Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Meteorologi - Internationell organisation - Litt. - Meteorologisk - Meteorologiska centralanstalten - Meteorologiska element - Meteorologiska instrument
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
873
Meteorologisk—Meteorologiska instrument
874
luftens dynamik. Den experimentella dynamiken
har särsk. genom noggranna undersökningar av
österrikiska vetenskapsmän lagt grunden till en
riktigare uppfattning av vindarnas energi. — Den
teoretiska m. använder samma metoder som
den teoretiska fysiken och mekaniken. Spec.
aerodynamikens tillämpning på luften är av betydelse
för förståelsen av företeelserna i lufthavet. Av
äldre forskare på detta område märkes Ferrel,
som gav ett riktigt matematiskt uttryck för
luftens rörelser i förhållande till den roterande
jorden. Oberbeck sökte 1888 genom lösning av de
s. k. hydrodynamiska differentialekvationerna
under hänsynstagande såväl till jordens rotation som
luftens friktion under bestämda angivna villkor
få fram den allmänna cirkulationen i atmosfären.
Hans lösningar giva också till resultat, att
högtryck måste uppstå i vändkretsarna. F. Åkerblom
visade 1908, att friktionen i atmosfären var
oerhört mycket större än de värden, man
experimentellt bestämt för luften. Den stora friktionen beror
på luftens turbulens. Genom undersökningar av
G. I. Taylor i England och W. Schmidt i Wien
har det senare visats, att denna turbulens är av
största betydelse för värmetransport från och till
jordytan genom luften. Värmestrålningen har
teoretiskt studerats av R. Emden i München. Han
kunde påvisa, att atmosfärens uppdelning i en
troposfär och en stratosfär kunde förklaras genom
strålnings) ämvikt. Inom den teoretiska m. har
slutl. V. Bjerknes utfört epokgörande
undersökningar, särsk. betr, lågtryckens uppkomst,
byggnad och rörelse. Under det senaste decenniet ha
de största framstegen gällt främst de högre
luftlagrens m. (aerologi). Tack vare ett betydligt
utvidgat nät av aerologiska stationer, c:a 300
över n. halvklotet, från vilka radiosonder
uppsändas ett par gånger per dygn, kan atmosfärens
tillstånd kartläggas upp till 15 å 20 km. Med
stöd härav men också av vissa teoretiska
kalkyler har den s. k. Chicago-skolan, ledd av den
svenskfödde prof. C. G. Rossby, utfört
undersökningar av utomordentligt stor betydelse.
Atmosfärens cirkulation runt jorden har sålunda givits
en modern förklaring, och man har vidare funnit
stor lagbundenhet hos vissa långa luftvågor. Att
dessa styra lågtrycken och bestämma deras
utveckling, är ett resultat, som ligger till grund för
väderleksprognoser flera dygn framåt.
Internationell organisation. För ordnandet av
det internationella samarbetet inom m. finnes en
särskild organisation. Intill 1951 voro alla
självständiga staters meteorologiska centralinstitut
samordnade i Internationella
meteorologiska organisationen (eng.
International Meteorological Organisation, IMO; fr.
Organisation météorologique Internationale, OMI).
Nämnda år företogs en omorganisation, varvid
Meteorologiska
världsorganisationen (eng. World Meteorological
Organisation, WMO; fr. Organisation météorologique
mondiale, OMM) bildades. Den intar en mera
officiell ställning och är grundad på intenationell
konvention mellan de anslutna staterna. Dess
uppgift är i stort sett densamma som den äldre
orga
nisationens, näml, standardisering och utveckling
av den meteorologiska verksamheten och
främjande av utbytet av väderleksinformationer med
beaktande av olika sidor av mänsklig verksamhet.
Organisationen omfattar: 1) Meteorologiska
världskongressen, som är dess högsta organ. 2)
Verkst. kommittén, som består av organisationens
president och dess två vice presidenter, dir. för de
olika ländernas meteorologiska inst. m. fl. 3)
Regionalmeteorologiska sammanslutningar,
bestående av sådana medl., vilkas stationsnät helt el.
delvis befinna sig inom samma område och som
sålunda lämpligen kunna handlägga och diskutera
gemensamma frågor inom sitt speciella område.
4) Tekniska kommissioner, som ha att undersöka
och framlägga rekommendationer för kongressen.
5) Sekretariatet, lett av en generalsekr., utsedd
av kongressen, samt därför erforderlig teknisk
och administrativ personal. Varje ansluten stat
erlägger till organisationen en viss del av
kostnaderna för densamma.
Litt.: V. och J. Bjerknes, H. Sohlberg och T.
Bergeron, ”Physikalische Hydrodynamik” (1933);
J. v. Hann och R. Süring, ”Lehrbuch der
Meteo-rologie” (s:e uppl. 1937—42); A. Ångström,
”Sveriges klimat” (1946); R. Scherhag, ”Neue
Metoden der Wetteranalyse” (1948). — Populära
framställningar: L. Lysgaard, ”Lufthav, vejr og
klima” (1943); H. J. Flechtner, ”Du und das
Wetter” (1940; sv. övers, och bearb. ”Väder
och vind”, 1944).
Meteorologisk [-lå’-], som avser meteorologi.
Meteorologiska centralanstalten, se Sveriges
meteorologiska och hydrologiska institut.
Meteorologiska element, de olika slag av
företeelser och tillstånd i atmosfären, vilka utgöra
vädret, t. ex. temp., vind, nederbörd, lufttryck,
fuktighet och åska.
Meteorologiska instrument. De
meteorologiska element, som vanl. mätas, äro: temperatur,
lufttryck, fuktighet, vindriktning, vindhastighet,
nederbörd, avdunstning och solskenstimmar.
Dessutom mätas ofta luftens genomskinlighet (sikten),
dess halt av främmande beståndsdelar, vattenhalt
i molnen,
optiska fenomen
m. m.
Vind-hastigheten registreras genom en
a n e m o m
e-t e r,
bestående av en
krono-graf och ett
ro-terbart, på en
mast uppsatt
skålkors. Detta
påverkas av
vinden, och efter
ett visst antal
varv slutes
strömmen i en
elektrisk
ledning, dragen
f rån sj älva vind-
Schematisk bild av anemometer
med skälkors och kronograf.
A ankare, C registreringscylinder,
M elektromagnet, P penna.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
