentarisk, som överensstämmer med ett
parlaments sedvänjor.
Parlamentarism, ett styrelsesätt, där
statschefen lämnar regeringsmaktens utövning åt det
inom folkrepresentationen förhärskande partiets
förtroendemän.
P. har framgått som en historisk produkt ur
den engelska författningsutvecklingen, och detta
engelska statsskick har sedan starkt inverkat på
Europas konstitutionella utveckling. En p. av
säreget slag uppstod fullt självständigt i Sverige
redan under frihetstiden. Inom det engelska
underhuset rivaliserade under 1700- och 1800-talen
huvudsaki. två partier, och det visade sig snart
lämpligt, att kabinettet och underhusmajoriteten
på ett el. annat sätt bringades i överensstämmelse
med varandra i fråga om partifärg. När
underhusvalen genom reformen 1832 frigjorts från
kronans och lordernas inflytande, gavs snart
(1835) officiellt erkännande åt att ett kabinett
ej kan utöva regeringsmakten utan att ha
underhusmajoritetens stöd. Redan dessförinnan blev p.
av Benjamin Constant gjord till föremål för
teoretisk utläggning och i restaurationens Frankrike
på konservativ tillskyndan välvilligt upptagen för
att sedan där återinföras under 3:e republiken.
Annars har p:s införande i allm. varit ett
liberalt reformkrav. Så har icke minst varit fallet
i de tre skandinaviska länderna, då de, Norge
1884, Danmark 1901 och Sverige 1917, utan att
ändra någon grundlagsbestämmelse övergingo
från konstitutionell monarki till p. Ny fart fick
p. efter 1 :a världskriget, men de länder, som
då tillägnade sig den, bl. a. Finland, Tyska riket,
de tyska ”länderna”, funno tryggast, att inskriva
den parlamentariska förtroendeprincipen i själva
författningen. Senare fick p. i flera länder,
främst Italien och Tyskland, vika för diktaturen,
men i Italiens författning av 1947 och
Västtysklands av 1949 har den blivit direkt lagfäst. Även
Frankrike har i 1946 års författning övergått till
den legala formen av p.
Rimligtvis måste p. gestalta sig mycket olika i
olika länder. Mest stilren är den, när två partier
turvis intaga platsen som regeringsparti och
opposition, allteftersom majoriteten i
folkrepresentationen växlar, men i denna form har den ej
alltid existerat ens i sitt hemland, sedan den där
bröt igenom. Undantagsvis har man måst dra sig
fram med minoritetsregeringar, som sökt sig
bundsförvanter i andra partier i underhuset,
villiga att stödja dem från fall till fall. Även
sådana regeringar ha i England liksom annorstädes
ansetts som parlamentariska, då de i brist på
bättre tolererats av parlamentet. Man har också
prövat koalitionsregeringar, karakteriserade av
mera tryggad och varaktig samverkan mellan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
