Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Mjällom - Mjältbrand - Mjältbrandsemfysem - Mjälten - Mjälthugg - Mjältruptur - Mjältsjuka - Mjältsjukdomar - Mjärde - Mjöberg, 1. Josua
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
113 Mjällom—Mjöberg 114
Mjällom, industrisamhälle i Nordingrå sn i
Ångermanland, vid kusten ö. om Mjällomsberget
(281 m); 667 inv. (1951). Ett flertal industrier,
bl. a. sko-, pås- och kartongfabriker,
fiskröke-rier och -salterier; stor handel med strömming.
Mjältbrand (a’nthrax), en infektionssjukdom,
som huvudsaki. drabbar de större däggdjuren, ss.
nötkreatur, får, häst och svin, men som också kan
överföras till människan. M. orsakas av
m.-ba-cillen, Baci’llus a’nthracis, som kan bilda sporer,
icke i den levande organismen men väl i den
döda kroppen. — Hos djur förlöper m. oftast
under formen av en våldsam blodförgiftning, som
på några timmar medför djurets död. Den starkt
ansvällda mjälten har givit sjukdomen dess namn.
Endast sällan uppkommer massdöd bland
nötkreatur och vilda idisslare till följd av m.
Angripna nötkreatur få snabbt hög feber och frossa,
varvid djuren ej sällan jämra sig högljutt. Till
förhindrande av smittspridning faller m. under
epizootilagen. Så snart m. misstänkes, skall
veterinär tillkallas, som gör undersökning på Statens
bekostnad. Kadaver efter m.-sjuka djur få icke
flås utan skola grävas djupt ned el. brännas. —
Hos människan är m. i hög grad en
yrkessjukdom, som drabbar personer, vilka arbeta med
infekterat material, t. ex. veterinärer, slaktare
och garvare; i Sverige är den emellertid relativt
ovanlig. Oftast sker infektionen genom någon
liten skada i huden, hudmj ältbrand, varvid
en s. k. mjältbrandskarbunkel el.
brandböld uppstår. Den börjar 1—2 dagar
efter smittämnets inträngande som ett litet
insekt-styng samt växer i storlek till en papel, som
övergår i en blåsa med gult el. blodfärgat, grumligt
innehåll. Blåsan brister, och i mitten uppstår ett
mörkfärgat (härav benämningen anthrax),
avdöende vävnadsparti, som kan bli mycket hårt.
Omgivningen av karbunkeln svullnar,
angränsande lymfkörtlar bli stora och ömma. L u n
g-mj ältbrand börjar med en frossbrytning,
åtföljd av hög feber, huvudvärk och stark
mattig-het. Patienten lider av andnöd och får en
luft-skummig, blodblandad upphostning. Döden följer
ofta efter 2—3 dagar. Tarmmjältbrand
kan uppstå efter nedsväljning av infekterat
material. Kött från m.-sjuka djur orsakar
däremot sällan sjukdomen. Den förlöper med
häftiga kräkningar och blodiga avföringar och för
oftast till döden. — Vid behandling av
m.-karbunkeln bör man undvika kirurgiska ingrepp.
Med icke-kirurgisk behandling, innefattande
användning av antibakteriellt serum och salvarsan,
går denna form av sjukdomen i regel till hälsa,
medan man vid lung- och tarm-m. trots
behandling haft att räkna med en dödlighet av minst
80 °/o. Under senare år har m. framgångsrikt
behandlats med såväl sulfapreparat som penicillin.
I förebyggande syfte kan serum användas i
sådana fall, där man har anledning befara, att
infektion skett.
Mjältbrandsemfysèm, dets. som frasbrand
(se d. o.).
Mjälten, splèn el. li’en, en blodkörtel, hos
människan belägen i bukhålans övre vänstra del ovan
vänstra njuren, under mellangärdet och åt höger
mot magens botten. Till konsistensen är den
friska m. mjuk, till färgen purpurröd, med en
dragning i grått. Den växlar hos samma individ
betydligt till storleken vid olika tillfällen, och dess
volym kan svälla an vid akuta infektioner. M. har
kallats ”blodets lymfkörtel”, enär den kan
upptaga i blodet inkomna främmande element, ss.
mikroorganismer. I m. befintliga folliklar, de s. k.
Malpighiska kropparna ha betydelse
som bildningsort för blodkroppar (se Blod, sp.
245); dessutom anses m. medverka i den process,
som leder till de uttjänta röda blodkropparnas
undergång. M. kan åtminstone hos vissa djur
även tjänstgöra som reservoar för de röda
blodkropparna. Se vidare Mjältsjukdomar.
Mjälthugg, se Håll.
Mjältruptür, se Mjältsjukdomar.
Mjältsjuka, förr rätt vanlig folklig benämning
på melankoli.
Mjältsjukdomar. Primära mjältsjukdomar äro
ytterst sällsynta; däremot reagerar mjälten på
ganska karakteristiskt sätt vid olika sjukdomar.
Det är därför viktigt att klarlägga förstoringens
art, då ett operativt avlägsnande av mjälten i
vissa fall kan vara livräddande. — De flesta
akuta infektioner ge en inflammatorisk
ansvällning (lienitis), infektionsmjälte.
Kro-niskt-inflammatoriska förändringar har man t. ex.
vid malaria, då mjälten uppnår en betydande
storlek. Tuberkulos och syfilis kunna ge
specifika förändringar. Amyloidmjälte uppstår
som följd av kronisk infektion någonstädes i
kroppen (t. ex. långvarig varbildning, tuberkulos)
och förekommer i två former: sagomjälte
och skinkmjälte, så benämnda efter
snittytans utseende. Mjältförstoring förekommer även
bl. a. vid anemier av olika slag, vid leukemier
och polycytemi. — Stasmjälte får man vid
allmän stas el. som följd av trombos i
portåder-systemet. Blodproppar i mjälten ge infarkter,
understundom uppträdande med häftiga smärtor.
Om blodproppen är infekterad, blir resultatet en
abscess. — Primära tumörer äro sällsynta,
och påfallande är, att även metastaser av
elakartade svulster praktiskt taget ej förekomma.
— Ett häftigt våld mot mjälttrakten kan orsaka
en mjältruptur (-bristning) med livshotande
blödning, som nödvändiggör operativt ingrepp. —
Jfr Mjältbrand.
Mjärde, se Fiskredskap, sp. 551.
Mjöberg. 1) Karl J o s u a M., skolman,
stilforskare, litteraturhistoriker (f. 1876 11/9), fil.
lic. i Göteborg 1904, medl. av red. för Svenska
akad:s ordbok i Lund 1904—07, fil. dr i
Göteborg 1911, doc. i stilistik i Lund 1911—13,
Göteborg 1917—18, lektor i modersmålet vid högre
latinläroverket där 1914, rektor vid Göteborgs
högre samskola 1913—18, vid Katedralskolan i
Lund 1918—42, från 1931 lektor där. M. var en
av de första företrädarna för det av G.
Ceder-schiöld introducerade stilstudiet i Sverige; hans
avh. ”Stilstudier i Tegnérs ungdomsdiktning”
(1911) hade betydelse icke endast för stilhistorisk
metodik utan också för litteraturhistorien. M.
har publicerat en lång rad stilistiska
undersökningar, en del samlade i ”Studier i språkets konst”
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
