Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Parlamentarism - Parlamentera - Parlamentär - Parland, Ralf - Parlando - Parlera - Parlophone - Parlopp - Parlör - Parm
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
883
Parlamentera—Parm
884
flera partier under regeringsansvar. Under både
i:a och 2 :a världskriget hade man nationella
samlingsregeringar, som dock få anses vara i
strid med p:s begrepp, då ingen opposition
existerar. Särsk. betänklig ur p:s synpunkt var den
s. k. nationalregering, som omkr. 1930 fanns i
England under nominell ledning av en
representant för Labour Party men huvudsaki. inrymde
borgerliga. Snart började åter linjerna klarna
på så sätt, att ett ansenligt minoritetsparti åter
tog upp kampen med ett i en absolut majoritet
förankrat regeringsparti. Vad man brukar kalla
den klassiska engelska p. har sedan åter kommit
till heders. Tävlingen står nu mellan konservativa
och Labour Party. Genom splittring och
deci-mering ha de liberala upphört att var en faktor
att räkna med vid regeringsbildningarna. I
Frankrike ha både under 3:e och 4:e republiken
koalitionsregeringar varit det normala. Med hänsyn
till tillfälligheten av förbindelsen mellan
partigrupperna talar man dock hellre om en
”kombination”. En lika stor partisplittring ledde också
i Tyskland under Weimarrepubliken till ständigt
växlande koalitionsregeringar. Även i Danmark,
Finland och Norge har partisplittringen
nödvändiggjort minoritets- och koalitionsregeringar.
Längst har Finland avlägsnat sig från idealet.
Danmark har i början av 1900-talet och Norge
ofta under både 1800- och 1900-talen haft
majoritetsregeringar av endast ett parti. I Sverige
saknade regeringen länge varje slag av varaktig
majoritet, sedan den 1917 av liberala och
socialdemokrater bildade koalitionsregeringen, som
under större delen av sin tillvaro hade majoritet
blott i A. K. och i de gemensamma voteringarna,
1920 avgått på gr. av inbördes oenighet. Den
måste reda sig med ”hoppande majoriteter” och
drev, när den företrädde ett centerparti, s. k.
vågmästarpolitik. Annorlunda blev det,
sedan socialdemokratiska partiet och bondepartiet
1936 bildat en ny koalitionsregering. Denna hade
majoritet i båda kamrarna. Något sämre har den
rent socialdemokratiska regering varit situerad,
som styrt Sverige 1945—51, ty den nådde icke
upp till absolut majoritet i A. K. Hösten 1951
återvände man emellertid till kombinationen av
1936.
En parlamentarisk regerings styrka är beroende
icke blott av partiernas antal och storleksordning
utan också av deras karaktär och av
folkrepresentationens sammansättning och organisation.
Den partimotsättning, som p. förutsätter, bör
avse olika principer för styrelsen av den stat, som
sammansluter alla, och icke ha sin grund i
gruppintressen. Majoritetsval, som gynna uppkomsten
av stora partier, äro att föredra framför
proportionella val, som leda till folkrepresentationens
söndersprängning i många småpartier. I England,
p:s förlovade land, har den proportionella
valmetoden icke heller vunnit insteg. Bäst förlikar
sig p. med ett enkammarsystem. Ett hinder för
p. är ett starkt utskottsväsen. I England har
också kabinettet, som i realiteten är ett utskott
av underhuset, sökt hindra, att utskotten i vanlig
mening fått någon starkare maktställning. En
regerings öden avgöras nu i regel vid valen.
Parlamentet självt har i p:s hemland förvandlats
till ett forum för de politiska problemens
venti-lering och dess debatter till en förpostfäktning
till nästa valstrid. Med ett visst fog har man
karakteriserat den engelska p. som plebiscitär
kabinettscesarism. I länder, där ett
starkt utskottsväsen finns vid sidan av den
parlamentariska principen, uppstår gärna den avart
av p., som kallas kongressionalism el.
regerande riksdag. Exemplen därpå hunno bli
många i Frankrike under 3:e republiken.
Utskotten karakteriserades som ”styrande
kommittéer” och ibland som ett slags ”motregeringar”,
som mot den kompromiss, som redan
regerings-förslaget innebar, ställde en ny kompromiss. Även
Sverige företer flera sådana exempel. — Litt.:
H. Kelsen, ”Das Problem des Parlamentarismus”
(1925); A. Brusewitz, ”Vad menas med p.?”
(i Statsvetenskaplig tidskr., 1929); F. Lagerroth,
”Staaff el. De Geer. Till frågan om vårt
levande statsskicks typologi” (därst., 1943); O.
Nyman, ”P. i Sverige” (1950).
Parlamentèra, underhandla; dagtinga.
Parlamentär, person, som under pågående krig
med fullmakt från en av de stridande beger sig
till den andra för underhandlingar. Regler om
utsändande och emottagande av p. ha upptagits i
1907 års Haagkonvention, lantkrigsreglementet
art. 32—34. Som tecken använder p. en vit flagga,
parlamentärflagg, och är okränkbar, så
länge han ej missbrukar sin ställning; dock måste
han underkasta sig nödiga föreskrifter till
förhindrande av obehörig kunskaps vinnande om
fienden.
Parland, Ralf Thomas Friedrich, finländsk
författare (f. 1914). P. är född i Viborg,
studerade i Helsingfors, blev musikkritiker i Nya
Argus 1944, medarbetare i Stockholms-Tidningen
1948. Han har utg. novellsaml. ”Dusch” (1934),
”Ebonit” (1937) och ”Himlens stenar” (1947),
flera diktsaml. samt essäsaml. ”Mot morgondag”
(1942), ”En åhörares betraktelser om musik”.
”Nattens eldar” (1949) är ett urval av P:s dikter
1938—48. P. varierar i sin lyrik på ett
personligt sätt de nya metriska och stilistiska greppen;
han har med förkärlek i motivval och teknik
anknutit till musik, klassisk och modern.
Parla’ndo [-då], it., mus., eg. ”talande”,
reci-tativ av mera oregelbunden form utan egentlig
melodi; närmast som det talade ordet. Aria av
övervägande deklamatorisk karaktär kallas aria
parlante, ej ovanlig i komiska operor.
Parlera (fr. parler), prata, språka.
Parlophone [-låfä’n], se Grammofonindustri.
Parlopp, bancykellopp utan pace, där 2 cyklister
avlösa varandra efter eget gottfinnande (t. ex.
hur ofta som helst), om blott reglerna för själva
avlösningen iakttagas.
Par lör (av fr. parler, tala), lista på de
vanligaste orden och uttrycken med övers, till ett
främmande språk.
Parm, gammalt svenskt hömått av växlande
storlek under olika tider och på olika platser.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
