Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Näs (slottsruin) - Näs (säteri i Jönköpings län) - Näs (säteri i Östergötland) - Näsa (anatomi) - Näsans sjukdomar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
321
Näs—Näsa
322
ren kvarstår delvis med ett runt torn i v. och
ett fyrkantigt i ö. Borgen konserverades 1913.
Näs, gammalt säteri i Adelövs sn, Jönköpings
län, på en höjd mellan sjöarna Noen och Valen,
15 km ö. om Gränna; 431 har, därav 85 åker.
Huvudbyggnaden av reveterat trä i en våning med
frontespis är i sitt nuv. skick från 1860-talet. N.
har bl. a. tillhört P. Brahe d. y., som uppförde
jaktslottet Brahehälla vid Noen, nu en ruin.
Näs, säteri i ö. Stenby sn, Östergötland, på
Bråvikens s. strand, 350 har, därav 145 åker.
Huvudbyggnaden av sten är från 1840, två
flyglar från 1600- och 1700-talet. N. har anor från
1200-talet, bebyggdes som säteri på 1620-talet och
har bl. a. tillhört släkterna Rotkirch, Kurck, v.
Schwerin, Löwen, Horn m. fl.
Näsa (lat. näsus), anat., den hos människan
ur ansiktets mitt framskjutande främsta delen av
andningskanalen, vilken även innehåller
luktorganet. Den höga näsryggen är ett särdrag hos
människan och återfinnes ingenstädes i djurserien.
Triangelns nedre sida, som utgår i en båge ur
överläppen, har två ovala öppningar,
näsborrar, som leda till var sin halva av näshålan.
Näsborrarna kunna vidgas och sammandragas till
följd av rörligheten i sina laterala väggar, som
därför kallas näsvingar. N:s stomme är
delvis ben (i synnerhet upptill), delvis brosk; det
hela är utanpå klätt av en medeltjock hud med
stora talgkörtlar och små muskler. Denna vikes
om och in i näsborrarna samt fortsättes föga
förändrad ett stycke in i hålans rörliga del. I
övrigt klädes de sidoordnade hålornas inre, med
undantag av övre delen (luktregionen), av en
täml. tjock, svällbar slemhinna med cylindriskt
flimmerepitel och delvis slemavsöndrande
körtlar. Hålan, som genom sagittalt ställda ben och
brosk skiljes i två, icke med varandra
kommunicerande hälfter, sträcker sig uppifrån
huvudskålens bas ned till munhålans tak (gomvalvet) och
Längdsnitt genom näsan, visande näsans högra
sidovägg. 1 näsben, 2 pannben, 3 kilben, 4 mellankäksben
(hårda gommen), 5, 6 och 7 nedre, mellersta och övre
näsmusslorna, 8 och 9 pannbens- och kilbenshälor, 10
bakre näsöppning, 11 örontrumpetens mynning i
svalghålan, 12 överläpp.
NF XVI - u
Schematiskt tvärsnitt genom ögonhålorna (ö) och
näshålorna (V) med de senares bihålor, x näsans skiljevägg;
1,2 och 3 övre, mellersta och nedre näsmusslorna; p
pannhålorna; .s silbensceller; k käkhålorna; g hårda
gommen; t kindtänder.
mynnar bakåt i svalget, upptagande rummet
mellan kinderna och ögonhålorna. Om näsans
bihålor se d. o. Skiljeväggen är slät, men från
vardera sidoväggen inspringa tre krökta
benskivor, näsmusslorna {conchae), som
förtränga hålan och ge större utsträckning åt den
även dem täckande slemhinnan. De rymligare
delarna under musslorna kallas näsgångar
(nedre, mellersta och övre). I den nedre mynnar
tårkanalen. De två nedre musslorna med gångar
och motsv. höjd av skiljeväggen tillhöra n:s
and-ningsregion, delarna där ovan luktregionen. På
nedre musslorna finnas de s. k. svällkropparna,
kärlrika slemhinnekuddar med betydelse för
luftens uppvärmning och fuktighetshushållningen i
n. Dennas beklädande hinna, i vilken luktnerverna
utbreda sig, har i djupare lager egendomliga
körtlar, som mynna på ytan, och i yttre lager
två slags celler: det ena är cylindriskt epitel,
det andra spolar med långa, mot ytan riktade
stavar, luktnervernas ändorgan och mottagare av
luktretningar (jfr Lukt). N:s funktioner: 1)
begynnelsedelen av andningsapparaten, 2)
resonansrum för tal och sång, 3) säte för luktsinnet, 4)
avloppsväg för tårvätskan.
Näsans sjukdomar. Av medfödda
missbildningar äro de viktigaste de medfödda
tillslutningarna av framför allt de bakre
öppningarna i näshålorna:
choanalatresier-n a. Här är all luftpassage genom näshålan
upphävd. Hos nyfödda yttrar detta sig i en
oförmåga att suga. Behandlingen är uteslutande
ki-rurgisk. — En ytterst vanlig deformitet i näsan
är snedställningen av
nässkiljeväggen. Blott hos V4 av mänskligheten står denna
vägg fullt rak, hos de övriga är den mer el.
mindre buktig och sned. De flesta snedställningar
av skiljeväggen giva icke några besvär, men i en
del fall uppkomma försvårad näsandning och
en tendens till näskatarr. Ibland ser man en
snedställning försvåra avflödet för någon av n:s
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
