Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Näsa (anatomi) - Näsans sjukdomar - Näsa (byggnadskonst) - Näsans bihålor
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
323
Näsa—Näsans bihålor
324
bihålor, vilket i sin tur gynnar uppkomsten av
bihåleinflammationer. Behandlingen, när denna
är nödvändig, är kirurgisk. — Främmande
kroppar i näsan äro hos barn ej ovanliga. Avlägsnas
de icke i tid, kunna de giva anledning till
besvärliga inflammationer och kunna småningom
”förstenas”, d. v. s. salter avlagras kring dem
och förstora dem, s. k. n ä s s t e n a r el. r h i n
o-liter. — Näsblödning (e pistaxis) är
ett ytterst vanligt fenomen. I allm. kommer
blödningen från ett bestämt ställe i främre delen av
nässkiljeväggen, där det ofta finnes en ansamling
av vidgade blodkärl. Under febertillstånd äro
kärlen av olika anledningar särsk. sköra, och
näsblödningar vid influensa, förkylningar etc. äro
också mycket vanliga. I allm. stannar blödningen
från denna främre del av näsan lätt, om en
bomullssudd införes i näsöppningen rätt långt in
och man sedan med fingret trycker ihop
näsvingen mot skiljeväggen. Ännu bättre är det, om
bom-ullssudden är indränkt med järnsalt, s. k.
blodstillande bomull. Stannar ej blödningen, får ev.
tamponad tillgrips; även kan blodkärlen etsas
med kromsyra el. glödnål. Detta bör också
göras i alla de fall, där näsbödningar ofta
uppträda. Men ej alltid kommer blödningen från
här angivet ställe. Särsk. hos äldre sitter
blödningskällan ofta längre in i näshålan och
kommer ofta från en relativt stor pulsåder. Här
hjälper ej bomullssudd i näsöppningen, blodet
rinner bakåt ner i svalget. Läkarbehandling är
nödvändig. Orsaken till de svårare
näsblödningarna kan vara åderförkalkning, för högt blodtryck,
vissa njursjukdomar, blodsjukdomar etc. — Den
akuta näskatarren el. snuvan (rhinit)
är vanligast av alla sjukliga förändringar i näsan
och har olika orsaker. Utan tvivel är det oftast
frågan om en infektion utifrån el. under
förmedling av blodbanorna. Starka avkylningar kunna
verka disponerande för uppkomsten av en snuva
men äro icke den direkta orsaken. Den vid
temp.-växlingar utlösta rubbningen i nässlemhinnans
blodcirkulation ger, ev. i samband med en
förlamning av epitelcellernas normala
flimmerrörelser, anledning till ett angrepp av bakterier, som
antingen redan finnas i näsan el. komma dit
utifrån. Härvid spela individuella, ännu ej
klarlagda dispositioner en mycket stor roll. Även
mekaniska och kemiska retningar kunna giva
upphov till akuta inflammatoriska
slemhinneproces-ser i näsan. I slemhinnan se vi en ökad rodnad
och svullnad jämte en i början klar, tunn
avsöndring, som sedan blir mera tjock, slemmig
el. varig. Symtomen äro i de tidigare stadierna
ofta mera framträdande och besvärliga än
senare och påverka hela allmäntillståndet.
Lokalt förnimmas sveda och kittlingar, nysretningar,
täppthet och snuva. Huvudvärk, tryck över
näsroten, allmän psykisk olustkänsla, trötthet och
temp.-stegring saknas sällan. Betydelsefull är
den akuta snuvan hos nyfödda och spädbarn,
där på gr. av den upphävda näsandningen dels
näringstillförseln äventyras, dels den nödvändiga
munandningen medför ett lättare angripande av
de djupare andningsvägarna, djup luftrörskatarr
(kapillär bronkit) och lunginflammation
(bron-kopneumoni). Behandlingen bör i första hand
vara förebyggande: härdning gentemot
avkylningar, undvikande av vistelse i för varma rum,
friluftsliv i största möjliga utsträckning. Vid
utbruten snuva är en svettkur nyttig. Gentemot
nästäppan kan rekommenderas inandning av
men-tolångor, mentolsnuspulver etc. Hos barn gives
adrenalinlösning i form av näsdroppar, som
komma slemhinnesvullnaden att minska och
underlätta näsandningen. — I anslutning till den akuta
snuvan kunna n:s bihålor angripas: käk-,
pann-och kilbenshålan samt silbenscellerna. De förut
redan trånga öppningarna mellan dem och
näshålan bli genom slemhinnesvullnaden ännu mer
förträngda, och avflödet av det i bihålorna
producerade slemmet el. varet försvåras. Mest
framträdande äro smärtor och tryckömhet över
ifrågavarande hålighet. Behandlingen inskränker sig
i början till den för den akuta snuvan angivna.
Användandet av ämnen, som minska
slemhinnesvullnaden, är viktigt. Lokal värme användes i
stor utsträckning. Bli symtomen mera
framträdande el. gå de ej över, måste operativt ingrepp
göras; endast i undantagsfall krävas dock större
operationer. — Vid den kroniska snuvan
rör det sig i mots. till den akuta om permanenta
förändringar: svullnader och retningstillstånd.
Den kan uppkomma på basen av ofta
uppträdande akuta processer hos konstitutionellt disponerade
individer men kommer ofta till stånd utan
påvisbar orsak. Många gånger ligger en kronisk
varbildning i en bihåla bakom förändringen. Ofta
ser man då i näshålan talrikt med s. k. s 1 e
m-polyper (näspolyper), vilka vuxit ut
från den förändrade bihåleslemhinnan och
kunna så gott som fullst. utfylla hela
näshålighe-ten och omöjliggöra näsandningen. Behandlingen
måste i första hand rikta sig mot orsaken:
avlägsnandet av yttre retningsmoment, utläkning
av en bihåleprocess. Dessutom företages
lokalbehandling av slemhinnan med olika ämnen,
näs-skölj ningar, penslingar etc. — En särskild form
av den kroniska snuvan är den s. k. s t i n k n
ä-s a n. Vid denna är slemhinnan i regel abnormt
tunn, näshåligheterna abnormt vida. Riklig varig
avsöndring med intorkning av varet till
stinkande skorpor, vilka bekläda väggarna, hör till
den typiska bilden. Behandlingen kräver stort
tålamod och består huvudsaki. i en mekanisk
rengöring med spolningar. Vaccinbehandling liksom
operativa ingrepp försökas ibland.
Näsa, byggnk., i den gotiska ornamentiken
ett litet, av två i en vinkel sammanlöpande
kroklinjer bildat spetsigt framsprång på insidan av
en båglinje. Genom sådana ”näsor” indelas en
cirkel, en trehörning, en kvadrat o. s. v. i s. k.
pass (”trepass”, ”fyrpass”). — N. användes
också som benämning för ett listartat sluttande
ut-språng på en muryta, avsett att avleda
regnvatten (s. k. droppnäsa).
Näsans bihålor, hålrum i kraniets ansiktsdel,
som genom trånga öppningar stå i förbindelse
med de egentliga näshålorna. N. äro utbuktningar
från dessa och kallas pann-, silbens-, käk- och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
