Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Meteoriter, meteorstenar - Meteorolog - Meteorologi
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
871
Meteorolog—Meteorologi
872
äro kända, och av dessa äro större delen
sten-meteoriter. Däremot äro de mera sällsynta
järnmeteoriterna i gengäld större. — Den största
massan (c:a 60 ton) av meteoritjärn torde vara
funnen i s. v. Afrika, i Hoba vid Grootfontein;
vid Kap York i Nordgrönland har man funnit ett
block på 33 ton, och Savik-meteoriten från
samma ställe väger 3,4 ton. Den största
stenmeteori-ten härstammar från Long Island, Kansas, och
vägde 564 kg. En ansenlig stenmeteorit föll 1899
vid Bjurböle i s. Finland. I Sverige äro endast
ett fåtal fall av m. kända. Vid Hessle i Uppland
föllo Vi 1869 c:a 100 stenar, av vilka den största
vägde 1,760 g och de minsta 0,1 g och därunder.
De föllo på snömark och frusen sjö och slogo
ej igenom den 2 tum tjocka isen. Vid Ställdalen
i Västmanland föllo 28/« 1876 inalles 11 stenar
mellan 21 och 12,400 g, sammanlagt 34 kg. Vid
Lundsgård i ö. Ljungby i n. v. Skåne föll ’/4
1889 en meteorsten av 10,5 kg vikt; 20/4 1922
en av 3,5 kg vikt i Hedeskoga vid Ystad; u/s
1930 en vid Lilleverke nära Nybro i Småland; ®/4
1939 vid Ekeby i Skåne av 3,3 kg vikt och V2
1944 vid Hallingeberg, Kalmar län, av 1,4 kg
vikt. Alla äro stenmeteoriter, och endast 2
järnmeteoriter äro funna i Sverige, näml, en av 7,5
kg vikt vid Kitkiojärvi i Muonionalusta i
Norrbotten och en av c:a 0,4 kg vikt, i sept. 1932
vid Ottsjön i Föllinge sn i n. Jämtland nära
norska gränsen anträffad vid plöjning i en åker.
— Litt: A. G. Högbom, ”Om meteorer och m.”
(1922); G. Aminoff, ”Om m.” (1929); F. Heide,
”Kleine Meteoritenkunde” (1934).
Meteorolog [-å’g], vetenskapsman, som
sysslar med meteorologi.
Meteorologi (av grek. mete’oros, i luften
befintlig, och lo’gos, lära), läran om företeelserna
i lufthavet, söker orsakssammanhangen mellan
företeelserna och är atmosfärens fysik. De
genomsnittliga värdena av de meteorologiska
elementen, dessas variation med tiden och deras
fördelning över jorden är läran om klimatet,
klimatologi. Väderleksläran och den
dynamiska m. framställa lagarna för
atmosfärens rörelser och de krafter, som äro
verksamma. Alltefter den praktiska tillämpningen
talar man vidare om lantbruks-, flyg-,
militärmeteorologi och nautisk meteorologi. Dess yttersta
konsekvens är förutsägelsen, prognosen.
Företeelserna i lufthavet voro föremål redan
för de grekiska filosofernas spekulationer. Någon
större kännedom om meteorologiska fenomen
hade dessa dock icke. Det utvecklades en
astro-meteorologi, som upptogs av araberna, vilka
översatte de grekiska skrifterna. Det var planeternas
ställning i förh. till varandra, som troddes vara
avgörande för väderleken. Denna astrologiska m.
blev genom araberna känd för medeltidens lärde
i Västerlandet och lämnade underlaget för en
mängd spekulationer, som fortgått ända in till
nyaste tid. Den verkligt vetenskapliga m. är en
ung disciplin, som dock befinner sig i rask
utveckling.
Redan greker och t. o. m. vissa av medeltidens
vetenskapsmän ha dock sökt avskaffa det ok av
vidskepelse, som låg över de allmänna
föreställningarna om de lagar, som härska över
företeelserna i atmosfären. Meteorologiska iakttauelser
av greker finnas publicerade hos Ptolemaios.
William Merle gjorde 1337—44 meteorologiska
observationer, och hans skrifter äro fria från
ast-rologiskt-meteorologiska åskådningar. Tycho
Brahe utförde på Ven 1582—97 meteorologiska
observationer, vilka ha stort värde. Först sedan man
lärt sig inse, att luften var en kropp med tyngd,
och lärt sig använda denna egenskap för att
genom jämvikt med en kvicksilverpelare (Torricelli
1643) mäta luftens tryck, kan man emellertid
anse, att meteorologiska undersökningar började
utföras i modern mening. Detta nya instrument
kallades av Boyle barometer, och det användes
av Pascal för mätningar av tryckets avtagande
med höjden. Snart lärde man sig också, att
lufttrycket stod i en viss relation till vädret och
dess förändringar. Då vid samma tid termometern
började förses med temp.-skala, möjliggjordes
utförligare och för siffermässiga sammanställningar
lämpliga observationer i atmosfären. Under
1700-talet började täml. allmänt vid en del
vetenskapliga inst. regelbundna meteorologiska
observationer utföras. I Sverige organiserades omkr.
1720 observationer vid astronomiska observatoriet
i Uppsala av Burman, Celsius och deras
medhjälpare Hiorter. Celsius insåg snart, att man icke
på grundvalen av dessa observationer och med
den dåtida kännedomen om de atmosfäriska
förhållandena kunde grunda någon
väderleksförut-sägelse. — De meteorologiska iakttagelserna
inskränkte sig länge till försök att få så klara
bilder som möjligt av klimatet och dess växlingar.
Viktiga insatser i detta avseende gjordes av v.
Humboldt (1817), i det han konstruerade kartor
med årsisotermer, och av H. W. Dove (1848),
som konstruerade kartor med månadsisotermer.
H. W. Brändes lade (1820 och 1826) grunden
till konstruktionen av isobarkartor. Småningom
segrade den synoptiska m. i strid med Dove. Av
stor betydelse för m. blev utforskandet av
gaslagarna genom Dalton och Gay-Lussac.
Förekomsten av vattenånga i atmosfären erhöll sin
förklaring genom Le Roy (1751), de Saussure
(1783) m. fl. Att molnen vid temp. över o°
måste bestå av homogena vattendroppar och icke
av luftfyllda blåsor, förfäktades av svensken P.
Frigelius redan 1738 men accepterades i vissa
geofysiska kretsar först sent.
M. kan indelas i en experimentell och en
teoretisk del. Båda dessa delar omfatta atmosfärens
dynamik, termodynamik och värmestrålning, optik
samt vissa akustiska och elektriska fenomen. Den
experimentella m. avser att insamla fakta
rörande förhållandena i atmosfären. Dess
utveckling har varit beroende av det antal stationer,
varifrån man erhållit mätningar. Då under de
senaste decenniernas strävan efter allt exaktare
väderleksförutsägelser antalet stationer avsevärt
stigit, har vår kännedom om företeelserna i
lufthavet väsentligt utvecklats. Särsk. ha
undersökningarna av de högre luftlagren genom
utvecklingen av aerologien skaffat oss en djupare inblick i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
