Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Parlament
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
879
Parlament
880
av konungens ständiga råd (c ur ia regis) av hans
förnämsta omedelbara vasaller, vilka genom
kungliga brev fingo personlig kallelse (commune
concilium regni, magnum concilium). Genom Magna
charta 1215 tillförsäkrades dessa storvasaller
vissa fri- och rättigheter, bl. a. beträffande extra
skatters upptagande. Men redan under början av
1200-talet funno sig konungarna föranlåtna,
främst av fiskala skäl, att även inkalla ombud
för andra vasaller och för grevskapen till
möten. Valda ombud från varje grevskap kallades
sålunda 1254 till ett riksmöte för att bevilja
nya skatter, och 1265 samlade Simon de
Mont-fort ett nytt dylikt möte, vid vilket även ombud
för vissa städer närvoro. Genom Edvard T
föreskrevs, att två valda representanter för varje
grevskap och två för varje stad och köping skulle
komma tillstädes. Detta s. k. model parliament
av 1295 togs sedan som mönster. — Ett
medeltida engelskt p. bestod alltså dels av de främsta
omedelbara vasallerna av andligt och världsligt
stånd, vilka alla erhöllo personliga kallelsebrev
och med ett gemensamt namn kallades lorder
el. pärer, dels av de valda representanterna
för grevskap och städer, tills, kallade
com-m o n s. Småningom blev det hävdvunnet, att vissa
släkters huvudmän och vissa ämbetens innehavare
(ss. biskoparna) alltid erhöllo personlig kallelse.
Vissa städer, som funno det betungande att sända
representanter, undandrogo sig på ena el. andra
sättet detta. De senare uppkomna städerna fingo
ej någon representationsrätt, medan däremot
många av de städer, som behållit sin rätt att
sända ombud, blevo alltmer obetydliga (rotten
boroughs). Ojämnheten i stadsrepresentationen
skärptes genom den skiftande valrätten. På
landsbygden hade grevskapsråden (county c our t)
sedan gammalt haft betydande uppgifter.
Tongivande voro där godsägarna (gentry), och det var
personer ur denna klass, som blevo
parlamentsledamöter, ty endast innehavare av visst slags
jord voro valbara härtill. Valrätt tillkom
däremot även alla självägare av jord (freeholders),
från 1430 dock endast om de hade 40 shillings
årlig inkomst. I stort sett kom denna
sammansättning av p. att bli gällande ända fram till
1832. — Det engelska p. blev aldrig uppdelat
efter ståndsprinciper. Grevskapens och städernas
ombud hade stora gemensamma intressen att
bevaka både mot kungamakten och framför allt
mot storvasallerna (lorderna). De höllo därför
ihop. Å andra sidan hade de andliga och
världsliga lorderna gemensamma intressen gentemot
konungen och commons. De personligen inkallade
lorderna och de valda ombuden bildade därför
från 1300-talets förra hälft var sin avd. inom
p., överhuset och underhuset (House
of Lords och House of Commons). Det engelska
tvåkammarsystemet, som senare efterbildats i
många författningar, är alltså en historisk
produkt av sociala och ekonomiska motsatser och
ej resultat av teoretisk spekulation.
Beskattningsrätten hade till en
början betydelse endast då extra gärder fordrades.
1297 utfäste sig Edvard I att ej pålägga nya
skatter utan p:s samtycke. Bevillningsrätten blev
det viktigaste medlet för p. att öka sitt inflytande.
1407 förklarade konungen, att bevillningen först
borde ges av underhuset och därefter behandlas
i överhuset, en regel, som utvecklades så, att
överhuset i verkligheten sedan länge ej haft något
inflytande på budgetens fastställande. Sedan 1911
har det ej ens formellt något veto härvid. Inom
lagstiftningen började småningom allmänna
rättsnormer av visst slag, s. k. statutes, att
behandlas av p., och 1322 förklarades, att statutes
endast kunde antagas och ändras av p. och
konungen gemensamt. Givetvis hade kronan vid
sidan härav en omfattande administrativ
lagstiftningsrätt, och Stuartarna sökte göra sig till
herrar över all lagstiftning; på detta område
innebar 1689 års deklaration ett återställande av p:s
rätt. 1911 inskränktes överhusets inflytande över
lagstiftningen till endast suspensivt veto.
Doms-rätten kan sägas ha stannat kvar hos
arvtagaren inom p. till de gamla curia regis och
magnum concilium, överhuset. Som domstol
fungerar detta dels som riksrätt, då underhuset
väcker åtal för statsförbrytelser, impeachment, vilket
dock sedan länge förlorat all praktisk betydelse,
dels som högsta civila domstol. I senare fallet
deltaga endast dess juridiskt utbildade ledamöter,
högst 9 på livstid utsedda s. k. Lords of Appeal
in Ordinary.
överhuset består numera av 1) ärftliga
pärer av England och det förenade konungariket,
2) valda skotska och irländska pärer (16, resp.
28), 3) ärkebiskopar (2) och biskopar (24), 4)
Lords of Appeal in Ordinary (högst 9). Hela
antalet överhusmedlemmar uppgår till över 800.
Underhusets sammansättning har under de
senaste århundradena förändrats betydligt. Den
från medeltiden ärvda valordningen lämnade
möjlighet för regeringen och de stora godsägarna
att starkt inverka på underhusets sammansättning.
Det restes därför allt starkare krav på reform,
och 1832 genomfördes den första. En mängd
”rotten boroughs” berövades sin
representationsrätt, ett flertal orepresenterade städer fingo utse
1—2 ombud, och grevskapsrepresentanternas
antal ökades nästan till det dubbla. Valrätten
utvidgades. Reformens viktigaste innebörd var
frigörandet av valen till underhuset från regeringens
och lordernas inflytande. Förut gällande höga
valbarhetscensus borttogs 1858, arvode infördes
1911. Genom reformerna 1867 och 1884
demokratiserades valrätten betydligt. Från 1918 ha
praktiskt taget alla män, som fyllt 21 år och
ha fast bostad, rösträtt och valbarhet. 1928
utsträcktes detta till att gälla även för kvinnor.
Valperioden är 5 år. Underhusets medlemsantal
är 615.
I fråga om arbetssätt står underhuset
under ledning av en av huset vald talman
(spea-ker), som handhar sitt ämbete fullt opolitiskt och
i regel omvälj es, oavsett partiernas växlingar,
överhusets ordf, är lordkanslern, som är medlem
av kabinettet. Ett förslag (bill) kan endast
väckas av en parlamentsmedlem. Några k. prop. i
formell mening finnas ej; men de biller, som
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
